En text om en pojke och hans hund

tisdag den 4 juni 2024

När jag var sex år gammal, så hämtade jag och mamma upp en liten, liten collie från kenneln...

 

När jag var sex år gammal, så hämtade jag och mamma upp en liten, liten collie från kenneln. Fluffbollen fick namnet Aida, men barn skulle såklart komma till att kalla henne för Lassie. För mig, var det var kärlek vid första ögonkastet, och för oss, *Adam och Aida*,  – blev det en klassisk berättelse av typen a boy and his dog. Aida blev min bästa vän, och jag blev hennes, och vi kom till att göra sånt som bästisar gör – som att tvinga på varandra den andres fluff (kläder/päls), eller tvångskrama varandra—eller åtminstone jag *Aida*, då—i den alldeles för varma—åtminstone för Aida—nybyggda kojan.

 

 

Vi hade en hel del såna år, då Aida var min Hobbe, och jag var hennes Kalle, även om det ofta var så att det var *jag* som studsade fram som en tiger, och Aida som var våran primära bollkalle (OBS: dock inte att förväxlas med Kalleboll, which is another creature altogether). Fast det är klart, även jag jagade bollar på den tiden – ibland till och med när det var jag som hade kastat den mot *Aidas* håll. Så var det helt enkelt, back in those days of youthful frollicking and exuberance. Att rollerna flöt in i varandra. Att vi, flöt in i varandra. Min *bästis*, och *jag*. Detta skulle dock inte alltid komma att vara fallet.

 

 

Med tiden skulle jag och Aida komma till att umgås mindre och mindre, och om detta kan man inte säga att vi ”växte ifrån” varandra – åtminstone inte *enbart*. Att säga att så var fallet vore inte enbart okorrekt, utan även oriktigt—oschysst—mot Aida, och minnet av henne. Om sanningen ska fram, vilket är första gången den faktiskt gör det, inser jag, så skulle jag komma att välja bort Aida mer och mer med åren. Jag gjorde detta, som om hon inte vore mer än en gammal leksak som jag tröttnat på och undanskuffat i någon låda, eller tappade bort vid något tillfälle bakom nån hylla, och med tiden kom att glömma bort helt och hållet. Som om Aida var blott en pusselbit som hölls i dvala någonstans längst bort i en hörna där sängen möter hyllan möter väggen; en förlorad pusselbit som hade sin boning där gamla drömmar möter sin stilla bortgång—bortglömst—och aldrig mer möter ett vänligt ansikte, utan kontinuerligt ställs inför det faktum att dammråttorna dom har som genboende nu är mycket större än kärleken och uppmärksamheten som den får, och att detta kommer att förbli fallet – troligtvis för all dess bakvända och undang(l)ömda framtid.

Skillnaden var ju bara den att Aida inte var en leksak, utan mer, mycket mer, än så. Aida var mer än en pusselbit, och mer än en hel drös av dom. Aida var en livs levande varelse, och Aida var min *bästaste* bästis. Skillnaden var även den att jag inte enbart var Aidas bästis, utan faktiskt enda (åtminstone nästan) vän, och umgänge, samtidigt som jag även var mer eller mindre hennes vårdnadshavare (tillsammans med min mamma, då, som även självfallet var Aidas vän, men denna berättelse handlar om min och Aidas relation, så mamsen får sajdlajnas, denna gång).

 

 

Ja, jag var en person som inte enbart hade svurit en ickeformell ed på att vara Aidas bästis, utan även den person som skulle ta hand om henne mer *ingående* – som come hell or high water åtminstone borde förbli en bra *husse*, och en ”good enough”, vän. Om Aida hade lämnat mig, så hade jag sörjt henne, och våran vänskap, men jag hade likväl haft möjligheten att gå vidare, till och genom *andra* vänner. Men när jag lämnade henne, ja då förblev hon ju ensam – såpass att det tagit mig mer än 20 år att dela med mig av denna hennes, min, våran, berättelse.

 

 

Det hör som sagt till denna berättelse att även jag aldrig var en leksak, utan en livs levande pojke, med livs levande *känslor*. Att jag var en livs levande bästis med tilltagande tunga känslorav ångest, existentiell svindel, och självhat—som under ytan bredde ut sig inom mig liksom en svällande cancersvulst utvidgar sin egen kopiösa livsröta, och livsleda. Denna svällande sinnesrörlighet expanderade på bekostnad av min egen tillväxt. Med tidens förgängligande käkar på mitt levnadsförlopp gjorde den att jag kände mig  mindre och mindre levande, och desto mer och mer at the mercy av denna barndomens bästisbaneman, och sällhetsliga skönslaktare.

 

Jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle göra för att komma undan min nyför(or)ättade bödel som inte verkade nöja sig med mindre än att *förgöra* mig – jag visste ju inte ens att jag var *skyldig* till att börja med. Men snart nog skulle min skuld, och straffplikt, inte längre komma att tvivlas på av mig, och med tiden skulle den komma till att verka vara lika självklar, ofrånkomlig, och evig, som skarprättaren som universums inneboende ondska självt verkade vara.

 

Ju mer ångest, rädsla, och skam rent generellt som jag fick, ja desto färre känslor fick jag jämte Aida – bortsett från känslan av ilska och skuld, då. Inget av det här visste jag, lilla *Adam*, hur han skulle hantera. Synnerligen skamliga var dessa känslor då den första av dom—ilskan—var en reaktion på saker som förr hade känts naturliga, som att Aida nosade sig fram och frågade ”… vill du leka?, medan den andra känslan—skuld—blev konsekvensen av att svaret på Aidas fråga alltmer ofta blev något i stil med ”nä, jag ska hänga med Alex”, ”jajaja, en stund, men inte mer, okej?”, och ”stick, ser du inte att jag sitter vid datorn!?”.

 

Det värsta var ju att ilskan ifråga riktades mot den person som Adam ansåg vara minst skyldig av alla som han visste – hans hundbästis. Minst skyldig, för att hon inte var ”en sån där jobbig vuxen”. Och inte heller en sån där *ond* människa. Det värsta var att ilskan riktades mot någon som inte förtjänade att bli avsnäst, vilket innebar att ilskan var malplacerad, och orättvis. Nej. Detta är en rationalisering som har föga lite att göra med sanningen.

 

För i sanningens namn – det *absolut* värsta var att det kändes så ruttet att känna ilska och såra sin bästis. Att såra den som var ens bästa vän, men också rent allmänt var bäst, för att hundar ju var *bäst*. Såpass bra var dom att lilla Adam själv ville vara en, eller ville kunna förvandla sig till en, eller ibland tänkte att han rentav redan var en – på *något* sätt, eller åtminstone en honorary member i Hundklubben, som ju fanns och som alla hundar såklart kände till. Alla nyförälskade tror sättet som just dom känner jämte sin partner kärlek är *mer*. Att just deras kärlek är större än kärleken som andra par har sinsemellan. Att just deras kärlek är mer unik, i sin exceptionalitet, och gör att just dom kommer att ”make it” (against all odds); aldrig kommer känna annorlunda; aldrig kommer tröttna på sin partner eller ha svårt att ha överseende med dennes dåliga ovanor; och alltid kommer vara ärliga och vilja sin partner väl.

 

Min kärlek till Aida var snarlik min mammas kärlek jämte *mig*,”den enda mannen för henne”, på så sätt att jag ju var ”den enda människan” för Aida, medan Aida var ”den enda tjejen” för mig, mig som ju tyckte tjejer var lagom tjejbacilligt ”gross” (fast det där var ju åtminstone delvis bara ett spiel), även om jag aldrig gick så långt som Kalle och skapade den exklusiva klubben för två med namnet G.R.O.S.S—Get Rid Of Slimy Girls—till grannflickan Sussis stora förtret.

 

I vilket fall – ju mer Adam, jag, skämdes och mådde dåligt, desto mer hatade jag mig själv, och desto mer irriterad blev jag även på Aida och att hon överhuvudtaget fanns, och försökte göra sig hörd, och påminde mig om bättre tider. Men vad minns jag från dom sämre åren, då? Jag minns primärt två saker om Aida från mina tonår, och den första av dom ska jag nu berätta om.

