Nu är jag där igen – *igen*

It's always w(h)ine o' clock somwhere

 

///AVA\\\

 

Betwixt and between cyborg and "Quo Vadis?"

 

Det här är Version 0.9 av texten ”Nu är jag där – *igen*”, en av flera långa texter som jag började skriva då jag kom till Fontänhuset Malmö oktober 2021. I två år fanns en ofärdig version av ”Där Igen” som var mellan 20 och 40 sidor lång som jag återkom till då och då för att utveckla, och adderade till (som jag ju tenderar att göra med längre texter), men sen så fick texten fart igen 2024, och spårade ut – på ett halvår blev den 60 sidor lång, och sen, på bara en månad eller två, blev den det dubbla, och på den vägen fortsatte det. Och, hade texten släppts, 60 sidor lång, så hade den—if memory serves me correct—varit inte den absolut längsta text som jag skrivit färdigt—that honor goes to en för mig spirituellt sett signifikant 100plussidig text jag skrev under tiden då jag gick en kurs i astronomi på Lunds Universitet för 10-15 år sedan om hur utomjordingar har porträtterats i Hollywoodfilmer genom tiden och vad dessa har haft för budskap till oss, och detta to the backdrop of scififörfattaren Stanislaw Lems och hans böcker som avhandlar kommunikation med just för oss alien lifeforms—men definitivt åtminstone en av dom.

 

Men så blev det alltså inte, att texten släpptes då den var som längst men fortfarande kunde anses vara ”samma” text som under det första året, det vill säga innan den blev det monstrum som den är idag. Och, ja, jag har ytterst sällan släppt texten som varit längre än 50 sidor helt enkelt för att risken att en text inte kommer att skrivas färdigt för mig blir större ju längre och mer ambitiös texten är, för att det då blir svårare och svårare att få ett bra grepp om den, för att den röda linjen blir svårare att följa, för att hela idén om vad texten egentligen ”är” för något grumlas, och för att göra saker ännu värre, så tenderar texter som jag känner ”behöver” vara långa att tas över av skrift skriven som i trans, patologiskt, för att den avhandlar saker som *förföljer* mig, som exempelvis detta att jag istället för att söka mig inåt när jag skriver tenderar att vilja inkorporera andras grejer, vilket leder till att sidorna svämmar över av referenser av diverse slag som kanske egentligen inte skulle behöva vara där, och snarare hade gjort texten bättre om dom bara sorterades bort i ett tidigt skede, istället för att, även dom, förfölja mig, och stressa mig, då jag under skrivandet inte förmådde att skaka av mig det författarmode som gjorde att jag när jag tog del av idéer liknande mina inte bara kunde låta det vara, utan försökte knyta an till dom i mitt eget skrivande.

 

Med detta sagt, så hoppas jag, och även tror, att denna text kommer att bli färdig, förr eller senare, och att det därför kommer finnas en expanderad version av denna, här, på bloggen. Just nu är min senaste rendering av texten Version 1.1, och det ni läser här är ju Version 0.9, och kanske blir då den slutgiltiga varianten det sammanslagna Version 2.0, en jämn och fin siffra, and then all will be good with the world. Man kan ju alltid hoppas. Så sätt reminders i din browser, eller google calender, eller what have you with which you track future stuffs, om du vill, för att återkomma hit för att se om version 2.0 är ute om förhoppningsvis mindre än 2.0 år i framtiden – man kan ju alltid hoppas (även om man ifall man har koll på min track record här på bloggen lätt nog inser att jag ibland har problem med det här med *tid*, eller åtminstone sådan av linjär dito. Men jag kan ju alltid hoppas att ni vill göra det, i varje fall, come back for more – både av det ny-gamla, och av nytt-nytt. Och så kan jag under tiden också hoppas på att jag själv blir min egen two point ohversion lagom tills dess. Så hare’, och tills dess.

 

 

 

 

Nu är jag där igen – *igen*

 

Silent Hill 3 OST – Clockwork Little Happiness

 

Skärmen är svart. Jag ser konturerna av min spegelbild i dess blanka hölje. Spegelbilden är så mörk, så, mörk – så pass att bilden lätt får sitt eget, förskräckligt skrivridna, liv. Spegelbilden hånler åt mig över denna insikt, och ömsom ondska, ömsom förtvivlan skönjer jag i detta overkliga ansikte som skärvar sönder – alltid på dom ställen jag aldrig lyckas fånga med blicken, ständigt undflyende mina efterlysande försök. ”Är detta verkligen jag?” slinker ut, och nu är ansiktet på skärmen en enda stor tillblivelse av sorg, glädje, ilska, rädsla – det är inte längre jag, det är först nu jag. Hela skärmen spricker, blir till tusentals små munnar som utmynnar i en, enda, stor käft. Den börjar röra på sig, mot mig, men inget ljud kommer ut. Men jag vet vad hen, den, det, bortom horisonten som är dess svartslukande gapande, hål, skriker. ”Släpp. Ut. Mig.”

 

MAJOR TO MINOR: What Does the Friends Theme Song Sound Like in a Minor Key? 0:07-:0:22

 

Nu är jag där igen. Plitar ner sökord som ”interview The Bold Type” på youtuban. För att skratta och gråta lite till med mina ”BFFs” Jane, Sutton, och Kat. Kollar in skådespelarprofiler på filmdatabasen IMDB som har att göra med skådespelarna i och skaparna av tv-serien jag nyss sett färdigt, så jag kan se vad mer dom varit med i, bara *lite* till – så att jag kan se vad jag måhända kan vara ”med i” – åtminstone på en kant, lite-grann(t). Jag är här, genom att inte riktigt vara *här*, åter igen. Taking fifteen från min analoga ensamhet genom att insta-stalka bästaväninne-trion från serien i hopp om att, på något sätt, bli med kvartett. Tittar på “fan ship clips”, videosnuttefiltar där skådespelarna bakom karaktärerna i promotional material är ”cute” tillsammans, här där kommentatorsfältet är en enda stor, våt, pöl med förtappade själar som liksom jag liksom har glömt bort hur man skriver något annat än ”yes mommy”, ”walk all over me”, ”sit on my face”, och ”I would let her do *insert miscellaneous degrading stuff* to me”. Dessa rose-red-green-blue-tinted glasses är min bubble boy filter bubble med vilken jag trycker och kramar ut det sista ur min ew-and-me-tub. Detta är sättet på vilket jag söker förskringra min “(tids)typiska separationsångest”. Detta är sättet som jag försöker förhindra det otvivelaktigt oundvikliga på, genom att stanna kvar i den där härligt oumbärliga fantasin, den som dikterar att jag vill, är, *måste*, vara och bli del av en familj – i vått, och torrt.

 

Det är inte en slump att tv-programmet Family Feud som sedan 70-talet har bjudit in kärnfamiljer för att tävla mot varandra i ordassociations-lekar bredkastade på amerikansk TV på bästa sändningstid från och med 2008 även började låta ”familjer” som ensemblen i The Bold Type och deltagarna i RuPauls Drag Race tävla mot varandra – något jag såklart vet för att jag bingat båda tv-serier, och funnit en stark nog family resemblance i dessa för att fortsätta min parasociala förföljelse av karaktärerna i och människorna bakom serierna, och detta långt bortom följetongernas respektive avslutande segment (om man ens kan tala om ett ”slut” i den positively Genghis Khaniga expansion av varumärket som är RPDR-imperiet/franchisen). Både Family Feud och jag själv är alltså en vogue (för att inte tala om Rupauls Drag Race som rentav är trendsättarna, snarare än följarna – åtminstone jämte oss tittare) – samskapar den envägsdans bestående av förar-kändisar och thirsty-as-fuck-publik-följare som utgör en allt större del av tidsandan(sen).

 

Att utgöra denna konstgjorda andning på konst är ganska konstigt, egentligen. Alltså för oss, mig, då. Alltså inte sett från företagens legally binding shareholderunderstrukna ”bottom line”-synvinkel, och utifrån det perspektiv som dess utsedda finans-i-ära-ackumulerare ålagts,vilken, spoiler, är en och samma, då. för dessa är det av yttersta vikt att keep the music playing, having the show go on, and making good on the promise that there’s no business like showbusiness. Because of this, then—och här är det ingen idé att humla om eller in(sekt)semi-sin-minuera något— buzzwords som IP:s, spinoffs, prequels, crossovers, extended universes, remakes, reruns, syndication, transmedia storytelling, memeability, social media exposure, och sist—men inte minst—viewer engagement — all of this and a little bit(e) of that, som eggande, fruktsam *honung* för, um, den heliga—biblically accurate, *gaddamit*—ängelsmunnen. För *djävulskäftarna*. The bitsized, drip-fed, chop-shop and yap-trap, showing the way, eschewing “the way”, and chewing, and spitting you *THE FUCK*, out.

 

Minhålan min den howlar, men hörs gör den nada(m).

 

Nej det jag menar är snarare att det känns lite lagom weird sett från den enskilda konsumentindividens perspektiv, att engagera sig så maka-löst—och även med-makat—i (ut)sagorna som magnaten företagit sig att leka med – oftast både den kapitalistiska saga som har mediakonglomeratets penning- och herravälde som outsagda utgångspunkt, och dom sagor som konsumenten kan engagera sig i “bottenlinjelöst”, meeeeen som likväl i viss mån är en produkt av ”the bottom line” – hook, line, and sinker, no cap, but cap, with a capital, (in the) see? Capiche, el capitan? Yes yes, mon, mon, nary a tarry son son, just cap carry carry, on on.

 

Eh, the bottom line – det är lite spooky-kooky freaky-deaky att vara nörd, att bli ett fan, att bli en fantast av en fantasm, att bli fullkomligt betagen i något som liksom är, tja, ”overkligt”. Men det är också helt naturligt. Vi människor blir ju hänförda inför och faktiskt knyter an till allt möjligt här i världen, och då menar jag verkligen allt, möjligt – titta bara på den så kallade Rule 34-memen som uppstod 2003 då Peter Morley-Souter efter att ha sett Kalle och Hobbepornografi gjorde en webcomic som var captioned med och därefter kom att stipulera att “if it exists, there is porn for it – no exceptions” mangen gang, because the internet is for pooorn. Börja testa denna hypotes, tvätta dina ögon (och troligtvis—paradoxalt nog—dina händer), och betänk sedan att sexualitet bara är en aspekt av det som kopplar oss och våra existenstendenser samman – och nuförtiden inte enbart kopplar samman och kopplar av oss, utan även kopplar upp oss.

 

Det krävdes inte många pixlar på Årets Julklapp 1997 för att barn, rapporterade man i media (och åtminstone i Japan) skulle bli suicidalt deprimerade när deras elektroniska husdjur, Tamagotchis (från japanskans ”tamago”, ägg, och ”gotchi”, armbandsur) went to digital doggies heaven (exclamation point, but also question mark?), och själv kunde jag aldrig komma förbi sorgen, och skulden, över min egen ”Waynes” (efter the number one ninety-nine) bortgång, vilket ledde till att jag aldrig förmådde mig till att skapa en ny liten digidoggo på min bärbara spelmaskin. Varför? Av samma anledning som det kan ta emot att ta emot ”en ny hund” när minnet efter den bortgångna hem-söker hjärtat ännu. Men varför det då? För att man har blivit samman-bunden – one’s no longer looking out for number one, för att ninety-nine hamnar först – ibland, åtminstone stundvis, till och med när man spenderar ens matematiklektionstid i skolan med att leka matte och tik, det vill säga pisskar ut ens number one under skolbänken med hjälp av ens number two digit och one’s turd eye – då en ju inte såg vad som hände på tamaskärmen och därmed fick använda sitt minne, och fantasi, för att hjälpa den tama gotchin att utföra sin number two business—cuz there ain’t no biz like (uno!) deuce (tres/träs!)slash sto(o)l biz, cuz—och samtidigt är looking out för att inte ge dom alltför mycket matterial i form av scooby snacks att doo-doo framtida låga siffror med. (ooh that some nasty foo foo, fool, it's straight back 2 doggo doodoo school 4 you, so don’t feel blue because I tamagotcha *boo* – både i enskur, och *ur*, safe, yer’!)

 

Som en annan two-by-twobent varelse, Räven, som är ”bent” on discharging wizzdom on—for (four)—us, säger till Den Lilla Prinsen i Saint-Exuperys klassiker (åberopandes det faktum att intimacy, från latinets intimare, innebär det innersta; to make (it) familiar; to impress upon; to put or bring into) med sina ord ämnade för nybörjande lillmänniskor—”[Att vara tam] betyder ”att fästa sig vid någon”. Om du tämjer mig, kommer vi att behöva varandra; för mig, kommer du vara unik, och för dig, kommer jag att vara unik.” Även om man följer devisen ”the best way to get over someone is to get under someone new”, så märker man att det inte är fullt så enkelt som man skulle tro att ersätta någon man fäst sig vid, tämjt (och synnerligen inte att bli ersatt).

