Årets Bloggkrönika

OBS: Längst nere i inlägget kan man se tre listor – en med mina liveframträdda favoriter från årets Eurovisionlåtar, en med studioversionsfavoriterna, och så en Tier List över årets alla Eurovisionbidrag.

Eurovision 2026 – vilken grej. Många jams, i år, och faktum är att jag sedan något år tillbaka genuint gillar många av låtarna i Eurovision på ett sätt som aldrig varit fallet tidigare, which might be more surprising to me than anyone else – at least to people knowing me for more than a couple of years.

 

Like, visst lyssnade jag på Wings of Love, Hard Rock Hallelujah och Fairytale as much as the next person (förmodligen mycket MER, om vi ska vara ärliga, då jag även faktiskt började lyssna på Alexander Rybak och Lordi som artister efter deras deltagande i Eurovision), men the standouts för mig var många färre back in the day (my days, that is, det vill säga 2000-2010ish) än dessa dagar (2024-2026), och if shit be standing out more now than before, then I guess I gotta take the stand, take a stand, and pronounce myself a (somewhat) proud *Eurovisionperson* – för att inte nämna Engammalperson.

 

Varför? A part of it (and the part I will bring to light right now) är att det i dagens eurovision helt enkelt är mycket mörker, stora *känslor*, inre TÜRBOLENZ – lack, läder, spets, gotik, romans, stråkar, popopera, elektroniskt, hårdrock, folkligt (och då menar jag paganistiskt/neo-etniskt snarare än "folkfest), och, last but not least – queerkids/fembois.

 

Men har jag en favoritlåt för i år, då? Jorå – Søren Torpegaard Lunds Før Vi Går Hjem. Och om grannlandet Danmark klämmer vinsten i år med hjälp av Søren Torpegaard Lun(d) (otippat, då ett annat grannland ju är mest tippat att göra det – Finland) så får vi faktiskt en hat-trick med unga fem-mascvinnare* på raken (födda 1999, 2001 och 1998), och fyr-trick med queera artister (då Loreen som vann 2023 med Tattoo har sagt att hon är bisexuell).

 

Och, like, Eurovision är väldigt gay, right, har "alltid" varit, eller åtminstone har jag haft den känslan under mitt liv (fast fan, kan det vara så att det är Svenska gays som är *exceptionellt* galna i mello och eurovision jämfört med resten av Europa?), men det som känns annorlunda dom senaste åren är väl att the gay har expanderat, så att det nu ovanpå glitter och glamour (och kitsch, ALWAYS the kitsch – fast faktiskt mycket mindre även av detta, om vi ska vara ärliga) även finns artister som just Loreen, Nemo, JJ, och Sören, för att inte nämna några andra av mina queera favoriter från 2025 och 2026 i formen av (inte vinnartippade Pete Parkkonen, som trots ryken om bisexualitet inte har bekräftat dessa såvitt jag kan se) – mörka/coola Red Sebastian med Strobe Lights, Kyle Alessandro med Lighter, och Lion Ceccah Sólo med Sólo Quiero Más (åtminstone första halvan av låten älskar jag, så jag får väl förmoda att det är den halvan som är queer) – och så silly Akylas med Ferto (Ferto, Ferto, Ferto) on top of that. So what’s queer right now in Eurovision is just more like my kind of queer, because I want my Qoffefee light, and my Eurovision (and metal) black.

Det finns även en till trend i Eurovision, fast det kanske inte är en trend värd namnet då det är svårt att skönja något meningsfullt in the pattern som jag spanat in, fast, jo, det finns något meningsfullt i anledningen till icketrenden, men denhar varit där sedan Eurovisions början, så låt oss istället säga att det är en tendens, och en opportunity – för further flag-tricks. Ja alltså andra flag-tricks än stolthetens, då, although that’s a whole thing in itself, alla dom olika reglerna kring flaggor i Eurovision, så låtom oss ta en liten detour till dom andra flag-tricksen med bara ett exempel på det trixiga med flaggor i Eurovision från dom senaste åren.