 

Jag minns att Aida under mina tonår kändes som bara *ytterligare* en belastning, påtvingad syssla, läxa, som jag inte ville göra. En belastning bland många, för att jag ställde så mycket krav på mig själv, och därför tappade glädje i allt från tennisspelande till läsandet av böcker. För att jag inte längre var lika glad i att leka med mig själv. För att jag ”dropped” både glädje, och the ball, i relation till umgänget med min bästis.

 

Jag levde helt enkelt inte upp till mina *pretensioner*, och använde eskapism som ett sätt att slippa undan både dom interna, och externa förväntningarna som hade ålagts mig. Ironiskt nog blev även eskapismen en belastning, och inte då enbart för att all form av eskapism —i ordets rätta bemärkelse—är påfrestande då den kräver energi för att underhållas, och kväver energi, för att undanhålla det man flyr från, utan även för att jag ansåg mig inte njuta tillräckligt mycket av det jag tänkte var mina intressen, och ”hobbies”—inte minst min primära hobbe”hubby”, då—och även ansåg mig inte vara tillräckligt bra på dom, som exempelvis min förmåga att tolka filmer på ett intressant sätt, eller få höga poäng i musik- eller skjutarspel.

 

Jag minns att jag därmed under tonåren mer eller mindre konstant kände mig som en slav under mina begär, mitt eviga prokrastinerande, och min allomfattande oförmåga att vara en ”intressant person”, en intressant allt, och hatade att känna den pressen. Jag blev mest blev arg på Aida för att hon *ovanpå* allt detta ”tvingade mig” att gå ut med henne och ”fick mig” att även känna mig som en dålig vän, ett dåligt barn, en dålig hund, en dålig husse, ja en person som var fel på en massa sätt, och hade begått många brott; hade brutit vänskapslöftet; hade gått och blivit en sån där ”tråkig vuxenperson” som mest ville glo på en skärm eller göra något annat för hundar totalt ointressant; hade rest mig upp på alla två, blivit förnäm, och tappat kontakten med marken, glädjen, rötterna. Ja, jag hade gjort Aida till någon annans problem, hade lämnat (vården av henne) till att omhändertas(s) av min mamma, och var nu lika onåbar som jag kände mig onormal.

 

Summa summarum – jag hade blivit en dålig person. En dålig människa som inte ville göra det riktiga, och inte hade tillräckligt med empati för att ens vilja göra det, utan snarare sökte prokrastinera, förkorta, och undvika slash ghosta. Istället för att göra det rätta, och det snälla, så gjorde jag det ”lätta”, och det som fick Aida att gång på gång gny ”snälla…?”. Min reaktion på en sådan uppnosighet? Ilska, och indignation.

 

Jag blev arg på Aida för att hon vågade ha *behov*, och hade näsa att trycka sitt tryne mot den allegoriska rutan som var mitt stonewalling av henne. För att jag var den enda som kunde hjälpa henne få vissa av sina behov tillfredsställda, både som medresenär på denna jord och i samma hushåll/flock och avskydde den pressen, men också för att trots att Aidas behov må ha varit universella, så  uttrycktes dom ju likväl (universellt) partikulärt. Aida hade inte enbart behov av något så abstrakt som ”att leka” – hon hade ett lika starkt behov av att leka med bästisen som ju var *jag*. Men leka med Aida *kunde jag ju inte*, ty jag hade själv glömt hur man leker. Fast ändå… *behövde* jag verkligen vara så kall mot henne, leave her out in the cold, när världen redan var så kall, och blek?

 

Min och Aidas interaktioner under mina tonår bestod primärt av situationer då Aida försökte nå ut till mig, påminna mig om hennes existens, och längtan, och tillfällen då Aida var fysiskt ”i vägen för mig” i lägenheten. Resultatet i båda sortens interaktioner blev snarlik, för oberoende av huruvida dom slutade med att jag schasade bort Aida, eller bara struntade i henne tills hon gick iväg, så förblev meddelandet jag sände ut mycket tydligt – du är inte önskad här. Jag är rädd att Aida aldrig förstod att det fanns ett annat meddelande att tolka ur detta, som—kanske, hoppas jag—skulle göra hennes liv åtminstone lite mer drägligt – det är inte jag som låtsas att jag inte är hemma,  jag är faktiskt inte det. Det är inte du som är oönskad, utan jag som inte vågar *önska*. Å andra sidan – kanske skulle denna vetskap göra Aida *mer* ont. Och, kanske, visste hon redan hur jag mådde.

 

Mitt dåliga mående växte som sagt allteftersom, och min uppmärksamhetsförmåga och mitt tålamod blev mindre i direkt omvänd proportion till det dåliga måendet. Tiden då jag vistades utanför hemmet blev kortare och kortare, då jag kände sån enorm ångest och skam över att vistas ute bland folk. Tiden borta från dataspelen och internetforumen som jag orkade med blev även den desto kortare. Det dåliga humöret tog över allt i mitt liv, och inte konstigt då att rundorna utomhus jag gjorde med Aida blev kortare i takt med att min stubin blev det. Ju mer skärmtid jag klockade in, desto mindre ”bästistid” blev det, för att inte ens nämna tid ute i frisk luft med grönska och boll och lek. Jag minns det som att jag faktiskt knappt ens var ute med Aida, eller att när jag väl var det så lyssnade jag på musik i mina hörlurar, istället för att vara lyhörd för Aidas behov, ofta frysande, kallt och otåligt väntandes på att Aida skulle utföra sina basala behov, men inget mer, så att vi bara för i satans helvete kunde gå hem igen.

 

Vilken person har liknande livsförutsättningar som Aida nu hade? Svaret ger föga tröst, för det är ingen mindre än den som bestraffas skall – fången. Jag var inte enbart förövare, utan nu även *fångvakt*. Mitt inre var kringskuret, och nu skred jag till verk för att ringa in även *Aidas*. Min hjärtängslan, själanöd, hade lett till en själadöd, och stulit tvåfaldigt, i kvadrat, för att min arresterade utveckling nu vecklade ut planritningen även för min medarresterades cell.

 

Istället för utvecklande expansion, hade mitt inre imploderat, och det var därför jag nu höll Aida gisslan – alltid gissandes vilken Adam hon skulle få möta just denna morgon, denna promenad – denna dag. Alltid gissandes, om hon någonsin skulle få träffa mig igen. För det kändes ju inte som att jag var samma person längre. Det kändes som att starten på mina inre kontraktioner, (pre)tensions, hade gjort ett tydligt avbrott mellan mig ”som barn”, som Adam, och mig som tonåring, och—var jag rädd—vuxen – för alltid, vuxen. Det var därför jag hade brutit kontraktet oss emellan, och det var därför det nu inte var långt ifrån mitt *nervsammanbrott*. Då ångesten blev till extrem ångest, och panikångest. Då det kändes som att det inte längre gick att andas, överhuvudtaget. Då, Aida, i periferin, i ögonvrån, kändes förhållande lugn i jämförelse, men som jag förnimmade led sin egen—även om sammanflätad med min egen—själadöd. Hon drog inte efter andan, men kände otvivelaktigt ett behov av mer luft, precis som jag. Istället fick hon ligga på golvet, i något hörn där hemma – modfälld, och utan möjlighet att (över)klaga. Tillintetgjord, och lämnad till sitt öde.

 

Förutsättningarna för en fortsatt hälsosam och fin vänskap mellan mig och Aida var inte dom bästa eftersom att jag inte var mitt bästa jag. Min sociala fobi gjorde att jag inte gillade att vistas ute bland folk, för jag fick intrycket av att dom tittade på mig, och tänkte att dom dömde det dom såg. Det kändes alltför ofta som att jag i ögonvrån alltid förnimmade någon slags fara, eller i surret fick en känsla av att det var mig folk skrattade åt, när någon sa något och sedan skrattade tillsammans med sina medbovar.