 

Det är med en viss smärtsam lekfullhet man gör som The Simpsons och döper sitt nya husdjur till samma sak som det förra och ger det en siffra som suffix—eller en högre siffra som suffering suffix när man har att göra med ett husdjur som redan har ett siffersuffix—men detta var alltså inget jag förmådde mig själv till att göra med Number 99, för jag visste att det ändå aldrig skulle kännas helt 100. Istället fick den för alltid avstängda enheten förbli ett monument åt min första, och enda, tama, sammanbundna, H-E-double-hockeysticks—ey (A)— äggceptionella, vän.

 

Avsluten kan vara omvälvande, men dom hade inte varit det om avstampen, och unika upptakterna, inte hade skvallrat om vårt ursprung som väsentligen (vantrivna) i, och från, samhället, och kollektivet – we live in a society, but without the, uh, ”we live in a society”. Om vi inte vore gröpta ur gemenskapandet, ett skapande som i sin tur är Vittne till hela Skapelsens Enhet.

 

Vår grundsocialitet kan leda (och genomlida) till något så konkret och banalt som kallprat om väder, men även ta form i något så abstrakt som den apofeniska tendensen till att se ansikten/varelser i till synes ”slumpmässig” stimuli—exempelvis en drake i molnen, Jesus i toasten, eller gubben på månen—ett fenomen vid namnet pareidoli som i sin tur är en förlängning av apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt till synes—i dubbel bemärkelse, eller kanske rentav trippel—orelaterade data eller händelser.

 

Det är ingen slump att människors scleras, våra ögonvitor, är överlägset störst bland alla djur, inklusive våra närmaste primatkusiner. Varför upptar dom då så stor plats av ögat, i stark kontrast till våra vita pupiller? För att ögonen är dörrarna till vår självaste *själ*. För att ögonen som möter oss, avslöjar oss, ja ser sanningen i relationen mellan svart- och vitögat – till och med hos den som tittar bort, då denna ovilja att möta ett annat par ögon i sig ju avslöjar något om personens känsloliv i stunden. Eller om vi vill vara lite mindre poetiska, och desto mer konkreta – att detta att ha stor sclera helt enkelt ledde till att man hade större chans att överleva, då man med större svärta bättre kunde kommunicera vitt olika känslor, och även snabbt kunde se, och följa, emotionella skiftningar hos andra, det vill säga deras intentioner, och vilket syfte, vilken roll, dom här och nu tänkte sig att vi ska ha för dom, eller fylla. Sen är det självfallet även så att den som i stunden har stora scleras, även verkar sötare för oss, och kan få oss att tro att det är vi som är söta i den andras ögon, då vi blivit upphetsade av att titta på dom. Åtminstone är detta evolutionexperternas ledande teorier.

 

Livet, eller åtminstone primatlivet (även i relation[er] till andra djur) – en evolutionär dans mellan rovdjur och byte slash jagare och jagad som försöker förutsäga framtiden och detta ofta genom att vara en aktiv del i att forma den; en dans med mer och mer komplexa samarbeten och organisatoriska principer som även testar förmågan att luras och ljuga och förmågan att mentalisera så pass komplext att man inte enbart ser igenom dom fällor eller osanningar som läggs fram av andra, utan även lyckas vända dessa mot den som ursprungligen anlade dom. Och vilket djur kommer på andra plats vad gäller störst sclera i relation till pupillen (och irisen)? Svaret är ett slags djur som vi förvisso vet kan ge sig på att försöka komma iväg med saker, men som vi kanske älskar desto mer just för att dom framstår som så löjliga när dom gör det, då dom är så himla oskyldigt dåliga på det. Svaret är hundar, men inte vilka som helst, utan dom som vi idag tänker oss är hundar, det vill säga dom domesticerade, det vill säga dom vi avlat fram och har anpassat sig till och med oss människor, då hundars sclera har tagit upp större och större del av ögat ju längre tid vi har domesticerat dom. Uwu, uwu *uwoof*.

 

Vi ser ansikten, för att vi söker upp ansikten, och vi söker upp ansikten, för att allt i världen speglar vårt eget ansikte, och det behov vi har av att spegla varandra – både dom ansikten som är personas, och det ansikte som fanns innan vi föddes – som en zenbuddhist skulle kunna säga. Även sentimentaliteten vi har exempelvis till ett objekt som vi ärvt av vår bortgångna familjemedlem och vi omsorgsfullt torkar varje dag och lägger fram på manteln avslöjar vårt behov av att ”tämja”, (be)fästa, vår omgivning och göra den till just vår att vara unikt beroende av, och inte alienerade inför. Plastchippet vi fått från Tolvstegsprogrammet är ett bevis på vårt tillfrisknande, men när vi öppnar plånboken och ser det välplacerade chippet påminns vi ovanpå ”sobriety” också om ”unity”, och ”service” – och det faktum att vi vill vara någon annans, något för någon, rentav behöver – inte för att vi “borde”, utan för att man inte kan vara frisk, själsligt, och nykter emotionellt, utan det sista steget i programmet, som är att hjälpa andra genom att sprida budskapet som sätter principer framför personligheter men som ändå lutar sig på personliga connections – hur mycket man än vill hålla den saklig, eller ”privat”.

 

Tolvstegens credo blir vårt sociala tillblivande i gruppen, vilket blottar vårt behov av att låta oss bli tämjda – sådant är sättet på vilket ”familj” binder tvåvägs, som Neil Gaimans Drömgud Morpheus säger när han, och vi läsare, vaknat upp från Neils dröm: ”The bonds of family bind us up, support us, help us; and they are also a bond from which it is difficult, perhaps impossible to extricate oneself.” It is most certainly impossible to do so, and doubly so from the soul family, the brotherhood of mankind at large – alla människor, oberoende av huruvida vi känner dom sedan tidigare, hurdant vi fyller dom med vårt eget förgångna, eller i vilken grad dom är en inre föreställning, modell, introjektion.

 

Vi fyller alltså tingen själv med relationella betydelser, och använder dom i rituella syften – det är sättet på vilket vi existentiella varelser blir till i (tom)rummet, lever våra liv, förblir menings-fulla – blir verkliga inför oss själva, genom att bli verkliga inför andra.

 

Vårt sökande efter sam-band slutar inte vid att blott ”se” en gubbe i molnen, utan att faktiskt tro på ”en gubbe i molnen” – vi söker efter bevis på agens överallt, för att vi alltid försöker förstå, och stå i, (ande)mening. Känner du skuld, kommer skeden med två fläckar som ser ut lite som ögon att blänga på dig, och en jobbig händelse, som, säg, att tappa skeden på foten (det är en väldigt tung sked, okej?) kommer att tolkas som att någon straffar dig – kanske inte just den lilla tunga skeden, men definitivt The Big Kahspoona.

 

Kontexten spelar stor roll här också – titta bara på Kuleshoveffekten som demonstrerades för över 100 år sedan av Lev Kuleshov som med hjälp av att byta ut olika klipp i sina montage kunde styra vad publiken läste in för känslor och intentioner i stumfilmskådespelaren Ivan Ilyich Mozzhukhins tämligen neutrala ansikte som var en del av filmsekvensens montage. Vi är obönhörligen bundna till ramar, scenkompositioner, scentransitioner, scensekvensiering, att förhålla oss till, och en vän—eller fiende—att speglas i. Klipp av psykologiska experiment där mammor avsiktligen är helt blanka i ansiktet när deras barn fördärvat söker kontakt, blir mer och mer desperata i sina försök tills dom till slut helt sonika ger upp och blir lika blankt som mamma, kan vara förödande att titta på för ickepsykopater.

 

Lika hemska kan jag uppleva klippen från Harlows Isoleringsexperiment där man ser en rhesusapa som växt upp med två torsos av järntrådar stöpta i apform, varav den ena av dom även har ett mjukt hölje runt sig klamra sig fast vid detta tomma skal med tygremsor på för att hen anknöt till denna surrogat-mamma under hemska experiment där man testade att beröva dessa våra artfränder och själsvänner gemenskap och ömhet. Många har vi hört berättelserna om spädbarnen i dom barnhemmen som rentav dog i brist på vad som hade antagits vara ”icke essentiellt omhändertagande” – spegling, nervsystemsco-regulation, och fysisk beröring – ett öde minst lika hemskt som rhesusapornas i Harlows experiment.

 

Blir vi helt berövade på sociala inter-aktioner, eller inte klarar av att hantera dom vi har tillhands, söker vi stöd på annat håll, vänder blad, helt sonika skriver fram nya interaktioner, skriver in fantasivänner som surrogatmamman eller Robinson Crusoes “Fredag” i våran berättelse. Vi börjar skriva in objekt i vårat liv med betydelse som finns där för oss i dubbel bemärkelse – allena. Dom mest direkta och extrema bevisen på detta får vi när vi ser vad som sker väldigt snabbt när man utsätter någon för sensorisk deprivation, eller tar en titt på fall av extreme neglect hos dom mytomspunna men tyvärr alltför ofta verkliga så kallade ”attic children”, eller ”källarbarn”, synnerligen i USA, landet av inte enbart barnrövande, kultens attraktionskraft (som ju är beroende av den motsatta (repulsion)kraften som är den ”bredare” kulturens frånstötande bortstötning av människan i sin helhet och därmed helighet), skolskjutningar och massmördare, utan även föräldrar som låser in sina barn).

 

Även människor som utvecklar sexuella relationer till möbler, goes ”Lars and the Real Girl” on us och exempelvis ”gifter” sig med kuddar med (huvudsakligen feminint kodat) tryck—because men be manning—är inte heller att förringa—detta vore ju att phone it in—och, faktiskt, inte heller något att vare sig scoff eller skratta eller gråta åt – åtminstone inte enbart. Åtminstone inte istället för att söka förstå, och empatisera med. Kudden må vara blott ett objekt för oss (och personen som påstår sig vara förälskad i det ett objekt det också – of ridicule), men detta objekt fylls med mening, med karaktär—med spunk—av den som med längtan att älska inom sig projicerar på kudden och för sitt inre således gör idén bakom trycket till en för den livs levande person på just det sätt som hen längtar efter en ”waifu” – en liten ”fruga” hen kan ge all den kärlek hen inte förmår att ge sig själv, eller har möjlighet att ge till någon som är villig att ta emot den – vilken anledning detta än må bero på.

 

Vår fantasi och våra fantastiska inre världar kan även utgöra ett komplement till hälsosamma relationer, såklart, något som blir synnerligen tydligt för oss när vi betänker barn i vissa åldrar och dom utvecklingsstadier som dessa, vi, alla går igenom, och därför alla har inom oss, bär med oss genom livet, och kan regrediera tillbaka till, något som alla kan göra för att vi alla bär med oss sår från barndomen, sår från vuxendömandet, men också kan bära med oss på ett hälsosamt sätt genom att ha vettiga fantasivänner och köttsliga diton.

 

Jag hade många ”låtsasvänner” som barn, och minns att jag kunde få dåligt samvete av att stoppa undan gosedjur, för jag menar jag hade ju inte velat bli bortstoppad av nån hård, och stor, King Kong som hade all makt över mig och som även skulle föreställa min enda vän, och bästis. Dessa skuldkänslor som jag fick pekar på en basal empatisk förmåga som fanns hos lilla mig, en grund som ju kom ur och därför i grund och botten är rotad i en egocentrism som jag ännu inte hade transcenderat – en samtidigt under- och över-utvecklad mentaliseringsförmåga.

 

Värst var det att låta mitt före detta favoritgosedjur titta på när jag lekte med den nya favoriten – i dessa fall verkade bort-stoppandet plötsligt rimligt, och även om denna känsla berodde på mina egna rädslor som jag projicerade på den föredetta favoritvännen, så exemplifierar dessa känslor ett annat omoget trait hos lilla Eyvah, eller Adam – den barnsliga önskan om att man kan komma undan saker som är jobbiga (eller att dom rentav slutar att existera) om man bara stoppar ner huvudet i sanden (eller gosedjuret i garderoben). Medan jag hoppades på att ett gosedjur kanske slutade längta eller rentav existera när jag bestämde mig för att inte längre se det (because monkey not only do what monkey see, utan monkey {mind} also see no, hear no, and speak no evil) så gör dock levande varelser det definitivt inte.