 

Flaggor har inte fått viftas helt vilt-nilt i Eurovision genom åren, och 2023 fick publiken vifta flaggor som var knutna till dom deltagande nationerna och prideflaggan. Ett år senare? Då fick publiken vifta fritt, med artisterna – icke. Artisterna fick lämna bakom sig pride- och transflaggor ifall dom hade med sig sådana till eventet – ja antingen detta, eller smuggla in flaggor, vilket är vad vinnaren Nemo gjorde, då vi sedan såg hen stå på scen med den ickebinära flaggan (gul, vit, lila och svart). Efteråt påstod EBU (The European Broadcasting Union) att inget expressivt förbud hade funnits, och, ja, då så, då var det nog bara ett missförstånd att vissa av artisterna året innan fick lämna ifrån sig vissa flaggor för att få komma in… men året därpå förbjöd EBU likväl dom jävla flaggorna – denna gång expressivt. Fast, å andra sidan, enligt deras egna logik så kanske det bara vore ett missförstånd ifall någon ändå viftade någon okosher flagga?

 

But to get back to the tricks of hat (as opposed to hat av vissa flaggor från visst håll) – när Sverge tog över fanan från Ukraina (Loreen vann med låten Tattoo 2023, året efter att Kalush Orchestra vann med låten Stefania 2022) så var det två vinnarländer på raken som vevade *blågult*, men tyvärr kunde inte dom blågula gå längre än så because Europe traditionally (and more importantly modernly) isn't a blue-yellow (World) state, men det finns ju andra länder i Europa som har fler än en enstaka flaggvän i EU, och då min favoritlåt från årets Eurovision är den rövie dänsk’e flääge– now THERE’S an opportunity!

 

Schweiz 2024 med Nemo, Österrike 2025 med JJ – Danmark 2026 med Sören? Och det rödvita flaggandet behöver inte sluta där, då vi sen även ju har Turkiet som sportar röttvitt, och inget säger väl att man inte bara kan jonglera runt vinsterna bland två eller fler (eller egentligen en eller fler) av samma länder, år efter år. Eller gör det? Nej, strikt sätt så finns ingen regel emot detta, men med detta sagt så verkar det inte heller vara så att det någonsin faktiskt har skett, att land X har vunnit Eurovison, att land Y har vunnit året därpå, och att land X har tagit tillbaka Eurokronan året efter detta. Konstigt nog, kanske, så har detta alltså inte detta hänt, men vi har haft länder som vunnit två eller fler gånger på raken, most notably Irland, då, som ju vann tre år i rad, och fyra gånger på fem år (1992-1996), en tidpunkt då det ändå var väldigt nära att den sortens situation som jag här har letat efter faktiskt ägde rum då United Kingdom faktiskt kom tvåa under två av dessa år, så med lite mer tur så hade vi haft Eurovisionens hittills enda stafettvinstserie.

 

… (vilket är ganska typiskt dom, då UK har rekordet för flest antal andraplatser, medan Frankrike har rekordet för flest bronsmedaljer, tätt följda av Sverige, men om man istället tittar på Top 10 Finishes, så är UK, roligt nog, på andra plats även där, slagna av Sverige som har tre fler Top 10 Finishes, tre av vilka har varit bara dom senaste tre åren då Sveriges bidrag har varit i tiotoppen, medan UK inte har lyckats hamna i där en endaste gång – det vore roligt att skylla på typ Brexit, men sanningen är att UK helt enkelt har gått och blivit jäkligt mid).

 

 

As an aside så kom Irland faktiskt tvåa 1990 (detta även 1997), så jag blir onekligen nyfiken på om deras storhetstid har något att göra med det faktum att Óglaigh na hÉireann AKA The Provisional Irish Republican Army efter fredsförhandlingarna 1990 slutade med sina terroristdåd – jag menade dom slutade bomba, och hela jävla Irland hakade på.)

