Hej alla, Carsten här igen!

Den här gången tänkte jag berätta för er om min resa till Borneo. Denna paradisö kanske man förknippar med den fantastiska naturfilmaren Mattias Klum som har varit och bott i regnskogen och bl. a studerat orangutanger, men även med det för övrigt rika djurliv som finns där.

Äventyret började med en bussfärd ut till en liten by, där sen färden gick vidare med en båt tillverkad av en ihålig trästam som man hade satt en utombordare på. Det tog 45 minuter att komma ut till den ö där vårt äventyr väntade. Vår guide berättade att vi skulle följa den smala stig som han visade oss och vi skulle vara observanta var vi satte våra fötter och var vi tog med våra händer. Vi hade bara gått ca 30 minuter in i regnskogen och på en mycket hal och lerig stig – eftersom det är mycket fuktigt här och regnar flera timmar varje dygn – och sen skulle vi förbi ett hinder. Jag var tvungen att hjälpa min fästmö och min dotter och fick därför ta tag i en gren för att kunna komma upp själv utan att trilla. När jag lyckats med detta upptäcker jag att på grenen vid sidan om låg en illgrön orm, som visade sig vara en s k Puffadder. Den var ungefär en och en halv meter lång och låg ihoprullad och sov i en trädklyka någon meter upp i trädet. Vår guide berättade att ormen var mycket giftig och att jag hade haft tur att jag inte tog direkt på den. Då hade den med all säkerhet huggit och då hade det varit kört för mig. Vi var alldeles för långt ifrån ett sjukhus för att kunna få motgift mot ormens starka gift.

Vi gick vidare och djupare in i skogen för att få möjligheten att se orangutanger och andra vilda djur i deras rätta miljö. Dessutom fick vi se andra spännande djur som näsapor, myrpiggsvin, ödlor, stora näshornsfåglar och stora varanödlor.

När vi hade gått ca tre timmar på en lerig och smal stig, mitt i Borneos djupaste regnskog, kom vi till slut fram till vårt mål: ett rehabiliteringsställe för omhändertagna orangutanger som av olika skäl har behov av att få hjälp för att komma tillbaka till sin rätta miljö.

Här fanns det orangutanger i olika åldrar, men övervägande delen av dom var unga och hade blivit övergivna av sina föräldrar av olika orsaker. Många hade sen blivit tillfångatagna av befolkningen, för att bli ett husdjur och sällskapsdjur i hemmet till en familj. Här blev dom återanpassade till djungeln och fick lära sig att hitta föda på ett naturligt sätt. Dessutom fick de lära sig hur man bygger ett eget skjul eller boställe för sitt eget boende. Orangutangerna levde tillsammans i grupper med andra, för att lära sig leva i flock och lära sig rangordningen i en grupp.

I gruppen på detta rehabcentrum fanns det mellan 30-40 stycken orangutanger i olika åldrar. men övervägande var ungar som hade blivit föräldralösa för att föräldrarna hade blivit tillfångatagna av lokalbefolkningen. Tillvägagångssättet var att man placerade ut ungarna i burar i regnskogen, utan kontakt med människor och tillsammans med andra, äldre apor som hade kommit längre i sin rehabilitering tillbaka till sitt vilda liv i regnskogen.

När dom sen hade vant sig vid detta, så fick dom vistas i fritt tillstånd i en jättestor inhägnad som låg mitt i regnskogen. Under vistelsen här hade dom tillgång till mat på speciella utfodringsplatser och under speciella tider. Under tiden hade dom möjlighet att lära sig att införskaffa mat på egen hand, när dom blev hungriga. När dom hade lärt sig detta beteende, blev dom utsatta i regnskogen, längre ifrån centrat för att kunna klara sig på egen hand.

Detta sätt att återanpassa djuren hade slagit väl ut och var ett mycket lyckat projekt. Men det kom hela tiden in nya apor till centrat, så man blev aldrig utan arbete. För de familjer som hade överlämnat sina husdjur, betalade Världsnaturfonden en liten ersättning; för den fattiga familjen kunde detta, trots dess ringa storlek, vara en ganska avsevärd ersättning.

Detta var nog det resmål som har gett mig mest minnen och varit det mest intressanta ur upplevelsesynpunkt. Utan tvekan det största äventyret jag har varit med om!