 

Även om jag mot förmodan skulle få något barnsligt infall eller lust att säg kasta boll, så är frågan om jag ens hade vågat. Till historien hör även att jag, Aida, och mamma, hade flyttat från en marklägenhet utanför Kristianstad, till Söder som var mitt i centrala Helsingborg. Frågan är om stadsmiljön där (om vi tänker bort min sociala fobi) ens inspirerade till den sortens infall som jag—och kanske även Aida—hade, när jag—slash vi—var yngre, och kände mig/oss fri(a), och stark(a). Det är i varje fall inte en fråga huruvida jag numera kände mig rotlös, och som att jag inte hade ett hem, alltså inte riktigt – inte på samma sätt som jag kände att halva Wä var när jag var yngre. Inte på det sätt som jag tänker mig att ett hem ska kännas, och hade gjort – som ett ställe som är *ens eget*, och där man är i tryggt förvar, i gemenskap med ens omgivning samtidigt som man också där har möjlighet att bygga sig ett eget fort, eller koja, och dra sig undan – själv, eller med någon av familjemedlemmarna. Och inte heller kändes det som att den bästisbubbla som jag och Aida befann oss i när vi umgicks utomhus som barn och kände frihet och trygghet fanns kvar längre. Mitt *hem*, fanns helt enkelt inte längre. Föga förvånande, då, att vi inte längre var varandras, hem.

 

Frågan är dock, också—synnerligen?—om jag inte bara nu försöker mig på en cop out, söker ta mig en dos copium – bara försöker rationalisera, externalisera, cope, (with) the fact att det i relation till Aida inte hade spelat någon roll var jag bodde, eller vad jag hade för mig, om jag bara inte gjorde dom valen jag gjorde, och blev den person jag blev. Om jag inte hade ”gått och blivit en *snut*som ständigt hade misstankar om potentiella ogärningar; ständigt tyckte mig få nys om andras missnöje med mig; ständigt sniffade upp minsta tillstymmelse till ogiltighetsförklarande; ständigt trodde att andra fick vittring av min klander(o)värdighet –  ständigt sonderade terrängen efter avslag, bevakade mina steg för att inte råka gå på en mina, eller råka vädra några av mina ”dåliga känslor” eller ”onda tankar”. Om jag inte hade gått och blivit en person som skämdes varje gång jag såg en polisbil, och hade en massa katastroftankar i vilka jag spärrades in för att ha begått brott, samtidigt som jag inte hade begått ett endaste – åtminstone vad ankom rättsväsendet. Då. … ja, just det – *då*.

 

Någon helt annan hade jag ju blivit, över tid, med en massa upprepade val. Samtidigt kändes det som att jag faktiskt inte hade gjort ett *endaste* val, och som om förändringen i min person(a) liksom kom över mig, utan att jag hade något att säga till om det, och inte kunde spjärna mig mot den hur mycket jag än försökte. Det kändes som att förändringen från glad och spinkig påg, till nattsvart och, tja, åtminstone spinkig—åtminstone ett tag till—hade hänt över en natt – både , men synnerligen i *retrospekt*.

 

Detta att jag övergav Aida hände gradvis, i samma takt som jag övergav mig själv. Gradvis, med varje beslut som jag tog i rädsla och förnekelse. Gradvis, över tid, så att det knappt märktes, samtidigt som det sedan skulle kännas som att det aldrig hade varit på något annat sätt, och att förändringarna därmed knappt hade ägt rum till att börja med.  

 

Då, då jag i mellanstadiet *fick* fruktansvärd ångest, och åtnjöt ett enormt självhat minus själva njutningen, då. Då, då jag för första gången började överväga självmord, men var så pass rädd för att hamna i helvetet att det liksom knappt fanns på kartan – ännu mindre än vad det redan inte fanns, vilket det ju inte gjorde, annat än i formen av en önskan om att bara sluta existera, och detta utan att faktiskt, praktiskt, steg för steg, göra dom val som skulle göra att mitt liv, åtminstone mitt nuvarande, upphörde.

 

Då, då jag var så rädd för att ”vara galen” att jag försökte dölja allt jag tänkte att jag hade gemensamt enbart—om ens det—med personer som blir bortförda, inlåsta, får sprutor i armen, bältas, och sedan får sitta utan förmåga att ens få använda sig av sin kropps fulla kapacitet i ett rum med vadderade väggar för att, ja, vi vet alla varför. Personer som är fångar – fångar utan chans till benådning.

 

Då, då jag *inte* *fick* *dö*, men inte vågade föreställa mig hur det skulle kunna kännas att fortsätta *leva* – om det fortsatte vara som nu, för alltid, eller till och med värre. Och värre skulle det faktiskt bli. *Mycket*, värre. I väldigt lång tid. För att det inte verkar finns en bottenvåning i helvetet, bara ytterligare nivåer av tortyr som är redo att upptäckas för den vars resa för en dit.

 

Jag har återkommit då och då till några centrala händelser i mitt liv kring vilka vissa öppningar verkar ha funnits. Öppningar, som om jag hade tagit dom hade lett mig till ett väldigt annorlunda liv skulle ha kunnat ändra kursen på mitt liv—både i rumtidsspatiell, och ”värdig” bemärkelse—om jag i dessa vissa specifika tidpunkter, i dessa vissa händelser, bara hade valt annorlunda. Hade valt *vist*. Bara hade valt mig själv framför mina föreställningar om hur saker och ting, hur *jag*, borde vara. Bara hade varit ärlig i *precis* det där ögonblicket då jag kände mig som mest övergiven, men likväl skrattade med dom som där och då lämnade mig åt mitt grymma, ensamma, öde – sealed the deal that was given unto me, and my destiny with it. Om jag bara hade valt *Aida*, framför mina leksaker, och framför mitt *ursinne*, den där gången då--… visst ja. *Då*. Bara hade valt Aida framför mig själv. Bara aldrig hade behövt känna att det fanns en separation, och konflikt, mellan mig och Aidas behov till att börja med.

 

Oberoende av vad som komma skulle, så minns jag faktiskt att jag ibland kunde få skuldkänslor jämte Aida även under dom år då vi faktiskt hade det bra tillsammans. Det mest återkommande tillfället då jag fick skuldkänslor var det moment som handlade om att lämna Aida ensam hemma. Under vardagar så cyklade ju jag till skolan, medan mamma gick och jobbade. Hur mammas dag såg ut visste jag inte riktigt, men jag visste ju i alla fall hur min dag var – full av kamratanda tvåfotingar emellan, och bollspel, lek, och glädje – åtminstone delvis, och synnerligen när jag gick i låg- och mellanstadiet. Men hur var Aidas dag, hemma i lägenheten, helt ensam? Detta kunde jag enbart föreställa mig, genom att försöka sätta mig in i hennes situation utifrån mina egna erfarenheter och preferenser, och om jag vore hemma hela dagen och inte kunde spela tvspel, läsa böcker, eller syssla med någon annan förströelse, ja då hade jag ju blivit spritt språngande *galen*.

 

 

Det jag visste var att det kändes som att jag lämnade Aida hemma i alldeles för många timmar. Jag visste att jag fick en tanke – att det faktum att jag övergav min post som Aidas kamrat och bästis så ofta och så mycket, var det som ledde till att hon började bita sönder en av väggarna i lägenheten – den som var precis vid huvudingången. Jag menar jag visste ju att vi människor ibland säger att något får oss att ”vilja klättra på väggarna”, och jag hade då aldrig känt på detta sätt, och Aida kunde uppenbarligen inte klättra på samma sätt som vi människor gjorde, men jag föreställde mig i alla fall att det nog måste vara lika jobbigt för en hund att känna som den gör för att den ska börja bita sönder en vägg, som det kändes för en människa att vilja klättra på den – hundar använder ju nos och mun för att utforska världen, uttrycka sig, fidgetta runt, så som människor tenderar att använda sina armar och händer för det. Ovanpå dessa saker jag visste, och tänkte, fanns en sak till som jag visste helt säkert, och det var hur Aida betedde sig när jag lämnade henne ensam, och hur hon betedde sig då jag kom tillbaka hem.