 

 

Hjalmar Söderberg skrev en gång att ”Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Stjälen, vi, vill till varje pris vara en del av något, även om det är destruktivt för den, oss, för även om vi lämnar oss själva för någon, eller något, annat, så vet vi ju i alla fall då vart vi står i relation till vår omvärld, och åtnjuter något slags privilegium av att göra det. Vi får bekräftat det vi vill fortsätta att tro på, och på något plan kan vi även glädjas åt, eller åtnjuta masochistisk njutning, av att bli skadade—vi *förtjänar* ju det—och det är nog rätt, ändå, eller finns en mening med det – hur annars skulle vi lösa den kognitiva dissonansen som kommer av det hemska vi genomgår, och då högst troligt även redan genomgått.

 

Vi kan alltså överrösta den längtan vi ytterst—innerst—sätt alla har, men på grund av omständigheter inte alltid kan göra hörd eller hålla oss sanna jämte, och vi kan göra detta genom att med hjälp av lägre försvarsmekanismer förordna ,”sublimera” in vår vilja under och genom ett större ramverk som vi från början kunde vara ytterst skeptiska till, men i slutändan likväl till och med började försvara – därav begrepp som ”falskt medvetande”, Stockholmssyndrom, och internaliserad rasism eller transfobi. After all it do be in the interest of the house nigga to not side with that there rotten field *nigger*, eller för den transperson som lätt kan assimilera sig i ett könsbinärt samhälle peka på the transtrending or crossdressing fake freaks och säga att man åtminstone inte är som dom – den gemensanna fienden som rättfärdigar ens status som upphöjd och till och med nästan accepterad – så länge man vet sin plats, det vill säga.

 

Vi har nog alla sett den där personen i quote unquote ”mobbargänget” som väldigt tydligt var den i gruppen som hade lägst status (ibland räcker det inte att bara mobba utåt, utan man måste göra detta även in the ingroup, för att impulsen till att mobba ju inte är beroende av någon specifik extern projiceringsyta, utan vilken som helst som kan avlasta förlusten av kontroll som mobbaren upplever) och kanske kan vi till och med dra oss till minnes vad som hände när denna inte respekterade the pecking order utan optade för disorder och blev dissad som en konsekvens av detta.

 

Vi kan ta våran längtan och skapa oss en låtsasvän, en låtsasallians, och vi kan även objektifiera våran längtan och leva vicariously, föreställa oss att vi är accepterade av ett samhälle, en grupp, eller av enskilda andra – identifiera oss med någon kändis och genom igenkänningen uppleva att det är vi som i själva verket blir höjda till skyarna; att det är oss som lite social status tillfaller; att lite av stjärnans star dust brushes off on and trickles down on us, och att vårt liv då får lite mer stjärnglans, och vi – är lite mindre lågstatus, och har lite mer *Star Power*.

 

Resan som sångaren från Idol gör blir då vår egen (längtan efter) en resa, celebritetens spegling ger oss en slags neoprimitiv ersatz ”klantillhörighet”, och mötet i baren i Cheers, eller Central Perk-caféet i Vänner, eller städskrubben på Scarlet Magazine i The Bold Type blir då det ställe där man sällskapar mellan väg och skål och ”where everybody knows your name”, eller där dina vänner är “there for you, like they’ve been before, because you’re their for them too”, eller—som i mitt fall—härbärgerar dina fantasier om storstadsliv och karriär på ett kosmopolitanskt modemagasin där man—perk up, because I’m talkin about the *job perks* here—är “searching for the right shade of lip gloss to wear while smashing the patriarchy”.

 

I dagens postmoderna Sverige är ensamheten enormt utbredd, särskilt i storstäderna, dit fler och fler flyttar. Dom sociala relationerna är mer kom-part-mentaliserade, rotlösheten större, och antalet flyttar, kontextskiften, förändringar i ens mentala sociala varande har ökat exponentiellt, och oberoende av huruvida dom är omhändertagande institutionaliserat införda, eller markadskommersialiserat ”styrda” (with the guidance of the invisible hand, supposedly), så får dom parasociala relationerna vi har med fiktiva karaktärer eller kändisar (vloggare, influencers, videostjärnor, med flera, som—let’s be honest—också är fiktiva) utgöra en slags trygghet, en slags ram, eller skärm, att förhålla sig till, projicera på, och bli till genom, och som du aldrig behöver vänta en vecka för att få svar från, eller behöver finna—åter igen—för att du flyttade till ännu en stad där du inte känner någon – inte minst dig själv (kanske).

 

Det är The confessional i den fjärde-väggen-brytande post-reality TV-världen som faux förtrolig backstage där vi slappnar av med våra parasociala med-fantastisörer. Bästa vännerna må flytta till Stockholm respektive Tyskland, ens före-detta trolovade må göra slut, men vännerna i The Bold Type – dom finns kvar. Och dom är detta oberoende av hur jag är som person, och oavhängigt deras egna önskemål – dom har ju inga andra än dom som jag, för mina egna ändamål, fyller dom med. Man, jag, får ett kompisgäng genom och tack vare fiktionens icke-friktion. Through thick and thin, fast i detta fall, bokstavligt, enbart genom thick, eller ”bold” (fast thin, as well, because damn girl must they be thin to fit into that there screen where I sees em’!).

 

Men det blir samtidigt smärtsamt att skaffa ”vänner” på detta sätt, för det blir ett farväl gång på gång till dom jag skrattat och gråtit ihop med. Det blir samtidigt smärtsamt, för det blir ett ”av-skärmande” från världen i stort, den värld i vilken man blir till genom att stötas och ”blötas” med. Det (för)blir en alienation i relation till dom delar av oss som är både utanför kroppen, och samtidigt så innan-på att vi knappt vågar erkänna detta för oss själva, som äger rum. En alienation i relation till dom delar av oss som kristalliseras först då det elementet som är andra människor och dessas interaktion inter-ageras, och integreras, med en, tar den plats som mellanlandet som är dividens *interagens* annars hade uttryckts mer hälsosamt i.

 

Världen får inte plats i mig om jag inte ger mig själv till världen. Ser mig själv i världen och se världen i mig själv. Det blir smärtsamt, för att det inte blir riktigt smärtsamt, någonsin, för att det ju aldrig blir en bilateral anknytning av kött och blod som sker, en sådan som blir till genom ens *första* kärlek, och som sedan används för att spegla framtida anknytningar med – istället speglas blott mina egna begär tillbaka på mig själv, förstärkta, och, potentiellt, förvanskade. Hell må vara ”other people”, som existentialisten Sartre sa, men frånvaron av dom – något inte ens helvetets härskare kan föreställa sig, då halva grejen med helvetet är att lida, den andra halvan är att se andra lida, och den tredje – blicka upp mot himmelen.

 

 

 

Hotfull Muzak

 

Om jag bara kunde låta det fiktiva, konsten, fantasierna, utgöra ett komplement som nourishes mitt inre liv, snarare än vara grundbulten i och det som sustains me i mitt emotionella tillblivande och ”sociala” varande, så hade jag inte varit så kluven inför mitt kopiösa (fast samtidigt inte alltid extrema, sætt tidsmässigt, i dubbel bemärkelse) konsumerande av populärkultur. Kanske kunde 1998 då bli året då jag fann en vänskap som utgjorde grunden för berättelserna från detta ungdomens årtal, snarare än bli året jag minns som det år då jag räddade magikern Dynaheir från Knollernas fästning med hjälp av bärsäkern Minsc och hans miniature space hamster under hans ”dajemma”, rite of passage, eller året då jag insåg att fiskkvinnan Rutos förälskelse i ”mig”, Link, The Hero of Time, efter sju års frånvaro från att vi drog upp Mästersvärdet, hade mognat precis lika mycket som vi inte hade hade hunnit göra mentalt då ju vi blivit sju år äldre på blott en sekund och därmed blivit en pojke i manskropp – ack så snabb är tidens våg, och ack så stor är sorgen för den för vilken ånger är ett hav i vilken den simmar med en guldfisks minne, runt och runt söka simma ikapp sitt eget förlorade, förlovade, förflutna...

 

Det är måhända en tröst att 1998 var året då dataspelet var årets julklapp i Sverige och att vi således var många som blev indragna i spelvärldarna det året—synnerligen tioåriga pojkar—men det är också väldigt talande att alla år, vid eftertanke, i mitt minne och i mitt livsnarrativ, innehåller fler av dessa slags äventyr och personer, än tillfällen då saker skedde AFK (away from keyboard, eller kontroll) – fler hav som drunknar med varje våg som stadig mark förvägrar och sköljer tillbaka. Och kanske, nog, är detta relevant för och the link till mitt Peter Pankomplex – medan jag lärde mig vinna över dom odöda i tv-spel, så lärde sig andra att bemästra dom inre demonerna, som exempelvis Level Nio-ärkedemonen ”visa sårbarhet”, den som needs be vanquished in order to learn the Level 5 magic spell Cultivate Friendship, Grejen är dock den att man för att ens bemöda sig med att grinda upp sin level så att man lättare kan kultivera denna spell—snarare än att få den spelled out för ens emotionella alfalfabetism—måste antingen gilla ”processen”, eller ha en tro på att den överhuvudtaget finns i den analoga världen till att börja med – och finns där inte enbart för andra, utan även är inom räckhåll för en själv. Jag föredrog dock redan som barn att make believe ensam, för då var det ju min lek, mina regler, mitt liv, och skulle andra vara med, då skulle det vara med mig i kontroll, exempelvis som spel- och lekledare. Nu har jag släppt till och med detta att vara en Dungeon Master (som halva grejen med att vara ju ändå var att skapa världarna som andra fick vara turister i, något som definitivt skedde i The Fortress of Batshit cavy Solitude) och föredrar att leka helt allena... (fast ledd av ett helt team av hantverkare och konstnärer som får mig att känna att dom inte finns till att börja med och att det i självaste verket faktiskt är jag som har skapat och leder leken som jag valt att lägga min tilltro till, då, för att it do done does take a village to screen half-dead franchises, raise one of them from the dead, and make sure it does it’s Lazarus act on a screen close to me).

 

När den tredje säsongen av The Bold Type och därmed hela serien till slut är slut, så vill jag fortsätta ritualerna därifrån på något sätt, precis som jag vill bre på med lingot från RuPauls Drag Race (och ha lika fet stil som deltagarna där har) efter att ha la-l(l)at färdigt i Mama Rus tinsel town pouch (något som faktiskt gick att göra förr när antalet lopp i omlopp inte var 555² i antal) och Land-at i någon annan (att) på-se, men något internetfandom har jag inte lust att vara en del av – det skulle ju innefatta andra, levande, varelser, med sina, sociala, regler, krav, förväntningar – if I wanted to feel bad (bäää) then I would have gotten a girlfriend (eller sett till att jag fått ett får)! Inte heller vill jag ta vid pennan och skriva vidare på mitt eget liv—how bold of you to assume I’m *that* type—slipa på mina egna målsättningar och hur jag bäst når fram till dom, utan istället väljer jag att be blissin’ me ignorance some mo (and Zoey) – väljer att vända blad till nästa skrivelse jag kan känna mig som en del av, där jag kan glömma, gömma, ömma, maself (ouch) mellan radern—autos begin! They say ”you can’t fall out of love, until you love someone new”, well, baby, you can’t fall in love if you always want to ”love” someone new. Om du paraderar parallellt paramouriserande, eller serie-ell monogami – så att säga. Easy come, easy go… (”will you let me go?” "بِسْمِ ٱللَّٰهِ.” ”No! We will not let you go!” (”let him go!”) "بِسْمِ ٱللَّٰهِ.” ”We will not let you go!” (”let him go!”) "بِسْمِ ٱللَّٰهِ.” ”We will not let you go!” (”let him go!”) ”Will not let you go!” (”let him go!”) We will not let you go (”let me go!”) Will not let you go (”let me go!”) ”Never, never, never, never let me go!” ”No, no, no, no, no, no, no!”

 

… Men samtidigt, a, ba (bara), mamma mia—mamma mia!—något som känns så sant som mina upplevelser med Katie i The Bold Type, och känns så riktigt som dom 100% biologiska kvinnorna i Drag Race (jeppsson, ain’t no doubt about it) – hur kan det vara fejk, så o-riktigt? Det är nog inte en fråga om ontologisk, eller subjektiv sanningshalt i alla fall, utan om kontext, och den roll fiktionen har i mitt liv som existentiell varelse. För att parafrasera något som någon en gång sa på TV – jag tittar på matprogrammet på TV med kocken som ler mot ”mig”, just mig, inte för att bli bättre på matlagning, utan för att den upptinade maten ska smaka godare (och för att Mat-Tina mitt frusna hjärta medan jag gobblar upp henne med mina ögon), och detta är—oberoende av allt annat—okej, riktigt, för att jag är okej – för att jag, finns. Det är meningsfullt, och hygge, åtminstone subjektivt, för mig, och detta oberoende av huruvida andra tycker att detta slags bingebeteende är cringe och min inställning till beteendet ifråga är ett mysterium eller åtminstone lite väl Cypher från The Matrix. För visst finns det mål och mening med vår färd, men det är självaste resan som är mödan värd, och villen resa är mer verklig, och viktig, än den inre? Because, cuz, maybe the real treasure was *the friends we made along the way*, men inte då på the information super highway och dess tvådimensionella projiceringsplan (eller i den anal-låga AFKvärlden), utan på vänskapsvägen där jag kultiverade vänskap med mig själv – and what greater treasure is there than making friends with oneself?