 

Den största motsatsen till flag-tricks, då, när vi ändå är här och leker? Jo, det finns två instanser av tolvåriga perioder då vinnarlandet var olika från gång till gång och även bestod av nya (för dessa sträckor av år) vinnare för varje år – 1980-1991, och 2001-2012. Och vem var det som vann 1992? Jo, Irland, som även vann 1980 och därför satte stopp för denna Reverse Flag Almost-Bakers-Dozen-Trick, men vi får väl förlåta dom med tanke på att dom gjorde detta för att sätta ett annat rekord – ska man fucka upp något så får man väl ha en bra anledning till det, i alla fall.

 

Och år 2013, well, då vann Danmarks Emmelie de Forest med låten Only Teardrops, vilket ledde till att det inte blev något nytt Reverse Flagrekord, och såg till att det blev Eurovision i Köpenhamn 11 år efter att det ägde rum där förra gången, och året efter att Olsen Brohers vann med Fly On The Wings of Love, i Stockholm, av alla ställen.

 

Trivia gällande den andra Reverseperioden ifråga är att det under den sträckan av olika länders vinnande även fanns en sträcka på fem år av länder som vann för första gången, då i formen av Estonien som vann 2001 med låten Everybody, Lettland som vann 2002 med låten I Wanna, Turkiet som vann 2003 med låten Everyway That I Can, Ukraina som vann 2004 med Wild Dances, och SverigeGrekland som vann 2005 med My Number One, which is like some kind of Reverse New Flag Fi-Trick.

 

Men om vi går tillbaka to the currency of the current time, så hade jag något på tungan innan, innan vi spann vidare till andra färger än dom rödvita. Hm, fanns det inte ett till Eurovisionland clad in the red and white? Ah, visst ja – POLEN, sporting the *biało-czerwone* colory, något jag vet, då jag ju är av polskt påbrå.

Well, what about this one Land of Po? Nå, Polens bidrag har jag ytterst sällan gillat (inte ens Ich Trojes Keine Grenzen gillade jag, och jag lyssnade en hel del på Ich Troje back in the days när deras fjärde och femte album sålde över en halv miljon album vardera 2001 respektive 2002 och var THE SHIT i Polen, och inte heller Michał Szpaks Color Of Your Life från 2016 var jag förtjust i, som ju famously fick enbart 6 poäng totalt av juryn, men kom trea i televotingen med 222 poäng, och då gillar jag ju för fan Szpak och gillade hans rendition av Czesław Niemens Dziwny jest ten świat när han framförde den på polska talent showprogrammet X-Factor!) men förra årets Justyna Steczkowska brought me something I could vibe with med GAJA – that dark *pagan club shit*.

 

And this year? This year, Poland managed to strip away everything Polish from their contribution to Eurovision, and the result – AMAZING! I mean, we eating good here med Alicjas gospeliga Pray, en sång som snabbt blev en av mina favoriter i årets Eurovision, även om favoriterna för i år är synnerligen många – as is expected, these days. Tier List when? Tier List scroll further on into this text!

 

And here I thought Cimberly from mello was the one bringing the gospel of Euro 2026, but surprise, surprise! Grejen med ALICJA är att hon har den där vokala kapaciteten som solister inom bra gospelkörer har, något som Cimberly, trots att hon med sin Eternity var min andra favorit i årets mello (efter Medina med L’amour) inte riktigt hade. Alicja—at least vocally—is just on another level. And I see a lot of comparisons to say Beyoncé and other black womenfolk of American R&B, but the vibe I’m getting the most from Pray is actually that of a white artist – *Bishop Briggs*.

 

Nå, svart, vitt, polskt, inte polskt, alla är vi väl mest röda på insidan. Fast, eh, kanske mer blå, egentligen, då blodet väl blir rött först i kontakt med syre, eller? Det kanske är därför överheten kallades för ”blåblodiga” förr, detta för att dom slapp skickas ut i krig and bleed red all over the godamn place, utan kunde fortsätta sina matorgier, puke bucket to the left, shitter to the right, and pig with apple in their mouth front-and-center. But, well, fair's fair – the spelling of *Alicja* is very Polish, I must say, so kudos to her for keeping at least that part of her Polish heritage intact (not unlike a certain other artist in Eurovision this year).