 

När jag kom tillbaka hem var det alltid samma muntra visa. Det var hundskall, och hundhopp, och stim och stoj, och så klappade jag och kramade Aida bäst jag kunde utan att få hennes ylande in genom öronen och rakt in i cerebrummandet. Jag fortsatte med att lägga av mig ryggsäcken på golvet, och sticka iväg ut med min bästis för att springa, lukta, titta, och kivas, och leka, utan att ens låsa dörren, eller ta med mig nycklar, mobil/pager, discman/walkman, vattenflaska, extrakläder, lugnande, tuggummi, eller någon annan av alla dom otaliga prylar som jag skulle känna ett behov av att alltid ha med mig senare i livet, så pass många att en präst i min församling menade att den 60 liter stora ryggsäcken som jag då alltid hade med mig till aktiviterna i kyrkan (och även utanför, fast detta såg ju aldrig prästen, bortsett från en gång då jag faktiskt hade en bluetoothhögtalare med mig utomhus, såg prästen ifråga, satte på en låt från det album han hade släppt är han var yngre, och började gå bakom honom tills han vände sig om. Hans reaktion? Ickemastercard)

 

Kanske plockade jag på väg ut mot ängarna fram en av pinnarna som var stashade under trappen eller i trädgården och blev till rekvisita i mina eller min och Aidas lekar, eller så plockade jag på mig nya när vi var ute. Aldrig hade jag en känsla av nöd, i alla fall, utan snarare en känsla av överflöd, och oändliga valmöjligheter.

 

Även om Adam och Aida inte alltid lekte tillsammans när vi väl kom ut, och trots att jag nästan alltid lät Aida springa fritt, utan koppel, vilket ledde till att jag ofta inte ens hade henne i mitt sikte, så var bästisbubblan intakt hur mycket den än behövde expandera geografiskt, och jag visste även att Aida alltid bara var om inte ett skrik, så inte fler än några stycken, nära mig – till min (h)undsättning. Även om det alltid var jag som ropade på Aida, snarare än tvärtom, så tror jag nog att detta att hon behövde ”finna sig i led” ibland nog inte gjorde att hon led av någon nöd, utan kände sig precis lika fri som jag.

 

Bilden av hur det såg ut när jag *lämnade* Aida hemma för att gå till skolan, är desto mer fastsvetsad på min näthinna. Förlagan till denna efterbild måste ha återkommit lika många gånger som dom tillfällen då jag kom tillbaka hem, men dess emotionella tyngd återkom desto oftare i stunder då jag inte gick hemifrån, eller kom hem, utan ju var i skolan, och till och med framför en dator, nu, 30 år senare.

 

Det som tyngde ner mig var dom vädjande ögonen när jag sakta stänger dörren till lägenheten, medan Aidas huvud, sedan ansikte, och slutligen nos, försöker tränga sig igenom dörrspringan. ”Lämna mig inte”, var det jag hörde då, och hör till idag.

 

Vad Aida egentligen kände under alla dessa år, vet jag egentligen inte. Kanske var det inte så farligt att bli lämnad ensam hemma, ändå. Kanske tyckte hon det var ganska skönt att stanna hemma – åtminstone på ålderns höst. Likväl har jag ju mina föreställningar om hennes liv och känslor. Det gör ju ont i mig när jag försöker föreställa mig hur livet kom att kännas för Aida. Och jag har även föreställningar om mina egna känslor (eller bristen av dom), mina tillkortakommanden där och då, men även det jag tänker mig är brister i sättet jag (enda till) idag relaterar till Aida, och vårat förgångna. 

 

Det känns tungt i mig att jag knappt har något minne av Aida—och tydligen även att jag redan nämnt detta—synnerligen från mina tonår, och hennes ålders höst. Det ger mig även dåligt samvete. Inte nog med att jag svek min bästa vän, gång på gång, jag har till råga på allt även glömt bort det! Vad för slags monster är jag som behandlade Aida så dåligt under så många år, och nu i efterhand knappt ens *minns* det? Hur kan det vara så, att jag enbart minns Aida från mina tonår som ett deprimerande, olägligt, frustrationssmoment, och som en personvarelse som--visst ja. Det där andra minnet jag nämnde.

 

Minnet. Det slutgiltiga. Som var vändningen för vår relation, och ofta är en vändning även för andra, men som om den kommer överhuvudtaget i dessa situationer gör det av sin natur på ett sätt alltid, för, *sent*. Den vändning, det minne, som var då jag och mamma tog Aida till veterinären för sista gången. Den dag, då vi tog våra sista farväl. Den dag då jag, egentligen, tog mitt första, *definitiva*, farväl av min bästis. Minnet som jag har, av den dag då jag och mamma fick ge vika för det oundkomliga bortanföret, och vaggade ut Aida till det döva klämtandet som är livets inandning av det stora mysteriet. Dagen då vi sövde ner Aida.

 

Jag undrar till idag om Aida visste vad som väntade henne den dagen. Då, liksom nu, undrade jag vad hon egentligen kände då, med sin intuitiva drift, och inre röst. Inga protester hörde jag, i varje fall, utan varje steg fram till att hon fick sprutan som gjorde att hon somnade in, föreföll henne lika naturlig som den dag då jag tog emot detta ynkande lilla knyte på mitt knä, och började klappa på henne. Det som väntade henne tedde sig lika naturligt som det faktum att hon tydde sig till mig precis lika lyhört, och ömtåligt, som min ömsinthet var jämte henne. Lika naturligt, verkade den början, som detta slut – så odramatiskt så att det nästan inte ens kändes som ett farväl, utan som att Aida liksom bara förväntade sig att vi snart skulle åka hem igen. Att hon där skulle lägga sig på golvet i köket till ljuden och lukterna av mammas matmakande, och att dag sakta skulle övergå till natt, då vår lilla familj skulle lägga oss för att sova, och drömma, medan natten åter igen skulle läggas till dag, och vi alla tre skulle stiga upp lika självklart som solen gjorde det var dag. Men stiga upp skulle enbart två av familjemedlemmarna göra – åtminstone i våran värld. Och på ett sätt var det ju även så, att vi alla tre skulle komma hem. Skillnaden var bara den att vi inte skulle tillbaka till samma.

 

Jag undrar fortfarande även ifall Aida kände att hon fick ta farväl av oss. Jag kände nämligen aldrig att jag tog ett riktigt farväl av *henne*. Kanske var det inte bara jag som hade svårt med närvaron dagen då min livskamrat dog. Jag minns att jag försökte få ögonkontakt med Aida innan hon fick sprutan, och även efter. För att kunna ta ett gemensamt farväl av varandra. För att liksom kunna ge henne bekräftelse på att det är lugnt, det är lugnt, min vän. Far väl, och tills vi ses igen. För att kunna få bekräftelse av *henne*. ”Det är lugnt, det är lugnt, min vän. Jag förstår att ni inte har råd att behandla min sjukdom, och jag har levt ett långt och fint liv, och du? Jag *förlåter* dig. Och du? Klart att vi ska ses igen.”

 

Jag minns att någon sådan här dialog, kontakt, aldrig ägde rum. Istället bara somnade Aida in, och min värld gick under. För första gången på många år grät jag, och jag kunde inte sluta. Varför har hon lämnat mig?! … Varför lämnade jag, *henne*…

 

Det kan även väga mig på samvetet att vi aldrig frågade Aida om lov att avsluta hennes liv. Lika svårt som att få bekräftelse på huruvida Aida tog ett farväl av mig, upplevde jag det att få svar från henne på huruvida hon var okej med att vi sövde ner henne. Nej. Sanningen är nog den att jag aldrig riktigt vågade fråga henne. Om jag fick avsluta hennes liv. Om hon kunde förlåta mig.