 

Defenstive mechanism employed, tension resolved, cognitive dissonance computed, quest complete: let’s die slowly in front of the TV and call it (is)

Con-temple-nation!

 

Jag kanske inte ”got” kärlek eller vänskap medan jag tittade på The Bold Type, men jag tror att jag åtminstone litegrann lärde mig get over myself, and also get to know myself, och vad jag tror på, och värderar – som att dumburken inte enbart projicerade ut en monolog till en passivt mottagande, outvecklande, Eyvah, utan att jag förde en dialog med den, och även med mitt ”högre jag”, stundvis, åtminstone – eller alltid – who’s to say? Alltså jag är väl medveten om att ”pop culture is where the pedagogy is”, that ”that's where the learning is happening”, som intersektionella teoretikern bell hooks sa. Jag är likaså medveten om How TV Ruined My Life—som BBC’s Charlie Brooker skulle ha sagt i dokumentären med liknande namn—genom att sätta upp expectations för livet som sets me and us up for failing och disappointment, och att vi genom rastret av dessa krossade drömmar lär oss att se på oss själva som misslyckade, lurade, olyckliga, och därför blir desto mer beroende av eskapism och the vicious cycle of vicarious (non)living. Jag är också medveten om att TV och film och media i stort tränar oss att gilla mer av samma, att jag är thoroughly disneyfierad vid det här laget, och att om man söker ut det som känns bra för mycket, så kommer man lära sig att gilla detta ännu mer – och annat, både på skärmen, och bortom den, desto mindre. Men, samtidigt, detta att välja tv-serie och speglas och bli överraskad över både handlingen i den och mina känslor inför denna handling (som ledde till framtida ”handling”) är lite som att göra en dejtingprofil, men inte för att jag åker voi till min fuckboi, eller är en fuckboi aspiring, compliment seeking, attention--”start your!”—[--she done already had had--]whore(s), utan för att det är mer som att lägga en tarot-lek, dra lite I-Ching, eller göra ett värderingstest – ett sätt att undersöka mitt inre, och genom detta spå fram en framtid värd att finnas till i, och en tillit till att denna värld kan finnas.

 

Filmkritikern Roger Ebert ponerade att filmer är "empathy generating machines", och detta tror jag kan vara fallet—Freakonimics Radio Networks podcast What If TV Isn’t Bad for Us? i kombination med ett avsnitt i boken Freakonomics (där Indiska tv-vanor var ett slags case study) certainly make a compelling case for it—men där Eberts fokus var på filmers förmåga att få oss att sätta in oss i hur andra lever sina liv och dom omständigheter som leder in dom på särskilda banor, så är inte filmens empati- och förståelsegenererande förmåga jämte en själv att förringa. Att tvtittandet måhända inte är ett clearcut case of tit-for-tattin, the olde givin an’ a’ takin’, men att det likväl är ett sätt att väga ”för” och ”emot”, finna balans, och söka internalisera och integrera värderingar och förebilder för att, kanske, *förhoppingsvis*, bli en bättre person, men inte en bättre whomever, utan a better *me*.

 

Filosofen Victor Frankl säger att meningen med livet är att bli upptäckt (och att svara på frågan som *livet* ställer, but that’s for another time), fast inte i sitt eget psyke, utan ute i världen – av andra. Han menar att vi blir verkliga inför oss själva först när vi blir verkliga inför *andra*, och att vi blir verkliga inför andra genom att vara *verkliga*, inför dom. Verkliga, kanske för att vi blivit modiga nog att vara det, för att vi fått till oss att vi kan, får och nu är redo att vara det, och detta kanske för att vi sett någon annan filur lida sig igenom en massa trials and tribulations, lidit *i våran städ(skrubb)*, och kommit ut som bättre, mer renskrubbade, versioner av oss *själva* på grund av det. I’m talking about dumburken som empatimaskin och *modmaskin* – one that makes me more able to empathize—rather than cutting down to size (but also, mind, couraging up the royale com-pass-ion to cut the royal empathy subjects down to size)—with all the d(r)amn *Drama Queens*. A machine that makes me ask myself the *truly* important questions – what would Girl Boss Jacqueline Scarlet Carlyle, chefsredaktören i The Bold Type, do? Vad kan jag göra för att size up och bli lite mer som The Grrrl of Bossin’ JC? Vad kan göras, för att låta mitt liv infusas, sammansvetsas, lite mer med G-O-B’s Knees JC’s heliga (integritetsfulla lagkamrats)anda? JC, som speglar andra, men också vet vem hen är. Som speglar mig, och visar mig vem jag kan vara, är, och synnerligen more supersizingly so än vad jag själv är förmögen att göra själv, och tro på. För att ”The light in the eyes of others guide the way”, som Rust Cohle säger i tv-serien True Detective, och kan tolkas på åtminstone två sätt, both of which shine bright and make it easier for me to see the light in the eyes of others, och gör det lite lättare att även se mig själv, i andras tindrande ögon, och veta att detta ljus ju även är mitt eget.

 

…

 

“Things need not have happened to be true. Tales and dreams are the shadow-truths that will endure when mere facts are dust, and ashes, and forgot.”

– Neil Gaiman, The Sandman, Vol. 3: Dream Country

 

Sanning är det högsta goda, föreställer jag mig – primus inter pares godhet och skönhet. Och visst är det sanna som sker inom mig when I try to make sense of the Illusion Spell som en Dandy DM kastar på mig—och jag åsyftar nu inte enbart The DM of Hollywood, utan The DM of *Holygood*—inte enbart något djupt meningsfullt, utan rentav spirituellt. Även om den illusoriska berättelsen som förtäljs mästerligt inte är en simulering med en konkret historisk, essentiell, deskriptiv och ”formell” förlaga, så är det likväl en existentiell, romantisk, proklamativ, sanning, och det som aktualiserades inom mig när jag tog del av berättelsen blir ju en del av mitt narrativ, och det urälskande allkollektivt superundermedvetna förordnande vardeordandet som drömmer fram inte enbart berättelser, utan även den materiella verklighet genom och i vilken dessa tar form – after all, we’re not ”human beings (talking about) having a spiritual experience, but spiritual beings [telling others how it is to be] having a human experience", som filosofen Pierre Teilhard de Chardin sa.

 

Våra meat skins är ”blott” AVAtaRer i en slags skapande simulation, i världar inuti världar, förkroppsligade incarne(inten)tioner, som leker fram verkligheter med varandra. Men det är inte bara så ”blott”, liksom, och även en lek som söker efterlikna, göra på ”låtsas”, och förkroppsligar en simulering, gör ju detta just nu, simultant dårande därande och närande härande, och är därav i sin *kärna* lika göra-på-riktigt, spelar lika mycket roll, som den värld från vilken den härstammar, abstraheras slash översätts genom, då det som grundar efterliknandet är det alltid olikt likt – stimulationen.

 

Jag behöver inte tro på att något är en ”sann” upplevelse—allt är ju *det högsta*, ergo är allt *sant*—utan jag behöver bara veta att stimulationen, kommunikationen, alltid är där, och (för oss människor) är en mänsklig, och en *spirituellt* mänsklig subjektiv samtalsstimulans som alltid är nomadisk, men alltid även är monadisk – ett med allt ennat. Jag behöver inte tro att jag är ensam när mitt ”enda” sällskap är teven – jag är aldrig allena, för jag är all-tid all-enat.

 

Följande sa Electron Dance i en video på youtube angående tvspelet The Witness, som gott kan appliceras på och bevittnas i det vittnande spelet som är livet i stort: ”the pursuit of truth is not the pursuit of truth, therefore we must pursue the truth.”

 

Min längtan, och min katharsis, som en odelbar helhet, är på riktigt – en sökan inte efter det rimligt riktiga, utan efter det på riktigt och vimligt *viktiga*. Visst är den väl det? Och visst (fan) fann jag genom min längtan mening bortom mig själv, och visst kom jag i kontakt med föreställningsvärldar jag annars inte hade känt till annat än på ytan, och visst tog jag till mig av lösningar på problem när jag upplevde alla dessa föreställningar och föreläsningar och förlösningar – jag menar det var ju inte jag som skapade dom, eller hur? Och även om det var jag ”själv”—så att säga—som hade skapat—så att säga—dom, well – sökandet efter oss själva i andra är inte sökandet efter oss själva i andra, och därför måste vi söka efter oss själva hos andra.

 

Och då har vi inte ens nämnt försvarande Eyvahs argument som baserar sig på citatet ”Art is for disturbing the comfortable, and comforting the disturbed”, som den mexikanske poeten Cesar A. Cruz sa. Because surely I’m not comfortable, but disturbed, och behöver därmed consolation, to keep me from feeling lonesome, men också påminna mig om vad liv är för något under allt det där “andra”—allt vad det nu än är, och allt vad det nu försöker efterlikna—och därför kan, “borde”, vara, och i sådana fall ju är “riktigare” än all vardagligt ytlig och icke-essentiell skit jag dras med? Surely? Jag menar titta på alla många och stora ord och koncept som jag använt mig av för att övertyga er om att jag bör fortsätta leva mitt liv som jag gör – är ni inte övertygade? Visst är ni väl det? Visst? Are you not entertained?! … the idea that I’m correct in my bold assessments? Are you have not’nt?

 

…

 

Jag hör något för mitt inre. En lugn röst med en mjuk holländsk brytning. ”There is danger in unreflected consumption.” Det är Tom van der Lindens röst, från något klipp på hans youtubekanal Like Stories of Old. There is. *I concur*. Which is why we’re here. Because the unexamined life, although perhaps worth living, makes for a far less rich experience. Och skatta, och överskatta, konsumera, och överkonsumera, och leva under för lite kritik, vara envis och vägra undersöka – allt detta kan man göra på många sätt, och med många saker. Mat. Reklam. Politiska budskap. Ja till och med nyheter, som ju anses vara mer seriösa och mer viktiga för att dom ju är ”riktiga”, tittas på av vissa forskare inte för att nyhetskonsumenten är mer moraliskt utvecklad, utan för att det helt enkelt är spännande för dom att göra det, and let’s not kid ourselves – även nyhetsprogrammen gör sitt bästa (inom vad som får anses vara smakfullt för ett sådant program) för att väcka nyfikenhet, och fånga och bibehålla uppmärksamhet. Jag är, med andra ord, i gott sällskap, även om det självfallet finns grader i det algoritmstyrda helvetet och dess tekniskt framkallade men outvecklande och störda stil- och stillbildsADHD-monster.

 

För vi vill ju mer, ofta, även om det gör oss mindre, och gör att det blir mindre av *oss*, och mer av begären som vi misstar för vårt sanna jag. Man skulle kunna säga att vi idag är homo sapiens consumens, som Owe Wikström skrev i boken Långsamhetens Lov apropå detta att ”eftertänksamhetens zoner” minskat och fortsätter att minska i denna värld med rasande takt. Fast, silver screen lining – nog var det inte så att det var kidsen back in the day som refererade till teven som dumburken, utan deras “oförstående” föräldrar, men vem är det som använder begrepp som brainrot och doom scrolling *idag* för att beskriva vanebildande (o)vanor på social och pseudosocial media? Jo, det är gen z through alpha, kidsen som fenomenen påverkar allra mest, så även om shit is shitting the fan even more, man, and I don’t stan because the time is tik-tok running out, then there is at least that – att kidsen från idag, och imorgon, åtminstone är lite självmedvetna om världen dom befinner sig i och underhåller för att finna sig ”väl”, och för att hålla sig själva väl(under)hållna.