 

Summa summarum, så verkar det som att jag kommer heja synnerligen mycket på röttvitt i år, och även nästa, för tillhörigheter är ju mer eller mindre godtyckliga ändå, så varför inte heja på flaggor av allehända slag bara för att dom har samma färger som en av nationsflaggorna som du knyter din identitet kring? Kan andra hitta på abstrakta föreställningar genom vilka dom lever sina liv, så kan väl även jag, fast med lite mer out of the box thinking.

 

Having said that, let’s begin the *BONUS ROUND* here, med ännu mer trivia!

 

----

 

 

Extra trivia 1

Rött, vitt, och BLÅTT

 

Now this here is a different matter (from only the red and white) *altogether*. Det är så man blir nyfiken på hur detta kommer sig, och om det är en europeisk grej att kombinera just dessa färger för purposes of nationalist projects, eller bara nån ”naturlig” sak utifrån färgkompositionens läror, då vitt är vitt, det vill säga typ allt på en och samma gång fast minus det gråa som alla färger verkar bli när en mere mortal som moi blandar dom, och rött och blått är ju on opposite ends of the color spectrum and are thus a natural (juxtaposing) pair. Men, denna manichean pairing är ju även associerad med gott och ont (där just färgerna blått och rött används för att representera motsatspar som exempelvis jedi och sith), men även om motsatsparande och dualism ju finns lite here, there, and everywhere i världen, så misstänker jag ju att just dessa två färger som symboler för Den Eviga Kampen mellan Git Gud, Bruh, och God Get, Brother troligtvis är en typiskt västerländsk grej, and vad är mer typiskt västerländskt än Europa(pa)?

 

The prevalence of red and blue in the west kan också handla om att skyn är blå (inte egentligen, utan snarare är det ju så himlen ter sig blå för just oss, genom just våra ögon och för att something something atmosfären [just *le google* it for more info]), och att marken är *röd*, because the folly and stupidity of (the common) man leading to them (the uncommon man, that is) buying when the ground is (colored) red (with the innards of the common man), and selling when it's not, resulting in this kind of perverse situation where the economy itself becomes a (Common) War Economy [WE].

 

Europeiska flaggors färger kan också bara ha kommit till av något så ”löjligt” som pur praktikalitet, ungefär som att svenska sommarstugor ofta är målade i falu rödfärg, ett slags järnoxidpigment som ursprungligen framställdes i samband med kopparbrytningen i Falun redan under vikingatiden, en tid under vilken man då legendariskt nog upptäckte att en av gruvdriftens biprodukter kunde användas som rött pigment – plus att jag hört att färgen har skyddande egenskaper, är hållbar, låter träet andas, osv, och även har någon slags inverkan på insekter som ska vara fördelaktig för oss människor som gillar att bo i bostäder som är falunröda på utsidan, vilket innebär att den praktiska aspekten vad gäller faluröden är tvådelad, både utifrån det faktum att den raffineras genom en biprodukt som annars bara vore en waste product, och att målarfärgen har praktiska egenskaper ovanpå detta.

 