 

Jag har faktiskt aldrig känt att vi tog farväl av varandra, på riktigt, jag och Aida. Helst skulle detta farväl ha ägt rum år innan hon dog, då vi fortfarande var *varandras*. Det var denna känsla av gemenskap som jag—knappt—mindes från ungdomens dagar, som jag desperat ville känna åter när Aida sövdes ner. Tyvärr blev det aldrig så. Men kan man inte säga farväl på ett genuint närvarande, vaket, sätt, så kan man kanske åtminstone skapa en vaka, där man hyllar sin bästa vän, och vänskapen man hade med denna.

 

Så tänkte jag i alla fall, när jag några år senare började täcka min kropp med tatueringar. En av dessa skulle komma att bli en eloge och elegi till det som *varit*, och *blev*. Detta tog formen av en tatuering på min högra underarm som pryddes av dom skärsår jag hade tillförskansat mig under tonåren, men som det var mindre ärr på än det var på den vänstra underarmen. Tatueringen blev en trifecta av tre saker som hade kommit till att betyda mycket för mig: min barndoms mest välvandrade digitala värld (Zeldaspelen, med hjälp av Links—Tidens Hjältensskor) den person jag vandrade mest med i den analoga motsvarigheten (Aida, med hjälp av pinnar och bollar, utanför Kristianstad, i Wä), och så en del av den värld jag höll på att bevandra välvilligt som ung vuxen – djurättens. Min loss of (childhood) innocence är föga förvånande intimt sammankopplad—no pun intended—med the loss of innocent Aida, my best (childhood) *friend*, och uppenvarelsen som hon kom att bli efter att hennes jordliga band brast – min Holy Guardian Angel Spirit Animal.

 

 

”Du lämnade mig”, var det enda jag hörde Aida säga efter sin bortgång. ”… Förlåt”, var det enda jag kunde höra mig själv svara. ”Här har jag det jättemysigt, här känner jag mig *hemma*”, hörde jag den pojke som förlorade sig i tvspelens världar eka över tid och rum. ”Jag kan inte hitta mig själv i dig längre”, försökte jag svara. ”Jag hittar inte tillbaka hem” … ”men du ska få dig ett litet hem här, på min arm, tillsammans med Aida, så att ni alltid har det nära till mig. Så att *jag* alltid har nära till er. Så att jag aldrig ska *glömma*, och alltid *minnas* tiden då livet var bättre. Minnas det som gjorde livet så bra, till att börja med.” Aida, jag lämnade dig för mycket när du levde, så nu får du följa med mig vart jag än går. Ja, tack för den tid vi fick, och tack för förtroendet—på något slags sätt—som är det faktum att jag lever, och mitt fortsättande att leva.

 

Ibland undrar jag om mitt tonårs- och ungvuxenjag (en baby transperson vid namnet Ada, vilket då innebär att jag har hetat tre saker juridiskt i mitt liv – Adam, Ada, och Eyvah [som jag ursprungligen—och ibland fortfarande—stavar Ava]) som fick en plötslig och intensiv passion vad gällde global rättvisa, miljöfrågor, feminism, och djurrätt, inte blev vegan åren efter att Aida dog som ett sätt att försöka råda bot på dom synder som förföljde hen. Jag är numera inte längre särskilt engagerad i djurs öden, vare sig sådär generellt aktivistiskt, eller the personal is politicalistiskt, men kanske ännu konstigare kan det framstå att jag till idag inte har skaffat mig en hund. Detta trots att jag ofta känt att det liksom är något som inte stämmer när jag inte har en livskamrat i formen av något fyrbent som uttrycker sig genom skall och svansviftande. Det har känts som att det liksom inte är *rätt* för mig att vara utan hund. Att jag hör ihop med en hund vid min sida. Att jag inte riktigt är mig själv utan en hund att relatera till.

 

Snarlikt har det känts sedan jag blev kanske tio år gammal i dom perioder då jag varit singel, utan en kvinna vid mina sida, fast ändå inte riktigt lika starkt. Lite komiskt har jag ibland ställt mig frågan huruvida jag just där och då hade föredragit att magiskt dyka upp i ett harem, eller ha transporterats rakt in i en doggie cuddle puddle. Svaret har—kanske förvånande, ja uppenbarligen så för mig åtminstone—överväldigande ofta faktiskt varit hun(d)havet fram honhimmellen. Foxy Bitches before oxy witches. Pooches framför smootches. Puppies before yuckies. Är nog bara att concur, typ med mig själv, att den kontrafucktiska idén om hundhavet incurs merriments exquisite, bonafidothis is living!” vibes! But alas, we’re straying from the subject, here, and I can feel that I’m about to be hounded out för min mopsighet, och all curfluffle som jag skapat,  so I must bow—wow—out, lest I lose all of the audience—eller blir utmattad—för då blire’ ju Schack… schack mutt. … Pepp for the puppers, boops on the snoots, and ”bongo, bango... dingo?” at man’s effin’ bee-eff-eff.

 

And with that… thing...fling, fling-flang-far-flung out of the way, that wolfing downor maybe *up*—of furry (very) far fetched floof flexes …  Även i dom stunder då jag längtat mycket mer efter kvinnligt sällskap än en relation med en hund (med betoning på en, vilket känns relevant att påpeka efter förra styckets shenanigans) så har det där med att ha en livskamrat i formen av en hund känts mer naturligt på något sätt. Kanske har det känts så för att jag hade en sådan relation redan som barn, det vill säga en template att utgå ifrån och skapa förväntningar och begär utefter. Kanske har det känts så av andra anledningar. Men samtidigt, om man känner social fobi inför människor men inte hundar, så är det inte konstigt om faktiskt det mesta känns mer *naturligt* med en hund, än en människa. Men trots farhågor—och senare även rätt så rejält dålig track record vad gäller romantiska relationer—så har jag likväl haft romantiska partners, ju. En hel del, sedan min debut som ung vuxen. Men ingen hund – *fortfarande*. Och hur gammal är jag idag? Snart *40*.

 

Jag har länge haft stora svårigheter med mitt relaterande till folk, att (våga) knyta an, visa mig sårbar, och inte få ”kalla fötter” efter ett tag, en beskrivning som är nog så mindre passande än något i stil med ”skämmas och känna att jag inte kan andas och håller på att bli förhörd, bortförd, och förgörd” efter ett tag – så fort förälskelsefasen har tagit slut (när det handlat om romantiska relationer, eller åtminstone gjorde, då jag numera inte ens kan använda förälskelsepsykosen som skydd, kanske delvis för att jag inte längre blir riktigt förälskad), eller så fort jag känner att jag håller på att närma mig (något farligt) i alla andra relationer, vilket ju är, tja – alla.

 

Kanske är dessa mina relationella problem något som bidragit till att jag länge varit så intresserad av hur man kan leva ett liv med så lite självcentrering och ego—*motstånd*—som bara möjligt; till följd därav så lite dominans (och dess tvilling underkastelse) som det bara går; i och med detta så mycket kärlek varelser emellan som vi längtar efter; och därmed så mycket frid som vi alla förtjänar. Just nu, känns det därför pertinent att använda ”hästviskaren”—fast kanske är hon snarare en hästlyssnare—Emelie Cajsdotters utopiska ord på detta tema, ord som kommit till under det som verkar vara hennes livsverk, det vill säga under tiden då hon levt själsligt nära en hel del hästar, och har fått chansen att interagera med dessa väldigt fritt, och därför även fått möjligheten att höra upp med *vissa* saker, och höra upp inför andra, och då få ett annat perspektiv inför relationerandet än det vardagliga som dom flesta av oss står handfallna inför. Cajsas fokus ligger på relationer mellan hästar och människor, men kan lika väl appliceras på alla relationer varelser emellan:

 

För många år sedan ställde jag mig frågan, i mitt arbete; är det nödvändigt att använda dominans i hanteringen av djur? Den frågan blev startpunkten på en mycket lång resa, som tog mig flera varv runt jordklotet. Och det fanns ett konkret svar, till stora delar presenterat av de Hashemitiska arabhästarna i Jordanien. Nej, det är inte nödvändigt att använda några dominanta eller manipulativa metoder i mötet med andra arter. Men för att ett sådant samspel skall vara möjligt, måste man först undanröja alla eventuella hinder i kommunikationen mellan ryttare och häst. [som ju är Emelies fokus]

 

En stor del av arbetet ligger i att rannsaka sig själv, sina intentioner, sina egna rädslor och invanda mönster. Hästen och ryttaren utgör varandras speglar, där möjligheten att öka individens frihet och förmåga till självläkning står i fokus. Det handlar inte på något sätt om att få den andre att göra som man själv vill. Hela idén om—och behovet av—lydnad upphör, i och med den fördjupade insikten om att allting innerst inne är ett och samma. … Det handlar [mer] om förmågan att ge sig hän och våga lita till att det finns någonting annat, under den omedelbara ytan. Något som är beständigt och villkorslöst. Ett tillstånd som är utan inre och yttre motstånd.