 

Vår relation till världen revolutioneras var gång som en ny generation sätts till världen, eller var gång som något annat, nytt, kommer fram – som en teknisk lösning som förändrar sättet vi relaterar till vår omvärld på, exempelvis i formen av media. Vår relation till media revolutioneras varje gång ett nytt medium uppfinns, och när det väl har fötts, så sker en sakta—men på senaste tiden även väldigt snabb—evolution av den. Vi blir insnärjda i alla dess(a) reproduktioner, simuleringar, produkter, modetrender, för att dom alla är, bidrar till, formar, (våra) berättelser, och säger något om världen, och oss själva, när vi tar del av dom slash gör dom till en del av oss. Vi gör det för att få en känsla av sammanhang, att världen hänger samman, att vi hän-ger oss till världen, och för att vi vill känna oss speglade, representerade, sedda, men också för att vi använder oss av all denna media för att manipulera känsloliv, hacka hjärnor, påverka nervsystem – styra mående i den riktning vi medvetet eller omedvetet tänker eller känner för att göra. Eller, ja, visst, den riktning vi ”väljer”, men minst lika mycket dom riktningar som väljs ut åt oss genom att vetenskapas och kureras fram av alla dom som har monetärt eller kulturellt vinstintresse av att få oss hooked på alla dessa intermittent rewards, Skinner Boxes, och Pavlovianska Banditer. Oh, I love sluts! (Beavis and Butt-Head) https://www.youtube.com/watch?v=QpKXoFztGT0

 

Welcome, to the *attention economy*, the noisy new normal, där tid är valuta, och en tilltagande (de)sensibilisering kräver constant, non-fixed motion mot nya extremer to get our fix with som med tiden förändrar vår syn på vad normen ens är, och vad vi är villiga att interagera och identifiera oss med för att inte verka efter, eftersom den gamla extremen ju verkar mycket mindre cool, när det i själva verket bara är vi som har lost our temper, och blivit för ochilla, som en chinchilla – fast i hamsterhjulet av mer och mer, snabbare och snabbare, för att vi är för otåliga för att tåla det som verkligen tål att tänkas på, och reflektera över, men som inte nödvändigtvis speglar det vi ser som coolt – inte speglar oss på dom sätt som vi vill bli speglade på, det vill säga sedda av, andra, och oss själva.

 

Samtidigt är detta att move the goalpost mot det håll där vi har fallenhet att röra oss redan (eller dit våra begär för oss) inget nytt fenomen, då vi människor som sagt alltid sökt revolutionize, och alltid har evolutionized, för att mer effektivt (eller åtminstone mer affektivt) lära känna oss själva och basunera ut detta på ett tydligt, högljutt, och illa kvickt (men inte alltid så vist), sätt. Och, ja, även dom röster som menat att det allra senaste nya är det alldeles sannerligen farliga – vissa menade—definitivt efter prehistorien, men så pass långt bak that it might as well be—ju redan att nöjesväckande skönlitteratur skulle göra brainrot av ungdomars hjärnor, fylla dom med massa löjeväckande idéer, få dom att sluta förkovra sig i kunskapssökande, och till råga på allt även skulle/gjorde dom antisociala, då dom hellre gick till sin kammare och läste senaste pot- and crackhead hemligheterna, eller kanske snarare hairy, hårresande Penny Dreadful or what have ye, istället för att gå ut och spela petanque—eller vad som nu var en vogue på den tiden—med andra människor, och öppet delade sina världar med dessa.

 

You heard it here first, folks (unless you reeeeally old) – curiosity killed the cat, and novels killed the (important kind of) curiosity, which—when I done thunk about it in an elemental, intransitive gamified kind of way—has to mean that… cat killed the novels? Och här trodde jag att det var hunden som åt upp läxorna – no surprise att ingen tror på en när man säger att hunden åt upp ens läxor, det var ju katten som gjorde det! Eller vänta, läxor är i och för sig inte fiktion, hm… ja såvida man inte pluggar matematik, och fiktiva tal. Okej så om vi har fyra stensakspåsar, vad dödade hunden då? Ska väl gå, blir som fyra element, om man bara… (fade out)

 

Hunger Games Muzak

 

"..."

 

It is a story that repeats itself, det här med att folk, den yngre generationen, civilisationer, *dekadansar*, och om det så handlar om Elvis höfter som tuktar, eller att man transfixeras på en divansoffa och äter vindruvechipe, så är förutsättningen för dessa orgier i slutändan om att ha ”fri tid” att lägga på aktivitererna i fråga, och att ha ett begär grundat i en känsla av upplevd brist, som behöver (över)fyllas upp – biografiskt, reaktionärt, *omättat*.

 

Colosseum är öppet, The Hunger Games are in session, and we are biting off more than we can come to – 1984 var den dystopiska profetia vi växte upp med att vara på utkik efter, medan Fahrenheit 451 och A Brave New World smög sig in i våra liv, och sakta men säkert eroderade det.

 

Dee D. Jackson - Automatic Lover (1978 Original Video)

 

I vårt samhälle finns även stråk av det Solariska samhället i Isaac Asimovs The Naked Sun, ett samhälle i vilket det finns tiotusen ро́боти per människa, och människor knappt ens lämnar hemmet för att träffa andra människor, utan istället kommunicerar ickesomatiskt (och enbart har sexuell kontakt visuellt medierat) genom holografisk teknik. Whodunit? Dey dagnabbit done did it *to deyselves*.

 

Jay-Jay Johanson - Automatic Lover

 

 

Dessa dagar är vi obsessed with celebrities, TV shows and mindless gossip of strangers. Teknokratiskt hedonism

 

Mer och mer, nu i den ickeprehistoriska tiden (kanske rentav posthistoriska?) blir frågan huruvida vi verkligen är fria (”för är detta att välja mellan 20 cornflakessorter men bara två partier nog inte är frihet”, som någon amerikansk komiker hård-drog det hela) eller snarare blir mer och mer slavar under våra egna och andras begär mer relevant än någonsin förr, då verktygen för att få oss att falla offer för våra tillkortakommanden bara verkar nå längre och längre ut, och nå längre och längre in, det vill säga bara blir bättre slash sämre och sämre slash bättre – både revolutionärt, då den media vi kommunicerar genom blir mer och mer involverande (eller beroendeframkallande, om vi så vill), och även evolutionärt, då vi blir bättre och bättre på att utnyttja ett mediums kommunikationsmöjligheter för att få vår vilja igenom… ja, givet att ”vi” tjänar enorma pengar på det, eller åtminstone gör detta åt någon annan och lever under så kallat ”falskt medvetande”, eller idag, mer troligt – postcyniskt medvetande. Men den kanske ännu viktigare frågan är huruvida vi verkligen blir bättre och bättre på att lära oss hantera all denna media och alla dom kommunikativa tricks som nästlas in i dessa så att vi faktiskt gör det som är bra för oss utifrån vårt kropp-/sinnessystems perspektiv, och utefter våran egen agens, och dom värderingar som är intimt sammankopplade med dessa.

 

Hur vi håller oss själva i relation till något kommer till att bestämma hurdan vår relation till detta något är, och i förlängningen vilka vi blir i relation till våra begär och dom objekt som vi söker fylla vårt begärs tomrum med, ty sättet vi reser på ju blir våran destination. Hur hälsosam våran konsumtion, vårt del-tagande, our part-taking of, är, beror på vilken energi vi går in med i vårat relaterande, och den grad av earnest reflekterande vi är villiga att närma oss själva och världen med – hur mycket vi vågar se oss själva i den, och den i oss, och förstå hur utbytet ser ut, förändras, och är självkorrigerande och själv-uppfyllande, men kanske inte alltid så själsligt filling som vi vill tro, då vi oftast väljer våra rätter med ögonen, playing the beggar, snarare än ifrån den plats där tomrummets hunger äger rum – being bigger.

 

Om jag tittar på en tillräckligt, tja—let’s not mince words here—tråkig film (vilket enligt Alfred Hitchcook inte torde vara möjligt då han menar att ”film is life without the boring parts”, but his life night as well be the stone ages for all we care today), säg nån östeuropeisk deprimerande en som är tillräckligt slö to not keep my senses engaged enough for me to not be able to at the same time put som attention inward, kan jag ju umgås med filmen ifråga och med lite hjälp av den rentav göra tittandet och lyssnandet till en slags bön. Då kan jag verfremdungsickeaffektera mig fram, eller bort, till något inte fullt lika uppslukande som youtubevideon med en lockande jump cut varje sekund som gör det omöjligt för mig—men nog inte för alla—att vara sannerligen närvarande, och gå in i något mer kontemplativt, eller eftertänksamt.

 

Med kicken kickad, och den vardagliga relationen med en själv minst lika mycket i fokus som den externt orienterade upplevelsen, kan konsumtionen få en *spirituell* aspiration, bli en andlig handling—andas in… och andas… uuuuuuuuut—som har en externt orienterad bön going i interaktionen med omgivningen, which might not be—eller be [svenska]—so bad, då en andlig praktik som inte har någon orientering utåt alls, ens i bönen, är andefattig och kommer göra en ont, and render one empty—and not the good kind, mind you—precis lika mycket som den spirituella praktik vars orientering enbart är utåtriktad och därför tvunget leder till att utövaren måste projicera ut det den inte vill kännas vid på dess yttre omständigheter – omständigheter som kommer att loopas som en filmsnutt(efilt) så länge projektorn är igång.

 

Och visst, denna tv-go-spel-metod kan verka okonventionell och alldeles för techorienterad för våra hjärnor som ju är dom samma som alltid, det vill säga prehistoriska, det vill säga definitivt väldigt mycket pretelevisioniska – även om visionen om någon slags grej som är platt men visar folk kanske—nog?—hade funnits redan innan historien började, only, you know, was never recorded, because, well, you know. Till viss del lever vi i ”framtiden”, en för våran primathjärna förvirrande accelererad och hyperrealistisk (o)verklighet, men i viss bemärkelse lever vi fortfarande i forntiden, en tid för vilken den mängd av saker vi omger oss med primärt är Oväsen. Dock, inte helt oväsentligt, och lika tidslöst även det, är det faktum att den bästa träningen, dieten, praktiken, bönen, är den man faktiskt är konsekvent med, och utövar – redskap, hjälpredor, ”crutches”, disclosed, enclosed, cloistered, eller-och teletubigt be damned, or in this case – blessed.

 

Men, ja lika mycket som vi människor gärna vill ögonbajta off more than we can chewa, konsumera mer än vi hinner processa och integrera, och numera tar oss an mer mer (med mera) än någonsin förr, vill vi också veta nästa steg av denna pseudoframtidsframtid, ha en slags företänksamhet—fast utan vettig eftertankeverksamhet bakom—som gör oss otåliga, och ovilliga att vila i det osäkra, grundade i nuet, utan istället kräver att vi strävar—och svävar—bort. Vad nu? What next? Vart härnäst? Åh vad skönt – *autoplayen* kickade in – saved by the data, time, and life crunching Big Algorhythm. This is the rhythm of the night

 

Helst vill vi inte bara binga mer guilty pleasures, utan även not thinka not ”good enough”...ures. Ja även tankeverksamheten och bönen vill vi bli ”bättre” på, känna mindre skuld inför genom att göra mer, eller annorlunda, av. Vi söker rent generellt att summera det suboptimerade, subsist on assumptions concerning ”good” and ”bad”, and consuming-subsuming the energy that the tension between these releases and traps, då vi tror att vi behöver (en massa) ”goda objekt” för att ha tillräckligt, och vara (mycket) ”goda subjekt” för att va tillräckliga. Hey, don’t forget to subscribe now that the video be doing the subs(l)ide, slide[fightclub] and also do do hit the not(e)ification button and check out my patreon – more info in the scooby dooblidoo. And scrappy tappy dooo!

 

Samtidigt som vi gärna vill veta mer, så vill vi även inte göra det, ibland, och detta blir väldigt tydligt när det kommer till vad vi vill och verkligen inte vill veta om handlingen i populärkulturens artefakter innan vi själva har interagerat med dom – the proper prep är att hajpas, men inte få något skämt – hence en viss klagan på dagens treminutiga filmtrailers som nästintill summerar halva första halvan av filmen 100%, 50% av gångerna. Well the joke’s most certainly on us, då vi är en kultur besatt av den spoilerfria upplevelsen, vilket i kombination med det här att vi är beroende av misär (som Agent Smith sa i The Matrix angående den första, perfekta, virtuella verkligheten maskinerna skapade som människorna inte accepterade som verklighet och därför alltid vaknade upp från) gör att vi i vår populärkulturella konsumtion blir lite som the bluepilled coppertop batteries, det vill säga den energikälla som Systemet slash maskinerna i The Matrix använde oss människor och våran libido för och slutet på The Matrix: Resurrections subverterade genom att äntligen låta Neo och Trinity få flyga iväg och bort från their Big Machine Corps Overlords tillsammans till bakgrunden av en regnbåge – ju mer vi våndas, kan hållas i ovisshet, förväntan, spänning, desto mer sus-spenderar vi vår tid och cash på att förbereda utrymme – för mer av det samma. Och lycka är det ju inte, och aktivt, kan det kännas, och detta även i dom fall då det är rätt så jäkla passivt, och pacifierande. Take My Love, Take My Land, Take Me Where I Cannot Stand, I Don't Care, I'm Still Free, You Can't Take The Sky HIGH From Me + ”Take my money!”