Jag menar visst skulle någon kunna komma nu och påstå att Vikingens Röda har någon slags Speciell Betydelse symboliskt, nationalromantiskt, ja rentav *andligt*, men mer troligt än att *magentapakten* är skapad för att spegla svenskens blåa, vintriga ande mot jordens volkaniska djup med vilken svensken har allierat sig eftersom dom fick både mineralerna till falunröd därifrån (och träet till stugan) i ett försök att lagra den magmatiska värme som finns i bergartssmältan lika långt nere i jordens djup som skyarnas varelser lever i den motsatta riktningen i boningens skal, och sedan överförd till dess hjärta, härden; att *blodspegeln*, den ”glödande röda” (grödande) i själva verket är en hednisk ritual ämnad att tillkalla *våren*, få den gula solen att fullborda sin årliga resa bort från oss så att den snabbare ännu en gång kan närma sig vår planet, fylla våra fält med raps, berusa våra arma leder med blod, och färga våra kinder röda, ja, mer troligt är ju då kanske snarare att falunröd helt enkelt var lättillgänglig, billig och bra, och därför blev så en så prevalent ingrediens i svenska stugor (synnerligen på den svenska landsbygden) – typ motsatsen till färgen lila (utifrån praktikalitetsaspekten nu, då), en färg som var ökänt dyr att färga med förr, och därför enbart gick att finna inom adeln, och även kom att representera just hög status.

 

Av samma anledning kan vissa färger ha blivit poppis även på flaggor – att dessa färger var billiga, lättillgängliga, hållbara, och inte fejdade lika mycket som andra med tiden. Jag menar, tänk dig att ha som nationalflagga en färg som man inte kan färga flaggor med (semi)beständigt, och därför med tiden förändras till att bli en annan nations färg! Fan, plötsligt skulle italienarna bli irländare – figlio di fikkin’ bitch ye’ arr’!

 

(Hm, undrar om någon organisation nånstans fick för sig att försöka återanvända flaggor eller något annat för att dom var för snåla för att skapa helt nya från grunden, och istället bara klistrade över eller färgade om något gammalt, only for it to revert to it's original state efter typ regn eller någon slags kemisk reaktion and then, oh-oh – hilarity ensues.)

 

Vi kan såklart även rent historiskt finna punkter i tiden som förklarar färgval bland flaggor i Europa; som att Nederländerna på femtonhundratalet var dom första med just Den Kieślowskianska Trikulören; att Peter den Store när han hälsade på landet tog med sig hem denna komposition till Ryssland; att Frankrike med sina trois couleurs efter den Giljotinanska Revolutionen fick dessa tre färger tillsammans att hålla liberté, égalité, fraternité-fanan högt, något som gjorde att när länder sakta men säkert började montera ner monarkin till förmån för republikanism hade nära till hands att använda just dessa frihetliga färger till sina nya, respektive, nationalstatliga flaggor.

 

Så från Nederländerna till Ryssland, och från Frankrike till resten av moderna Europa, but that's not all, för vi kan finna även fler migrationistiska riktningar/exempel på flaggspridande i Europa (och bortom Europa), chief one of the being the Biggest Kahuna of them all – [Rule] Britannia!

 

The Union Jack, Storbritanniens flagga, blev till på 1600-talet när den slog ihop tre sorters kross – that of the English Saint George (the Martyr), the Scottish Saint Andrew, and the Irish Saint Patrick (”that were each superimposed to form the National Flag of the United Kingdom”), detta utan någon som helst koppling till exempelvis Frankrikes flagga – såvitt jag vet, i alla fall.

 

Och ni kan ju tänka er vad det betyder för flaggor ute i världen när en så stor Europeisk makt koloniserar runt as wide and far as Genghis Khan spread his man seed, vilket då ledde till att länder som Liberien, Panama, Kuba, Chile, Malaysia, och Filipinerna även dom körde samma kontinentala färger som deras United Daddy Warbucks.

 

Intressant nog så tog Den Pragslaviska Kongressen 1848 beslut om att adoptera just blått, vitt, och rött som Panslaviska färger i syfte att symbolisera union mellan slaver i denna dåtidens Pan-Slavic Movement, och jag menar nog var väl dessa slaver ganska divorced både från Frankrikes Avslavande Frihetsrörelse och Storbritanniens kolonialism, men ändå så står vi där till slut, och har samma jäkla färger på flaggorna både i väst- och Östeuropa, och världen i stort, av någon anledning – för att inte nämna länder/stormakter som Australien och USA, both of which ju till idag sportar rött, vitt, och blått, och har gjort detta enda sedan dom Nordamerikanska koloniernas första Continental/Grand Union/Cambridge Flag skapades (då med en inbakad UK-flagga i hörnet på sina nydanande white and red stripey design) och Australien skaffade sig sin First National Flag 1901 (med en inbakad UK-flagga i hörnet på den blåa himlen fylld med stjärnor av diverse slag – får man förmoda).