 

Om hästen kan utgöra ryttarens spegel, så kan hunden utgöra mattes, och husses. Och kan den det, då kan den även ”få” denne att inte gilla vad den ser. Och kan den det, då kan den även skuldbeläggas för det som inte hör hemma hos den. Och vem är det som ”skjuter sändebudet”? Den som inte tål budets innehåll, och hellre vill köpa sig fri från sin synd med hjälp av förebråelser och föreskrifter. Den som vill befalla andra, för att den inte vågar tro på tillstånd—och relationer—utan inre, och yttre, motstånd.

 

 

Ja, jag har aldrig skaffat hund för att jag tidigt präglades av mina tillkortakommanden som kamrat, vän, bästis, människa, i relation till en, till *Den*, och sedan fortsatte styras av och kopiera detta högst pregnanta prägel. Eller kanske är det människa, kamrat, vän, bästis, förresten? I vilket fall så har jag aldrig letat upp en hundvän för att jag varit, och är, *rädd*. För att jag aldrig får glömma hur det blev. För att jag måste ju komma ihåg *hur det kan bli*. För att jag vill att det denna, nästa—men tyvärr troligtvis inte sistagång, ska bli rätt. För att jag kanske då, äntligen, kan förlåtas för det som blev så himla fel förut. Får inte glömma. Får inte glömma. Får inte. *Glömma*. …

… Söka lycka. *Förråda*.

 

Ibland är ju allt man vill att få tillåtelse från den man svikit. Tillåtelse att få gå – vidare. Tillåtelse att få vara kvar – helhjärtat. Att få en välsignelse, och känna att man inte sviker ens älskade när man förälskar sig *ånyo*.

 

Att glömma bort är onekligen ett slags sätt att faktiskt gå vidare på, och detta i kombination med survivors guilt gör att det blir som upplagt för att känna att man verkligen sviker den som gått bort. Inte nog med det – man binds även dubbelt när det kommer till ens mående. Mår man dåligt, ja då får man dåligt samvete över att man inte utnyttjar det liv som man fick men togs från den bortgångna, men mår man (oförskämt) bra… ja, den gamle greken Herodotus sa inte för intet att whom the gods love, dies young. ”One by one, only the good, die, young”, som Brian May och Roger Taylor sjunger i No-One but You, en låt inspelad 1997, och som är dedikerad till den då sedan sex år tillbaka bortgångne Freddie Mercury.

 

Oförtjänt, kan det kännas, att leva vidare – *oberoende* av hur man mår, och ännu mer så när minnena av the one, and *only*, en efter en, dör bort.

Ibland, efter Aidas bortgång, var mitt minne av henne så blankt att jag blev rädd att hon aldrig faktiskt hade funnits. Synnerligen konstigt då att hon hemsökte mig i mina drömmar, efter sin död – nu när the tables (o)lustigt nog were turned, och det var hennes tur att ghosta mig, och min tur att sakna henne, även om jag på ett sätt saknade henne medan hon fortfarande levde trots att det verkligen inte verkade vara fallet. För att det ju värkte så. Eller kanske bara förstärktes min känsla av Aida som drömstoff just *för* att jag enbart såg henne för mitt inre när jag sov. Och alltid var hon nånstans utom räckhåll för mig, i drömmarna. På andra sidan av en ravin, fastkedjad, eller osynlig, med mig letandes frenetiskt efter ett sätt att finna, och fria, henne på – men alltid utan framgång… Gång på gång, men *alltid* utan framgång. Aldrig kunde jag rädda Aida, och aldrig kunde jag därför berätta för henne att jag äntligen var här, för henne. Aldrig kunde jag berätta hur mycket jag ville be om förlåtelse. Aldrig kunde jag berätta hur mycket jag saknade, henne. Aida, jag… … …

 

… Även om jag inte har några konkreta minnen av denna saknad, så känns hjärtat smärtsamt mjukt när jag föreställa mig alla dom gånger då Aida frågade mig, på sitt sätt, om vi kunde umgås. Det känns tungt att föreställa mig den saknad som hon troligtvis kände efter pojken och bästisen som var ”jag” då vi båda var både yngre, och *godare*. Det gör ännu mer ont när jag föreställer mig den stund då hon helt enkelt slutade att fråga, och helt sonika… gav… *upp*…

 

Här hade jag ännu en double bind att relatera till, och som jag la på Aida. Jag menar om hon bad mig om saker så blev jag irriterad, men då hon inte gjorde det, fick jag skuldkänslor – för att ha blivit irriterad tidigare, och för att jag hade ”gjort henne apatisk”, och slutligen även för att jag kände avsmak inför att Aida tillät sig själv att stå under min *toffel* – förhållandevis sällan bokstavligt talat, men nästan alltid i överförd bemärkelse.

 

Det sistnämnda var något som jag (synnerligen i mina tonår) kunde känna avsmak inför. Det är samma del av mig som skrek saker som ”no pain, no gain!”, och ”pain is weakness leaving the body!” och som blev arg på ”patetiskt” beteende, och jäkla happy camperoffer där ute! Den del av mig som kände sig provocerad av svagheten som leder en till att ”låta sig bli utnyttjad” och känna sig trygg i att vara en dörrmatta åt någon som verkligen inte har prövat dennes skor. Triggad, var denna del, för att jag själv—självfallet—så ofta tillät mig själv att vara en sådan person som andra torkar skorna på, en person som villigt polerar andras skor inte för att denna ska ha ”fina skor”, utan för att den stampande vill få bort minnet av din stank och smuts när den lämnar dig i diket, där en plötsligt känner sig ännu mer smutsig, men inte försöker få bort stanken från ens mobbare, utan istället vill önska bort sin egen – vill önska bort sig själv.

 

Ja, jag kunde nästintill avsky ”svagheten” hos Aida, en person som inte kunde stå upp för sig själv, och ännu mer passionerat för att det ju var *jag* som bidrog till hennes likgiltighet. För att det ju var jag som dödade henne långt innan vi sövde ner henne. Att det var mitt fel att Aida kände att ett helt passivt liv var hennes enda utväg, eller ja inte ens utväg, utan bara *väg*, sätt, att leva på, i det som ju var både mitt och hennes, hem. Ja. Fan också.

 

Det gör ont i mig att föreställa mig Aida då hon slutade fråga om någonting alls, utan bara bestämde sig för att dö i förtid – ligga ner på golvet, apatiskt, för resten av sitt liv. Tanken har, som ni kanske förstår, slagit mig, att liksom en frisk människa kan dö väldigt snart efter sin livspartners död, så var det rentav så att Aida fick livmoderscancer just för att hennes liv inte längre var värt att *leva*. För att hon var som död inför *mig*, och jag var som död inför henne. Skillnaden här var att Aida var som död för mig långt innan vi sövde ner henne. Att jag fick syn på henne först då det var för sent. Skillnaden var att det inte var ”slumpen som bestämde hennes bortgång, som ju oftast är fallet när det kommer till livskamraters ”naturliga” bortgång. Skillnaden var, att det var *jag*, som dödade henne. Åh Herre Gud. Det var ju jag som dödade Aida.