 

Leprous – Out of Here

 

Misär, elände, ilska, sorg, ja alla dom känslotillstånd som vi programmeras till att söka lösa upp på sätt som ofta nog så ofestligt snarare befäster dom, beroendeframkallar *trauma bonding*—både social, parasocial, och pseudosocial—misstas enkelt för sårbarhet, vilket innebär att det ännu inte ouppklarade är lätt att dras med i, och även om en sak klaras upp, and maybe settles—för stunden (”well that settles that!”), som en temporär mellanlagring—så sugs man genom the priming cashing av autoplayfunktioner embedded både i software och wet/meatware onekligen in i något annat –.… I tried to pull out, buttplug… but they pulled me back in [Al Pacino]—nej vänta that’s not how that went! I tried to… *put*… out? Queen: ”Put out the fire!” The Prodigy: ”Faaajaaaaa” (Voodoo People)

 

And speaking (on) of(f) ouppklarade saker, som ligger i botten (eller toppen, if you’re so inclined) till alla dessa sexskämt. Well all’s well and dandy, but can this therapia-cuss-tus interruptus be packaged, and sold, marketed and targeted for grown-up children, like crack co-sugarcane candy? Oh why yes, very much so. Well, then that settles that! Ljud av pengar eller något chi-ching! Men, seriöst – “Be careful about identifying with what is sold to you, lest your values be bought.” Sagt av Moon Channel på youtube, något som lika väl skulle ha kunna ha sagts av Naomi Klein, exempelvis i boken No Logo.

 

Vi vill sugas [suga], sugas [sugar/socker] och meshuggas mer in i det beslöjade, nebulöst svävande, men vi vill också få ett tydligt slut på det hela, be mer (och moire[erna]) lacking in lachesis, ha fågelns svävande överblick, avslöja framtiden och lösa upp Lady Fortunas slöjväv Vi vill "turn our backs to"—as (if) it were—och vill till varje pris avböja levnadsödesmaktens försyn, but at the same time bend ourselves backwards stridslyssnat i våra försök att förutspå och skrid-slutna. Oh how we're dying to anticipate, and oh how we're dying to find out – inte konstigt då att vi känner oss helt *slut*.

 

Men bortom räddning är vi ju inte, för att varje avslut även är en början, och även om vi är rädda, så vill vi ju även räddas, och djupt inne i oss, finns till och med en vilja att förändras, även om vi vill göra det precis på det sätt som en prokrastinerande Tom Hardy sjunger – I want to change, but *slow*.

 

Ja slow ska det va, vilket är varför vi hinner med att snurra till det ett varv till, bara en snabbis, just som tip(s). För för varje klingontalande Star Treknörd, silmarilianska Tolkienfanatiker, religiösa Jediist, och kanske till och med comfort showist (ty även den interagerar med ett populärkulturellt objekt på ett lite mer committed sätt), så finns det tusentals personer som snarare konsumerar media på rullande band, och nuförtiden gör ju faktiskt även dom eskapistiska nördarna detta – om så inte redan alltid ofta var fallet, bara det att bandet som rullades var ett och samma, snarare än konstant nytt.

 

Dom flesta människor ingår liksom inte i fördjupande relationer med vår kulturs tidsenliga kulturella objekt, och kultiverar inte den sortens ”vänskap” som enbart kan komma av en trofasthet jämte vänskapsobjektet ifråga. Detta leder till att folk inte utvecklar en närmare relation med sin populära omgivning, en relation som vecklas ut och fördjupas då man när den med uppmärksamhet, något som om man gjorde det skulle leda till att man förstår att objektet är något annat än vad man trodde till att börja med; något mer komplext än vad man kunnat ana; innehåller fler bottnar, och målar upp fagrare skyar, än man var förmögen att se när man bara var förbipasserande. Alla vill till himmelen, men få vill ju dö; alla vill bli förälskade, men få är beredda att, vågar, göra det som kommer efter – att *älska*.

 

Precis som med alla nära relationer, kräver en emotionell proxi(nti)mitet både om att märka—i mer än en bemärkelse—och att *mötas*, och att i mötet märka att objektet (eller subjektet) med vilket man har en relation faktiskt andas, delar atmosfär men en, är i cirkulär andning med ens ande, och kan förändras och växa med en själv genom ens möte med den. Vi har alltid mer att lära oss om ett objekt/subjekt, men inte i dom lexikonologiska, lexikronologiska, eller lexikologiska bemärkelseformerna där kunskap är kunskap om fler objekt eller om ett objekts (ytterligare) attribut, utan i formen av ett lexiontologiskt kung-görande av objekt inför vilka vi tillåter oss själva att vara subjects, blott [lego]delar av, together, och to-gather [lex] – är villiga att öppna upp oss för, hålla på med, hållas vid, hålla av, och hållas, av.

 

Ganska ofta läser jag youtubekommentarer, och väldigt ofta dyker samma grejer upp, oberoende av vad videon som kommenteras handlar om på ytan – sakfrågan och våra preferenser väcker intresset, algoritmen för oss samman—”we meet again, gentle men”—och vår ge(m)-en-och-samma memetiskt amniotiska (och amnemonista) kult-ur fyller i, och ger upphov till further (befästande av) intressen, sakfrågor, and food for thought and fire. En av dessa osaligt zeitgeistiga saker som jag läser om och om igen är kommentaren “I will never experience something like this again”. Frågan är – varför inte? Kan det vara för att du ser döden i sikte? ... Kan det vara för att du redan ser dig själv som ja rentav *gör* dig själv und die welt total, tot, al(l) – prononcerar hela världen totalt *död*?

 

En annan variant av detta mortifierande sentiment framkommer ibland när någons romantiska partner har dött (eller när algo-hivemAInd-copypastan ger simula-kraniskt sken av är fallet), och den sörjande ganska direkt efter tragedin liksom verkar bestämma sig – "nej, detta var min enda chans, detta var min sanna kärlek, jag kommer aldrig känna så här djupt igen". Ibland är detta sant – in hindsight. Lika sant är nog att det i åtminstone någon grad är så att folk helt sonika verkar bestämma sig för att aldrig någonsin finna någon annan person att älska – för att dom inte förtjänar det, eller för att hedra den bortgångnes minne, both of which bottnar i en tro på att livet är orättvist och att dom därför minsann ska bekräfta detta—in one way or another, in oh so many ways—åter, och åter, igen, och då bevisa för sig själv, och andra, hur jävla skit allting faktiskt är, och hur jävla synd det är om dom – hur dömd man i denna världen är nu när det enda som kändes bra inte längre finns kvar, och hur fria dom kommer att bli när deras förgänglighet knackar på och tar ut sin rätt, och hur det då, på något perverst sätt, kommer att ställa deras liv till rätta, återställa en slags kosmisk balans som söker bestraffa, och genom lidandet som föranleds av bestraffningen ger hela sekvensen av händelser en slags moralisk karaktär.

 

Intressant nog har jag inte hört en enda *religiös* person (i relation till sin heliga skrift eller sin andliga praktik) säga ”shit, om jag bara kunde hitta en maskin…” För det är ju oftast en maskin, eller ett slags elixir eller besvärjelse, som folk har i åtanke när dom uttalar sentimenten "never again" och "for the first time" (eller till och med "this is the best time to be alive because this or that band(aid) is doing this once in a human kind time type of awesome music(k)", ett sentiment som indirekt menar att alla andra som inte lever just nu är dömda) på nätet i relation till ett dataspel, en tvserie, eller ett band (fast när det kommer till bandet så är det primärt andras förlust som står i fokus) och har i åtanke en mekanism med vars hjälp dom skulle kunna turn back time. Men kan du föreställa dig en kristen person som skulle yttra följande ord: ”åh, om jag bara kunde hitta en förtrollning som kunde få mig att glömma bort hela min underbara upplevelse med bibeln så jag kunde läsa den igen för första gången!”?

 

Ya probably can’t, because although you can claim that ”the first time is the deepest”, you can’t very well convince me that you feel that way not because you’ve let life get in the way, let yourself get in the way of life, and because you haven’t let yourself matured – the truth of the matter is that you feel that so few things matter because your love hasn’t matured – because you’ve let yourself grow old, without becoming any more wiser for it.

 

Det är inte för spänningens skull som man läser ”The Book”, Den Heliga Boken, och snarare är man som troende tacksam för all den tid man fått spendera i Guds fotspår, hans Sacred Timeline, och tacksam för all den visdom man tillskansat sig genom att åter och åter igen spegla sin egen vardag i dessa och dom berättelser som spåren ifråga tagit formen av. "Åh, om jag bara kunde räddas, om och om igen!"; "åh, om Jesus bara kunde dö *lite till* för min skull!" – "åh, om jag bara kunde bli lite mindre *vis*…" Åh, hå, hå – om du bara kunde vara lite mer *tacksam*...

 

Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man inte kan säga sig ha tagit del av en berättelse, eller kunnat *börja* förstå den, förrän man tagit del av den i sin helhet, för att man först då ju kan förstå början, och mitten—och faktiskt även slutet—och vad är poängen med en berättelse om inte att vara det som vårat eget liv inte kan vara (men med vars hjälp det skulle kunna bli lite mer som), och inte då ”oerhört spännande” because snooze on everyday everymen, utan snarare läsbart baklänges, med gott om möjlighet till hindsight, och visdomarna som denna möjliggör? Get wise to it, and don’t even try to convince me otherwise.

 

Muzak

 

"Timeline? Time isn't made out of lines. It is made out of *circles*. That is why clocks are round."

– Caboose, Red vs. Blue

 

Jag tror att det är vårt behov av novelty, av det okända, som drivit in oss i just dessa våra avatarer, just dessa våra människokroppar som upplever tiden linjärt och på det stora hela ser världen utifrån ett typiskt för människan begränsat perspektiv (although ordet ”begränsat” i viss—eller all—mån är redundant då ju alla perspektiv per automatik måste vara be-gräns-andar). Jag menar det är ju intressant för en allvetande Gud (alltså för oss, då, eller det vi var innan vi blev människor), rent konceptuellt, om inget annat, att inte veta vad som kommer att hända – vad som redan, faktiskt, nog hänt. Och jag tror att vårt behov av att inte veta är intimt sammankopplat med vårt behov av existentiell autonomi, det vill säga tanken på eller känslan av att det vi gör är willed – freely.

 

Den fria viljan, alltså. Visst hamnar man där, till slut, precis lika förut-säg-bart som att det är större och större chans att diskussioner på nätet devolverar till att anklaga sina motståndare för att vara som Hitler, ju längre dom fortgår, ett fenomen som fått namnet Godwin's law (of Nazi analogies), inte för att det är wonderously win-win med reductio ad Hitlerums, utan för att det populariserades av en (måhända just, måhända inte) jurist vid just namnet Mike *Godwin*. Men är den så verklig då, denna ”fria vilja”, eller ter den sig verklig för oss på grund av vårt begränsade synsätt, och vårt önsketänkande? Och är den så viktig, då, denna ”fria vilja”, eller ter den sig så riktigt tänkvärd och verkligt viktig för att vi ser oss själva, och ”våra val”, som viktiga, och livet som något som måste vara ett spännande sökande, snarare än vara ett harmoniskt här och nu? Jag tror att en *njutsam* berättelse kan peka på det som inte finns, ännu, samtidigt som den pekar på det som nödvändigtvis måste *bli*, men att vägen till denna slags ”berättelse”, till denna form av berättande, är allt annat än rak.

 

Muschak

 

Föreställ dig ett universum i vilken det finns varelser som ser tidsrymden ickelinjärt (åtminstone i relationen till tiden, i den utsträckning som dom två går att separera), eller, tja ”personer”, egentligen, även om detta epitet inte förefaller att vara ett lika intuitivt sätt att referera till medvetanden med denna typen av förmåga. Tillmälen aside, tänk dig nu att dessa varelser ser världen teleologiskt. Om du har svårt att förstå var du ens skulle börja med detta jag framfört, denna typen av föreställning, kan du ju börja med att se något televisionologiskt – dra på rullen Arrival, för i den finns just denna slags varelse som jag beskriver—ja till och med två av dom—i formen av dom två heptapoderna som skulle få namnet Abbott och Costello.

 

Denna slags bortommänskliga och utomjordiska varelser har fler än jag beskrivit, självfallet, och dom har förekommit i populärkulturen på många fler ställen än i Arrival. En person som pratar om utomjordingarna i Arrival specifikt, är Jacob Geller, i hans youtubevideo Nothing Ever Stops Existing. I denna utgår han även ibland ifrån Ted Chiang och dennes novell Story Of Your Life, som filmen Arrival baserades på, och det är från denna novell som hans kommande citat härstammar – åtminstone i denna text, åtminstone om du läser den ”rakt upp och ner”.