 

Jaja, oberoende av hur denna specifika trikulöritet ifråga blev så poppis på flaggor, så går det inte att förneka att dom blev/är det, och inte bara i Europa eller världen, utan även i Eurovision.

 

Let us begin with the beginning of Eurovision för att förstå denna färgkompositionens dominans där, and oh what a start we’re off to, då dess dominans aldrig var lika stor som just precis i början, då Nederländerna ju vann Eurovision 1957, Frankrike vann 1958, Nederländerna vann 1959, Frankrike vann 1960, Luxenburg vann 1961, Frankrike vann 1962, och sen 1963 – DANSKJÄVLARNA. Och för att parafrasera Team America – ”pussies don't like dicks, because pussies get fucked by dicks, but dicks also fuck assholes, and if you don’t let dicks do that, then we’re all gonna have our dicks and pussies in shit”, så tack för den, Big Dick Denmark!

 

Nära but no dice för en lika stor dominans för dom rödvitblåa påbörjades 1975, men efter att Nederländerna, UK, Frankrike, och sedan Israel (x2) vann på raken, så uppfuckades dom av IRLÄNDARNA 1980. … (och det faktum att Israel inte har rött i sin flagga [det röda sparar dom väl till sina grannländer i en annan slags arena].

 

Mer flaggtrivia? I got you – vitt, nästan rött (orange), och nästan blått (grönt) hade gjort ett fyrtrick 92-96 om det inte vore för att norska Secret Garden snodde vinnarfanan från Irland 1995 med Nocturne – med rätta, då jag måste säga att Irlands låtar från den eran för mig är ganska förglömliga, och för att it just do be like that, that just as often as pussies become assholes the dicks do too, and then they in turn have to get fucked – in this case by yet another NORDIC FORCE. Och då Toto Cutugno vann för Italien 1990 med låten Insieme: 1992 och rött nästan är detsamma som orange, så var det ju en jäkla tur att det var the Nordic Forces COMBINED där som stormade in och sa stopp (då Carola tog hem skiten 1991 som en jävla, fucking… VILD VIND)!

 

More? Vitt, rött, och blått hade something going on 2007-2009 då vinnarna för dom åren var Serbien, Ryssland, och Norge, men sen så invaderade Tyskjävlarna deras vitrödblåa shit, och så var det inte mer med det.

 

Men jo, chansen att dessa färger ska göra ett femtrick igen är ju väldigt liten – jag menar det är ju betydligt enklare att dominera i en tävling där deltagarna är färre till antalet och den rödvitblåa hegemonin är desto större, och i dom första åren av Eurovision var det färre än tio länder som deltog, medan det nuförtiden är mellan 35-43 stycken. Med detta sagt så var det ju inte helt FREE för dom rödvitblåa ens i början av Eurovision, då dessa var tre till antalet (Luxenburg, Nederländerna, och Frankrike), medan Belgien och Tyskland fick stå för det gulrödsvarta, och Italien och Schweiz fick stå nakna med sina respektive färger (vitröttgrönt och vitrött), which means att dom rödvitblåa utgjorde 3/7 ursprungliga Eurovision Royalty, eller uttryckt i procent – 42.857142857%, which seems like a crazy number for such a simple division, men det är kanske bara jag som inte ser så mycket siffror nuförtiden som har så många… ja, du, jag vet inte ens vad det heter längre! ... Decimaler! Där har vi det. För att tio, same as them number of digits on ya hands – one would assume. Med andra ord – jag är nu väldigt snart redo för att göra bort mig i Are You Smarter Than a Fifth Grader? – just need to, like, doom scrool (weeee...) like just a bit more, like.