 

 

Mina skuldkänslor hjälptes inte av det faktum att det fanns en chans att förlänga Aidas liv – om vi "bara” hade betalat 40000kr för en operation. Plötsligt verkade alla tvspel och annat elektroniskt skit som Aida förlorade mig till som höjden av egoism. Utan dessa hade hennes liv ju kunnat räddas – i mer än en bemärkelse. Om det inte vore för min eskapism, och min ytliga fixering av kläder och mitt uttryck och andras intryck av mitt uttryckande, så hade jag och Aida kunnat vara varandras både i livet, och intill döden, istället för att ha ryckts från varandra så ”plötsligt”, och ”slutgiltigt”.

 

Över 100 tvspel, hade jag, då, och dussinet spelkonsoler, och jag kunde inte ens vara tacksam över dessa, eller ens bemöda mig med att fucking njuta av mitt överflöd – det var ju därför jag skaffade mig mer och mer av allt till att börja med. Inte för att tillfredsställa mig själv, utan för att jag nu fick mer resurser att leka med, men inte längre var lika leksugen, och därför gav mig på att försöka console my inner child genom att ge honom saker jag tänkte att han skulle, *borde*, uppskatta.

 

Bättre *ljudanläggning*, för att jag inte längre lyssnade med nyfikna öron, inte hörde samman med min omvärld, och istället bara hörde allt som på avstånd, platt, tråkigt –  bara hörde min brist på uppskattning överallt. Nya *spel*, för att dom gamla efter ett tag inte längre gick att leka (på låtsas) slash kunde spelas (spel), med, utan istället spelade mig på nerverna. Större *TV*—och detta har jag känt synnerligen mycket skuld för, då den egentligen bara var lite större och bättre än den jag hade köpt begagnat för en femhundring, kostade NIOTUSEN KRONOR, och detta *precis* innan dom moderna, platta, HD-apparaterna blev poppis, vilket gjorde min TV utdaterad redan 1 eller 2 år senare, och fortfarande står kvar hos min mamma, fortfarande oanvänd, då jag flyttade hemifrån bara 1-2 år senare och mamma redan då hade en annan TV i vardagsrummet, vilket innebär att man inte ser skillnad på en 70kg stor k(o)loss som stått livlös i en (stor del av en) hörna i 20 år, och min gamla TV (dom är ju en och *samma*)—större *TV*, för att om bara för en stund känna mig mindre avskärmad, inte ville se mig själv i spegeln, och knappt såg någon mening alls, längre.

 

Mer och mer, för att jag kände mindre, och mindre. Mer och mer, bara för att det skulle sluta med att jag föll längre, och längre, ner. Mer och mer, för att jag inte kände så mycket, längre, och med dom resurser jag numera ”tjänade” fick för mig att det jag behövde var alla dom ting som jag hade inget att tjäna på för att dom ju inte tjänade mig, utan mina neuroser. Känna. Tjäna. Jo, *tjena*. Mo money, mo problems, som Biggie Smalls förkunnade. ”The things I do possess, sometimes they own me too”, som Phoenix sjöng (“Everything, everything/the more I talk about it/the less I can control/everything…”). Mer objekt, som ledde till mindre subjekt. För att objekten ”tjänade” mig ”bra” i en bemärkelse – att dom gjorde att det blev mindre av *mig*, och mina känslor. Samtidigt sattes jag då i skuld, för att mina känslor, och försöken att hantera dessa, ju ironiskt nog bara tog mer och mer plats. Mer och mer, medan det blev mindre och mindre av... Aida. Och för *vad*, egentligen?

 

Det finns inget annat i mitt liv som jag gjort—eller inte gjort—som har varit i närheten av den skuld jag burit på jämte min barndomsbästis. Och då har jag inte ännu berättat det absolut värsta. Det är nämligen inte bara så att den sammantaget största skulden jag känt jämte en person är Aida, utan även så att den enskilda handling som jag haft mest skuld över i hela mitt liv även den involverade henne.

 

Jag kan ha varit åtta, nio, tio, år gammal, då jag en dag kom hem från skolan, och inte möttes av dom jubel jag vanligtvis brukade mötas av. Istället var det helt *knäppt* tyst, och ingen hund i sikte. Jag började ropa efter Aida, och efter en stund kom hon fram, med huvudet, och svansen, nere. Jag började ana vad det handlade om, och i stunden jag gjorde detta, såg jag små färgklickar här och där på golvet. Jag vände gången och blicken till mitt rum, och fick då syn på det – Aida hade tuggat sönder mina leksaker. *Herregud*. Jag måste ha glömt att stänga dörren till mitt rum när jag gick hemifrån.

 

Jag minns inte vad exakt som hände, och i vilken ordning, men för mitt inre har jag sedan dess bara sett en endaste minnesbild från den dagen. I denna står Aida och jag i lägenhetshallen. Hon skakar våldsamt, våldsamt att jag inte visste att man kunde skaka på det sättet förrän jag sett henne göra det. Hon skakar av rädsla. Av rädsla för mig. För mig och vad jag är kapabel till. Aida skakar, och ligger i sitt eget urin. Hon försöker inte fly, utan har accepterat sitt öde, och det som inträffar henne, gång på gång, och för allt hon vet kanske aldrig kommer att ta slut. Det är jag som har Den Totala Makten, och det enda man kan göra inför en person som har den är att underkasta sig, och resignera – göra vanmakten till vanemakt.

 

Kanske blev Aida så paralyserad av förvåning. För att det aldrig hade hänt förut. För att hon aldrig skulle kunna tänka sig att det var hennes bästa vän som var den som gjorde det mot henne. Misshandlade, henne. Precis innan den mentala bilden jag beskriver hade nämligen jag sparkat Aida allt jag kunde: inte bara en, inte två, och kanske faktiskt inte heller tre gånger, utan snarare fyra eller fem, gånger. Jag har aldrig sett, eller utfört, något så fruktansvärt i mitt liv, vare sig före, eller efter. Jag hoppas att Aida också, i efterhand, kunde känna så, för även om det känns jobbigt att veta att man bidrog till en persons värsta upplevelse, så vet man åtminstone då att inget ännu värre hade inträffat. Det är dom små trösterna som håller oss vid liv.

 

Jag vet att mina känslor, och minnen, inte berättar hela sanningen, och jag gör därför inte anspråk på att allt jag skriver om min och Aidas relation är sant – annat än i emotionell bemärkelse after the fact. Starka känslor skapar starka minnen, och negativa starka känslor övervinner dom få och inte alls lika starka positiva känslorna, och gör detta inte enbart för att dom starka positiva känslorna är färre och mindre starka, utan för att vi människor är funtade på ett sådant sätt att det krävs flera lika starka positiva händelser för att vi ska minnas lika mycket av dessa som en stark negativ händelse, och mår man dåligt, ja då har man inte många positiva känslor och man har även en större benägenhet att minnas det som är dåligt desto mer, vilket innebär att ens minnen kanske mer bör ge en ledtrådar om det man inte haft mod nog att låta vara kvar i det förgångna, snarare än berätta hela sanningen om vad som *faktiskt* ägde rum.

 

Ja, kaskadeffekten och dess självuppfyllande profetior är som upplagda för att det som har börjat strömma, eller rulla, kommer börja göra det snabbare, och snabbare, och bli större, och större, tills—ibland—det inte finns något annat i hela världen än den kaskad som man dränks, eller kvävs, i. Frågan är då varför jag minns så lite av Aida och mina tonår i allmänhet. Varför jag kom att minnas så lite av vår gemensamma barndom när jag mådde som sämst i tonåren. Varför jag egentligen aldrig har fått tillbaka dessa minnen – ja knappt ett enda, faktiskt, hur galet det än låter. Jag känner mig ibland oerhört frustrerad, maktlös, uppgiven, ledsen, när jag vill få lite glädje av att minnas dom goda tiderna, men i princip aldrig får upp några minnen när jag försöker. Det är *bristen* på dom små trösterna som gör att man ibland känner sig fullständigt *förstörd*, och håller på att tappa hoppet. Ibland gör det nog helt enkelt för ont att minnas något traumatiskt. Och ibland gör det nog även för ont att minnas det som var *underbart*.