 

Jacob förklarar för oss att utomjordingarna ifråga förstår alla punkter i tiden just teleologiskt, snarare än kronologiskt—*utan*, eller kanske i, fråga, med andra ord—och att dom ser en period i tiden som en sekvens med vissa villkor som behöver uppfyllas för att dom ska komma till stånd – detta samtidigt som dessa krav redan, kommer, att uppfyllas. Jacob citerar: ”One had to know the initial and final states to meet that goal: one needed knowledge of the effects, before the causes could be initiated.”

 

Vad är poängen med en berättelse, som enbart är det som är, och måste vara? Vad är poängen, med ett sådant liv?

 

Muzak

 

I datorspelet Stray Gods: A Roleplaying Musical, ser vi avataren, idolen, av den i modern nutid mycket deprimerade olympiska Solguden Apollo, denna *Den Soldyrkade* som back in the ancient time of ye ancients—Greek, to be chronos-logical—sett hade foretold the fortunes of many a mortals, men slutade göra detta vid något tillfälle då han försvann i nån slags divine blackout med resten av sina grekiska fränder, och kom tillbaka, tusen år senare, utan vetskap om vart dom hade varit någonstans. People, in the interim, continued peopling—as people tend to do—arguably not having changed much at all, men någon som hade gjort det – var Apollo. Guden hade bestämt sig för att inte leva upp till sitt rykte som klärvojant, och inte för att han numera saknade förmågan att ”tyda tecken”, augur, utan för att han inte längre ”hade det i sig” att se människor lida så otroligt mycket som ett resultat av vad han såg som sina allt annat än visionära görningar – ty även om människorna som kom till Apollo led av att inte veta sitt öde, så led dom ännu mer av att faktiskt göra det, hence the old adage of being careful what you wish for, eller med filosofen Slavoj Žižeks ord: ”We have a name for fantasy realized... It's called nightmare*.”

 

Det var nämligen så att Apollos förmåga var villkorad—som många "magiska" förmågor (och även kunskapande) faktiskt är—ty i stunden som han berättade för andra om deras framtid, så slutade den att vara i en superposition av möjligheter, och blev cementerad som verklighet – något som redan hade skett. Det skulle bli mänskligt att ha oerhörda problem med the self-fulfilling nature of a prophecy concerning one’s life; had strained against it however much they please; det finns inget dom har kunnat gjorde åt det.

 

For he with prescience would thus seal his doom, from mights with scales of one-to-no clue, to a one-to-one, right-rear-that-appears, view – how fortuitous it must is, to be veiled, and how fortunate the man, with foresight, none. Inte ett citat, bara lite ad-lib, lite toward-what-pleases, och ett parafraserande av Dead Can Dance’s How Fortunate The Man With None. Men här får ni ett riktigt citat, från Jacob Geller: "Those who don't know the future do have free will, and those who do have the knowledge – can't act to change it." Ha en Guds makt att förutse framtiden, eller stäng den ”dörren”, och öppnas görs ett fönster – ett fönster som vetter ut mot mänsklighet. Bli mänsklig, utveckla sympati för andras ödeslott (levnadsöde då, knowing when their ”number’s are up”, snarare än lottnummer, då) – för att du redan var mänsklig, i framtiden.

 

Darren Korb – In Circles

 

"Those who don't know the future do have free will, and those who do have the knowledge – can't act to change it." Två inkommensurabla påståenden; båda lika *sanna*; båda omöjliga att hålla för sanna samtidigt. Jacob Geller, om Louise, huvudkaraktären i Story Of Your Life, som i gåva av utomjordingarna får den xenolingvistiken som förlänar henne ett sinne lika utvidgat som deras: ”She ceases to perceive chronology as moving from cause to effect. Instead, she describes herself as flipping through ”the book of ages”, a chronicle that contains both the past and future. What separates Louise from Forrest or the Devs team is her motivation. She does not desire an omniscient view of the destiny of all things, or to rationalize the things that haunt her. She says, quite simply, that reading from the book of ages creates a new sense of responsibility. What if the experience of knowing the future changed a person? What if it evoked a sense of urgency, a sense of obligation to act precisely as she knew she would? What distinguishes the aliens mode of awareness is not just that their actions coincide with history’s events: it is also that their motives coincide with history’s purposes. They act to create the future, to enact chronology.”

 

Abbott och Costello i Arrival agerar inför, agerar fram, och bak, framtiden, och dåtiden, medför en logosensens logististik. Men dom gör det inte i en ”profan” profetisk plats, utan i en sfär av sacred sensed space. Dom gör det inte enbart kronologiskt, utan även utifrån, och inifrån, ett *kairos*, utifrån en sfärisk spiral av kaos-under-order, och order-under-kaos – denna existensens essens, och essensens existens, som är viderunderlig på alla sätt och vis. Abbott och Costello agerar med Kairos, Kairos som är opportun, Zeus yngsta barn, alltid den dynamiska kraft längst fram i ledet av logosets primus-inter-pares-para-och-ickepara-fraseringar, ledandes extremititer extremt, och grunderna grundligt.

 

“Frequently the prophet appears as a renewer of lost contacts with the hidden powers of life, and here he resembles the "medicine man" and the physician. He is credited with the power of transcending the limitations of time and space. The prophet illuminates and interprets the past, but he also anticipates the future. The kairos (moment) is interpreted by the prophet in this dual light.”

 

Joachim Wach, The Sociology of Religion. Och när vi väl är igång med att citera bok-stäver – Paul Tillich, i sin Inaugural address as chair of Professor of Philosophy at Johann Wolfgang Goethe-Universität Frankfurt am Main, juni 1929:

 

"Since the days of the Greeks it has been considered the task of philosophy to give its followers the power to resist fate; to be a philosopher means to adopt an attitude that is superior to fate. Philosophical knowledge is [here] a knowledge that is not subject to fate, it is fateless; for it is knowledge of the eternal structure of reality which, as the condition of all historical change, is changeless itself."

 

Frihet. Detta är vad vi alla strävar mot, och för – även en slags Gudom turned armchair philosopher som Apollo, och även när hans handlingar paradoxalt nog ledde till mindre frihet. För trots sitt beslut att inte längre dela med sig av sin kunskap, så blev inte Apollo därmed övernatt någon som började profess his love for philosophy, blev inte en “man of action”, utan fastnade istället i fällan som är att vara ett väsen som vägrar att ta beslut överhuvudtaget – i rädsla för att göra fel. Ty även om Apollo led av att se människorna få veta sitt öde, så led han mer av att försöka undvika det till varje pris, hence den franske poeten Jean de La Fontaines ord som Master Oogway citerar i filmen Kung Fu Panda: “A person often meets his destiny, on the road he took to avoid it.” Eller som filosofen Ian Jarvie skrev i The Revolution in Anthropology där han kritiserade antroloplogen Bronisław Malinowskis när denna uppmanade sina studenter att lämna kunskapens marmorerade hallar och utföra mer fältarbete och direkt observation när han parafraserade Bronisław (alltid lika bittersött ironiskt när någon som gör parodi av eller parafraserar sin “motståndares” ståndpunkt och lyckas fånga in dennes (zeit)essens bättre än hen själv: "Do not sit spinning theories like spider webs on the verandah – go down among the people, get to know them.”

 

Frihet. Detta är vad vi alla strävar mot, även en person som treads lightly, spinnandes trådar av teori, snarare än heads out knightly, threads destinies. Frihet från, och frihet att, och frihet – i och för *sig självt*.

Tillich menar dock att ödet är den transcendentala *nödvändigheten* med vilken frihet är sammanflätad, att där det inte finns frihet, finns inte heller ödet, utan enbart nödvändighet, vilket innebär att frihet är "subject to necessity", eller med andra ord – sammanflätningen av frihet, öde, och nödvändighet, negerar filosofens frihet som filosof, och således situationaliserar, "negerar", filosofins, tänkandets, *cogitots*, frihet.

 

"Only one whose freedom was absolute would have no fate – only a being with unconditioned power over itself, only a being with unconditional freedom, would be above fate." Det Tillich säger mellan raderna är att ett sådant singulärt mäktigt väsen inte finns, och att universumet i sig (och dess varelser) är ett slags väsen som både har absolut makt, ödesfrihet, och nödvändighet, alla tre samtidigt, eller oscillerande mellan dom, samtidigt ickeabsolut, som absolut; *alltid*, som förr, *aldrig*, som i framtiden – aldrikt allt *nu*.

 

Människan känner ofta att det är dennes karaktär och handlingar som styr vad som händer denna—ibland även externa och "slumpmässiga" ting—samtidigt som den även ofta känner att dennes karaktär och, öde, är konditionerade av händelser som går långt, långt bakåt i tiden som är den väv som människan ingår i. Why not *both*, samtidigt? Nödvändigheten som är det underförstådda villkoret i konceptet som är det ofria ödet är en *universell* nödvändighet som transcenderar varje enskild chain of event eller öde, eller med andra ord – inget kan konditionera filosofin, tänkandet, varandet, och tillblivandet, som inte heller är konditionerat av dessas, the ground of beings, frihet, *redan*.

 

Logoset är ämnat, förutbestämt i "the book of ages", att bli "taken into" kairoset, universella värden "into the fullness of time", och absolut sanning – "into the fate of existence." /.../ There is no point at which either logos or kairos alone is to be found. Hence even our knowledge of the fateful character of philosophy must at the same time stand in logos and in kairos. If it stood only in the kairos, it would be without validity and the assertion would be valid only for the one making it; if it stood only in the logos, it would be without fate and would therefore have no part in existence, for existence is involved in fate." /.../ "It is the very nature of essence to come into existence, to enter into time and fate, and this happens to essence not because of something extraneous to it – it is rather *the expression of its own intrinsic character*, of its *freedom*.

 

Muzak

 

... Motståndet mot ödet för dom gamla grekerna gick inte att frångå, och hade därför en demonisk kvalitet, en djävulsk anda som samtidigt också var en helig och destruktiv kraft. För antikens människa—eller åtminstone för dom så kallade "fria männen", filosoferna, från den tiden—var tanken, *idévärlden*, det som tycktes sväva ovanför existensen, orört och oföränderligt, var det som ansågs vara det högsta idealet, den absoluta sanningen, snarare än det som ägde rum—i dubbel bemärkelse—i agerandets domän, i existensens permutationer och transformationer. Men har grekerna, och vi, någonsin haft tillgång till denna rena ickévärld, ens genom filosoferandet, tänkandet, cogitot, som Hegel och många både innan och efter (fast primärt före) har föreställt sig? Nej. Ja. Nej-ja? Det pulserar genom allt tänkande, agerar genom all aktivitet, agerande, agens, och är den nödvändighet och frihet *i* vilken allting finns-tillkommer-fanns. Understundom (under)jordisk demon, allt-emellanåt bortomjordisk ängel – ömsom undergång, ömsom ödesmakt. Ömsom Blue Night of the Soul Emo Boy Apollo, ömsom Virile Blue Balls Feeling his Over-Knight Oats.

 

Perfect... timing. That's what it's about – *all* of it. "Perfectus", från latinets perficere, (accomplish, finish, complete), som en sammanflätning av per (completely) och facere (to make, to do), ergo sum perfekt görande, fullkomligt skapande, *här*, in the existential muck of it all. Vad betyder teleologi, då? Rena grekiskan, är vad det är – åtminstone för den otvättade slash olärde, som i mångt och mycket historiskt sätt har varit en och samma, skulle jag tro, även om man aldrig ska gå full racist när det kommer till den här sortens påståenden. Teleologi (inte att förväxlas med teologi, som betyder läran om Gud) kommer av grekiskans teleos (complete, result), och suffixet -logy, som betyder logic, och reason, och vad får vi om vi slår ihop dessa två? Livets Ord som skrider till verk och skriver sig självt.

 

Om Universums Öde är uppstört uppstyrt, ett ur-verk utan någon Gud som kastar tärningar, utan snarare är att likna vid ett uppskattbart oändligt torrt brädspel utan någon Random Number Generator att tala om, vad är då ett kairos i relation till detta? Onekligen är det så att varje punkt av kairos är ett—eller är i ett—kronos, men att det omvända inte alltid gäller, då varje kronos inte är ett kairos – åtminstone inte inför våra perceptioner av sakernas tillstånd. Kairos, snarare än en fråga om epistemisk mätbarhet av positioner eller håll – en ontologiskt upp-skattad *hållning* som ibland liksom återupptäcker sig själv. Som Paul Erdős skrev i My Brain Is Open: “It is not enough to be in the right place at the right time – you should also have an open mind at the right time.”