 

Sista flagtrick-genom-åren-infon här då: Danmark och Östterike hade something going for them 2013-2014 (med Emmelie de Forest och Conchita); Sverige gjorde sitt allra bästa med Ukraina även 2015-2016 (med hjälp av Måns och Jamala); och Nederländerna blev förnedrade av Covid, för om Covid inte hade fuckat upp Eurovision 2019, så hade Island säkerligen klämt sin första och enda trofé, och Isskallarna där är ju även dom *blauwroodwita* (Wurst), and the rest is en rörig och smörig hårresande *Ashton Kutcher*, så vem vet om Måneskin hade tagit hem det 2021 för dom rödvitgröna, eller om the Original Royalty hade fått ännu en—och denna gång troligtvis sista—chans för att tricka Europa, what with the (next-to-last) Last President for the White Man being in office at the time on the other side of ”the pond” in the Whitest Country thus far – the US of A.

 

Med allt detta sagt, let’s set this year’s damn Eurovision night ablaze, and let’s make the Danish fuckers take this trophy home so we can get all squared up for the bloody Poles taking it home in the Eurovision of 2027!

 

 

----

 

 

Do you want to know more?

 

 

Extra trivia 2

*Gender stuff*

 

Female acts har vunnit ungefär 56% av alla Eurovisions, male acts har vunnit ungefär 23%, group acts har vunnit ungefär 19%, och non-binary acts har vunnit ungefär 1.4% (Nemo being the only one for the purposes of this ad hoc XGPT powered statistic).

 

 

----

 

 

Do you want to know more?

 

 

Extra trivia 3.1

Poäng

 

Nu jäklar skiftar vi växel, och djupdyker ner i Eurovisions poängstatistik.

 

Högsta poäng någonsin för ett Eurovisionbidrag? Portugals Salvador Sobral med låten "Amar pelos dois", som fick 758 poäng 2017, en poäng som var möjlig för att man 2016 återinförde juryn, vilket dublerade antal poäng i tävlingen från åren innan, men förvisso inte kan användas som ursäkt för att Amar pelos dois fortfarande har rekordet, då man till idag, nio år senare, kör detta dubbelsystem. Bara året innan Salvador, hade Ukrainas Jamala rekordet med 534 poäng, men tyvärr blev deras rekord då inte särskilt långlivat.

 

När det kommer till poängrekord under den era då antal poäng var "hälften" (1975–2015), så lyder sekvensen som följande: 1982 fick Tysklands Nicole 161 poäng, 1997 fick Englands Katrina and the Waves 227 poäng, 2004 fick Ukrainas Ruslana 280 poäng, 2006 fick Finlands Lordi 290 poäng, och 2009 fick Norges Alexander Rybak rekordhöga 387 poäng! Och även rekordet för mest överlägsenhet jämte andraplatsen höll denna röstfiskande violonist från oh-nine, då han i sin vinst ledde med 169 poäng över tvåan, och om man dublerar 387 så får man summan 774, vilket innebär att man skulle kunna argumentera för att Alexander Rybaks Fairytale var den mest lyckade Eurovisonlåten at the very least during the last 50 years – at least according to these metrice....cees?

 

När det kommer till Average Percentage of Available Votes för vinnarlåtarna 1970–2024, så tar Rybak priset även där, då han 2009 fick 78.7% av *sin* möjliga poängpott, men hans dominans är inte lika stor när man ser på det hela enbart utifrån procentsatser, då även Belgiens bidrag 1986 fick 77.2%, Portugal 2017 fick 77.2%, Monaco 1971 fick 75.3%, och Estonien 2001 fick 75% (Estoniens vinst var signifikant även för att det var första gången ett baltiskt/former Sovietiskt land tog hem vinsten). The power of presenting the *specificities* of statistics, ey?

 

----

 

 

Do you want to know more?