 

Jag minns hur det var även efter att en sjuårig romantisk relation tog slut när jag sedan blev vuxen. Jag minns att jag efter att vi gjorde slut bara såg mitt ex vara arg på mig för mitt inre. Det enda som fanns kvar av den relationen som under nästan hela mitt första decennium som vuxen var den absolut mest primära, och *viktiga*, var den variant av mitt ex som jag medan vi fortfarande var ihop kallade för hennes ”onda tvilling” – en påhittad person i mitt huvud som var hon, fast liksom mer arg. Mer anklagande. Och trots att jag och min före detta trolovade gjorde slut för snart tio år sedan, så minns jag till idag nästan inga som helst positiva minnen där vi hade det bra tillsammans, utan kommer mest ihåg en partner som blev mer och mer bitter, och anklagande, med tiden.

 

Sedan min och mitt ex separation bär jag primärt på en känsla av personligt misslyckande och skuldskam – den där massan av känslor som jag inte riktigt kan benämna som vare sig det ena, eller det andra. Det verkar onekligen vara så att alla dom viktigaste relationerna i mitt liv känns som ett misslyckande—alla dom som involverar personer som på ett eller annat sätt har känts som familj—ja, dessa känns till och med som mitt misslyckande. Men jag vet ju samtidigt, intellektuellt, att jag och min före detta trolovade hade hur mycket bra dagar, stunder, som helst, under vårt sjuåriga förhållande – snarare än enbart under förälskelseårets första månader.

 

Jag vet att mina känslor, och minnen, inte berättar hela sanningen. Men samtidigt, så vet jag inte om jag riktigt tror på det, själv. Det *enda* jag riktigt vet är att detta att förlora nästan alla sina positiva minnen av dom personer man älskat och förlorat—bästisen, mamman från barndomen, mig själv från barndomen—gör förlusten desto svårare, och blir som ytterligare en förlust i förlusten. Det enda jag vet är att detta att ha kvar gamla fotoalbum med bilder av en själv och den man förlorat, tillsammans, blir åtminstone en liten tröst, ändå – en *vemodig* sådan, men likväl. Detta vet jag, medan resten är saker jag gärna hade hoppats på aldrig hade hänt, men gjorde—åtminstone till viss del—eller saker som jag inte kan veta hände, men som jag hoppas har hänt.

 

En sak jag har hoppats på djupt, är att Aida åtminstone hade kvar minnen av oss från barndomen, tillsammans, efter att jag övergav henne. Minnen av en sky som var blå och solig. Minnen av luft som svalkade då den blåste genom pälsen. Minnen av ängar som var vida nog både för att kasta boll, och att förlora sig i när hon och jag sprang runt, bort, och samtidigt tillbaka. Att Aida hade kvar minnen av en obrydd bästis som var snäll och omtänksam, hade tid och tålamod, var hennes *bästa vän*, och hade henne som sin, bästa vän.

 

Jag hoppas att dom små trösterna även tröstade Aida. Att dom kanske till och med gjorde/gör det retroaktivt, från den plats som hon är på just nu, och dom platserna som jag har varit sedan vi sågs i fysisk form senast. Att den tatuering på min arm som är part Aida, part Ganon från Zeldaspelen—och part något annat väsen helt och hållet, ett väsen som har auran av en *nobel greve*, men där den sitter på min arm har påmint folk om allt från en pupillfjäril till en elefantgigant —ger den Aida som lärde sig hjälplöshet och förlorade sin heder, upprättelse. Detta är allt jag vet om sakerna jag hoppades på – resten är hopp om framtiden.

 

 

Ett hopp som bor i mig, är hoppet om att en dag få återse min barndomsvän. Ett annat är hoppet om att kunna gå vidare, och bli bästis med andra fyrbenta varelser. Ett tredje—som är en förutsättning för att hoppet om att ha riktigt nära vänner ska kunna infrias—är hoppet om att älska utan rädsla, eller kanske älska med *mod* – motvilligt, vemodigt, och modvilligt. Om att kunna få närma mig kärlek, och *kurage*, med varenda ett av dom små steg som krävs för att göra detta. Det är dom små hoppen som är *störst*.

 

Jag nådde aldrig Aida när hon stod på andra sidan klippan i mina drömmar. Men om det stämmer att det är dom små hoppen som är störst, behövde jag kanske aldrig göra detta. Det kändes där och då som att jag lämnade Aida, gång på gång, igen och *igen*, men så var kanske aldrig fallet. Kanske var det något *annat* som Aida försökte förmedla till mig, i dessa mardrömmar. Att dom kanske inte var mardrömmar, utan blev det för mig på grund av *mig* – mig och *mina* skuldkänslor. Att dessa drömmar var ett (s)kall inte till att uppväcka och vidhålla skuldkänslor, utan lämna över dom till en högre makt.

 

Kanske uppenvarade Aida sig under mina nätter för att hon trots sitt relativt korta liv med mig var vis i åren, och liksom Cajsas hästar hade mycket att lära mig – mycket, att hon fortsatte med kungörandet av sin klokhet även efter sin död, och även till *idag*. Ja, när studenten är *redo*, som man säger. När studenten är redo, vågar lita blint på kärlekens kraft, så kan guiden, ledsagaren, få studenten att färdas utmed dom obevandrade vägarna, få denne att släppa taget, och dra fram i dagen sanningen som är att givandet av en själv precis som en är, till en själv, och andra, är det enda som spelar någon som helst roll – just för att en roll först *inte* spelas.

 

Det var aldrig meningen att jag skulle finna Aida i mina mardrömmar – jag gjorde det ju aldrig. Men kanske är det meningen att jag bara ska finnas till – både med, och utan, henne. Meningen att bara finna friden. Inte att minnas, utan inse att saker från det förgångna inte var, inte är, *mina*.

 

Jag har numera svårt att tro på det jag var så rädd för i tonåren, nämligen att det var Aida som ropade på hjälp i mina mardrömmar. Det var nog snarare så att det alltid var jag, som behövde *hennes*. Behövde min kära bästis, och skyddsängels, vägledning, support, och tröst. Det var nog aldrig hon som var fast någonstans, mellan världar, utan jag som var fast – mellan då(r)tiden, och framtiden, i det falska nuets evigögonblickstrande och ständigt nerbrytande oavbrott i vilket man likt Mark Twain suffer from many a thing – most of which never happened. Det var jag, som inte kunde släppa henne. Det var ju jag som aldrig vågade knyta så starka band med någon ny, som dom jag hade med Henne. Det var ju jag, som—med handen på hjärtat—faktiskt även var rädd att *hon* kanske faktiskt hade gjort detta, och lämnat *mig*

Jag hoppas att vart Aida än nu är, så kan detta budskap, denna min uppriktiga ursäkt, nå henne. Eller att vi kan ses en dag, när det är dags för mig att hitta tillbaka hem, och utbyta glädjetårar, ta farväl, eller kanske säga hej, igen. Fast det är klart, det jag *allra mest* hoppas på, är att vart *Aida* än nu är, så är det att hon nu och för *alltid* mår minst så bra som vi mådde i dom bästa av stunder, och dagar, under våra gemensamma, barndomsår. Jag hoppas att hon lever i en underbar berättelse om en pojke och hans hund, som bara gör det bästisar gör – tillsammans. Jag hoppas, innerligt, att hon bara är en Hobbe, åt *någons*, Kalle.

 

 

 

          Aida,

            jag kunde inte älska dig

           under hela ditt liv,

          men jag kommer älska dig

         för resten av *mitt*

 

Fler inlägg...