 

*Now*… open the doors of your perceptions… and give birth to a dancing star. Muzak från media monkey som handlar om star something You ([der wille zur]might) know what time it is – ’tis the time for some Gay Science from the man to end all spelling bees himself – Nitzchiesses… sez… :

 

”The greatest weight. What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: "This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more...” and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence - even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. "I want to tell you something Mark, something you do not yet know, but we K-Paxians have been around long enough to have discovered.

Interpolerat med ett av Prots tal, i filmen K-PAX:

”The universe will expand, and it will collapse back on itself, then will expand again. It will repeat this process forever. What you don't know is that when the universe expands again, everything will be as it is now. Whatever mistakes you make this time around, you will live through on your next pass. Every mistake you make, you will live through again, and again, forever.”

… ”The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!"
[If you knew of this], would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?... Or how well disposed would you have to become to yourself and to life to crave nothing more fervently than this ultimate eternal confirmation and seal?”

 

The prototypical eternal recurrence, meeting the alien Prot, från filmen K-Pax. Och så Paul Tillich, en *sista* gång: "Every finite thing possesses a certain power of being of its own and thus possesses a capacity for fate. The greater a finite thing’s autonomous power of being is, the higher is its capacity for fate and the more deeply is the knowledge of it involved in fates."

 

… Kanske är det som Oraklet i The Matrix Reloaded säger till Neo: ”We can never see past the choices we don't understand.” Kanske är det som hon säger, att vi inte är här för att göra ett val, för att valet redan är gjort – vi är här för att förstå varför valet gjordes till att börja, och till att ha slutat, med. Vi är här, som Jung skulle ha sagt, för att göra det omedvetna medvetet, så att det inte styr vårt liv på ett sådant ödesmättat sätt att vi kallar det för ödet, och kan börja se det som... Ödet. Börja se vår vilja inte som ”fri”, men likväl en vilja – frivillig att acceptera, eller inte.Vi är här för att vara, bli, människor – vi är här för att bli, är, har varit, Gud. För att ha ett utbyte, kommunicera, lära oss varandras—och ett gemensamt—språk, vidgas, förändras – lära oss av varandra, genom att bli mer som varandra, och samtidigt mer som oss själva.

 

Muzak

 

 

...but to take things down to earth a bit (for a bit), så tänker jag att vi nu ska gå tillbaka till asymmetrisk tid, få lite *pil* [pejl] på de hela, från vänster till höger, gå ner i storlek, återgå till människors banala—men likväl exceptionella—hjälteresor, här på denna kanske doomade jord – so left right left, once more do some Promethean theft before, and then some damn-it-deft excelsior. Precis som en varelse som uppfattar tiden ickelinjärt knappt (längre) förefaller att vara en person för oss—som Doctor Manhattan i Alan Moore’s Watchmen—eller gör det svårt för oss att vara en person i deras sällskap—som Louises trolovade i The Arrival har svårt för, vilket leder till att han lämnar henne när han får reda på hennes profetiska krafter—ja lika lite kan vi tala om och uppfatta något som hjältedåd när vi talar om Gudar (med eller utan tekhne/art too sufficiently advanced to be (seen as) indistinguishable from magic, såclarke), för att hjältedåd ju kräver åtminstone viss mänsklighet för att utföras, medan Gudar ju enbart kan utföra *dåd*, för även om dom är fa[de]r and away—i trippel bemärkelse om vi har Zeus i nästa paragraf i åtanke, och i *oändlig* bemärkelse if we presuppose posterity—mäktigare än en människa, så kan dom intet annat göra än utföra ”sin funktion”, eller utföra ”hjältedåd” på en skala—och då inte på så stor skala, utan på en annan *slags* skala—som inte kan mätas eller förstås av människor.

 

Att vara en hjälte, på riktigt, snarare än ”vicariously by way of transitive property”, kräver inte enbart att man faller från skyn och blir en slags lower-case (sic) demigud, eller föds på jorden (som Herakles, av den dödlige kvinnan Alkmena, med hjälp av Zeus säd, although it do be begging the question varför han fick ett namn som bokstavligt talat betyder ”i Heras ära” – måste ha varit en herculean effort indeed av Hera att inte spendera varje vaken minut av sin [o]tid på att defajja Zeus och försöka döda Herakles medan han ännu levde och därmed genom sin död inte ännu hade blivit deified och gifte sig med Heras dotter--oooooh yeah I just remembered nvm), utan även att man efter detta också gör *nedgången* i underjorden. Och, ja, inte för att man blir hjälte av att dö, då (enligt poeterna Hesiod och Homer är det intressant nog så att en hjälte när den dör blir ”hemitheoi”, halvgud) utan för att hjälten behöver få skit under naglarna whilst there, genomgå transformationen, förbereda sig för återuppståndelsen, ta resan åter som kulminerar med spridandet av upptäckterna som funnits, som exempelvis The Gospel of Buffy the Vampire Slayer och the commandments of ”What Buffy Would Do, So Shall—not always—Also You”. För även om det kan kännas som att man går igenom en hejdundrans Heroes Journey när man ser någon *idolum*, bild, *eidōlon*, form, skepnad, fysisk representation av en gudom, arketyp, på ett positivt negativ, en så (fram)kallad celluloidremsa, en rörande rörlig rulle, ”göra det”—… serves me right for putting that one in quotation marks—så gör man det oftast precis lika mycket som den youtuber som man lyssnar på utvecklar och fördjupar ens relation med en – det vill säga inte särskilt mycket alls.

 

I’m telling ya – det finns inget nytt under solen, och inte heller under jorden; vi känner en berättelse, för att vi känner igen den, och vi känner med en berättelse inte för att den förtäljer något unikt, är något nytt, utan för att den har återberättats otaliga gånger redan. Att höja ett varningens wagging finger för att berätta om och lyssna efter samma sak om och om igen är ändå inte orimligt, för även om vi människor bara återberättar samma berättelser, så ligger (det potentiella) problemet embedded just i detta – att vi i vårt tämligen telling starka behov av att få höra en berättelse åter och åter, i vårt behov av att act on vår desire att berätta om berättelsen, likväl kan fastna i en viss akt av den. Trångsmålet, kruxet, ligger i att vi blir ”kåt [caught] in the act” som är (av)grunden till the call of act-ion that makes us descend into The Abyss, but refuse to take on a new *face*, enact yet another change, instead hoping to be rescued from without, det yttre rummet, rather than with *without* – att vara räddad i det inre *tomrummet*.

 

När vi fastnar på detta sätt så misstar vi hetsigt lättretliga känslor och fara och färde för ”naturliga” och ”rättliga” emotionella fluktuationers färdighet, och förväxlar således även ren skär uttröttning för *frid*. Så länge som vi inte låter oss speglas i och se oss själva i världen utanför och sedan gör det som krävs av oss för att fullfölja en arketypisk resas *löfte* (ett löfte som aldrig var att befria dig, utan att ge dig utrymme att reflektera), fullfölja den inre-till-yttre-realisationen som når ett klimax, katharsis, contemplat-christ-us completionem, kommer vi aldrig sann-erligen lämna underjordens grottsystem, utan kommer istället grotta ner oss i dess trygga mörker och det halva liv som the arrested development, the stunted growth, the unfinished seedling of a symphony, förlänar.

 

Dark muzak sounds shit shiiiit

 

Ja, vi söker spänning, vi söker flykt, men vi söker även säkerhet, alltså förvissan, då, snarare än avvikan (fast relationen dessa två emellan är kanske närmare än vi tror) och även i *detta* – en slags världsfrånvaro. För vet vi inte vad the next right thing eller the next best step är på ett tillfredsställande sätt, så går vi mer än gärna tillbaka ett steg – till enklare tider, till “bättre tider”, till the clarity of disaster och bare minimum surviving (rather than thriving) och ont och (kort och) gott en förenklad världsbild där vi ”vet” våra världeringar, och vårat syfte, och därför – vårt *värde*, och—tyvärr—får svårt att se andras värld, och värde.

 

Överlev zombieapokalypsen. That’s it. Just grab a bat, crowbar, or gun, and (un)kill kill kill. Get the girl – give in to your desire, go get her, and give it to her! Var hjälten—eller lev vicariously genom en—you’re the shit, yes that’s it, glory, glory, glory, quick, quick, quick!

 

Få det goda slutet – you *deserve* it. Luta dig tillbaka, och bara häng med – det goda kommer att vinna, det är ingen fara. Du behöver inte skapa ditt eget syfte – håll bara ögonen öppna, gapa stort, och du får ner hungern tillsammans med dippen, får den tydliga riktningen med reklamplaceringen, och en faux katharsis genom sorgen över det ickelevda livet – en katharsis som kan upprepas gång på gång, när som helst och när sig själv – för att den aldrig var en verklig katharsis till att börja med, och därför bara blir större, och… större… (dark muzak – Silent Hill?) blir högre och högre castlevania big stoneman ending sound?

 

Oberoende av huruvida alla mina upplevelser är “på riktigt”, eller “verkligen meningsfulla”, eller ”säkerligen inte räddhågset snowf(l)ejktigt och filterbubbleboyat narcissistiska” – om jag bara slapp säga farväl om och om igen, alltid på jakt efter en ny kontext, nya karaktärer, nya människor, ett nytt *mig*, utan istället kunde möta varje situation, och person, med ett hej, ett hej som om det vore det första... Om jag bara var vågad nog att dela tårar med en annan person av kött och blod, snarare än eterns allväsen. Om jag bara vågade stå still, och gräva där jag står. Kanske skulle det då inte kännas så led-samt, och tomt, när en tv-serie, ett datorspel, eller en bok, tog slut. Kanske skulle det inte kännas så tomt då, överlag… (lite gråt lite)

 

… Men, äsch, det kanske inte gör något – det finns så många rektangulära och platta dimensioner fyllda med härliga karaktärer—och även många tv-serier om kompisgäng i storstäder som jobbar och lever för en stor tidskrift (och *varandra*)—say hello to some mo Zoey’s Extraordinary Playlist and the newness of Alex Newell’s Mo and Jane Levy’s Zoe(ey)—(!)—att avslutets tomhet aldrig behöver få överhanden. Jag behöver aldrig vänta särskilt länge på att the sad times and the credit roll ska övergå i något som känns lite mindre ensamt, för jag kan alltid let the good times roll – kan alltid hitta mig ett nytt The Good Place(nta).

 

The New Good Times never have to stop, och tid, det har jag all i världen, ju, för jag är ju odödlig, har jag kommit fram till, och inget spelar därför någon roll – synnerligen huruvida jag vill fortsätta fly, eller inte, för hur jag än gör så uppfyller jag ju bara den roll som är mig tilldelad i universums Stora Narrativ, vilket innebär att om jag bestämmer mig för att göra nytt, ja då har jag lärt mig en viktig läxa, och om jag upprepar det gamla, ja då är jag bara i den fasen då jag fortfarande lär mig av denna läxa – no harm, no foul, just burning off some karm...a, running afoul. I Mean, Girl, it can’t be anything other than ”damned blessed if you do, and damned blessed if you don't” when you're caught between a rock and a hard place? I mean it can’t be too damn bad when it feels so good? For example being kåt [caught] between a scissoring of Bad Moms, getting to know them—in the Biblical, ”Christen” [Kristen], sense—ringing these Belle’s and ringing their bells, washing the straight right outta them, Bathgyn style, Hun. [Kathryn Hahn], because spelling bee’s knees Eyvah Ey me me me [Amy] lalalalala [sound of doing horny tongue sounds] [Mila] giving le-le-le-le-le-letterheads of the Kunnin [Kunis] linguistics [cunnilingus/cunnilinguist]. Alltså jag må vara galen, och stundvis not making much sense, men visst do I make sense? Visst har jag rätt? Eller har jag rätt, eller åtminstone inte fel? Visst har jag tid? Visst har jag tillåtelse? Visst är det inget fel på *mig*?

 

 

…

 

Silent Hill 3 OST – Clockwork Little Happiness

 

Videouppspelarprogrammet har nått slutet. Jag stirrar på min kolsvarta spegelbild som fyller upp datorskärmen – mörkare, och mörkare ännu. Är *Den*. Blir *jag*.

 

”Du igen. Med ditt *döda* leende. Med perversa ansiktsvridningar som du har på lån. Med munnar i varje skuggvrå, nattsvärta som besatt av en demon med enbart skenen av att vara människa. Du. *Jag*.”

 

Jag känner min mun börja röra på sig. Den är inte längre min. Ut – ut kommer ljuden.

 

”Ut. Ut härifrån! Nu!”

 

Skärmen blixtrar till i en kavalkad av färger. Nästa avsnitt.