 

 

Extra Trivia 3.2

Poäng – Most Significant Jury/Televote Discrepancies

 

Ja, är det inte den eviga debatten om grannröstande, så är det den eviga debatten om juryn och hur dom röstar dåligt och snuvar låtar som annars hade vunnit på {{*initiate Gothenburgian accentuation*}} de’*créme*, ja de’ la rajsess to the top-konfekten. Själv ser jag juryn som ett slags wild card som är där för att göra Eurovision som tv-program mer intressant (ovanpå funktionen som innebär att balansera the obviously wrong opinions of the plebs).

Jag menar vi har bettingsajter these days, and money talks, och visst, KAJ skulle ha vunnit enligt betting-sajterna förra året (men kom fyra), så following the money leder inte alltid till optimalt resultat, men likväl tror jag på att juryn är en bra sak då det annars ibland (i dom fall då en låt är mycket tydligt favoriserad av folket) hade blivit tråkigare att titta på jippot för att man "redan hade resultatet” – plus, juryn enar folket mot en gemensam fiende, och det gör Europa+ mer sammansvetsat, och detta är väl även en del av poängen med det hela, eller hur?

Nå, having said that, låtom oss titta på några låtar som fick många fler poäng via televotingen än av juryn. Men innan vi gör det, låt oss titta på hela den här grejen med juryn som fenomen.

The Three Main Eras of Voting

Jury (1956-1996), Televoting (1997-2008), Både Jury och Televoting (2009-202X)

• The Jury Era (1956–1996): For the first 40 years, only professional juries (usually groups of 10–15 people per country) decided the winner.

• The Televote Revolution (1997–2008): In 1997, five countries trialed public phone voting. It was so popular that by 1998, almost all countries switched to 100% televoting. During this era, juries only existed as a "backup" in case the phone lines failed.

• The Hybrid Era (2009–Present): Juries were brought back in 2009 to combat "bloc voting" and "diaspora voting," where neighbors and migrants consistently voted for specific countries regardless of the song's quality.

Eurovision började som helt juryledd alltså, och sen efter Berlinmurens fall och the iron curtain’s bada-go-boom precis innan världens slut fin de siécle Party Like It's Anarchy 99 (Y2K style) blev det full-on Viva La Power to the People, men sen, sakta men säkert, insåg EBU (The European Broadcasting Union) precis som 1980-talets guru OSHO att "Democracy basically means government by the people, of the people, for the people... but the people are *retarded*", renegged on their all-too optimistic view of humanity capable of being their own masters, decided that democrazy was a frickin' OSHA violation for everyone involved in it’s deeploying, and came to the conclusion that the stupidity of the common man must be balanced by the stupidity of the learned man, något som ledde till dagens syntes av det höga och det låga, in perfect harmony, in perpetuity (because the jury beings *perps*—or is it in fact purps?—in the eyes of the masses).

 

Ja, med andra ord så upplevde Unionen att Eurovision hade blivit en popularitetstävling snarare än en sångtävling, vilket då är anledningen till varför dom återinförde juryn 2009. Men vad är är ens egentligen juryns roll i det hela, alltså rent konkret? Well, den är mer väldefinerad än åskådarnas, då juryn faktiskt har riktlinjer, medan jag inte är medveten om några såna vad gäller folkets bedömning av Eurovisionbidragen. Kanske skulle EBU ha tänkt på detta innan dom återinförde juryn igen, because surely if you just told people to consider this and that when voting, they would do so, against their worse nature? … *”nazisterna”*

 

Enter musikproffsen, det vill säga dom som är jurymedlemmar i dom respektive ländernas juryteam, som ska "reward technical quality, vocal ability, and modern production", vilket tillsammans med "overall impression" utgör dom fyra pelarna i

"The 4 Main Jury Criteria".

 

1) Sång (teknik, omfång, träffsäkerhet, andningsteknik, att göra saker utan större möda)

2) Performance (presentation, koreografi, professionalism, kameraarbete, och "The Mans Factor", inte efter Män(s), utan Måns, alltså Zelmerlöw, alltså el brillo de la *cocaína*)

3) Komposition and Originalitet (Sångens kvalitet, inklusive melodi, struktur, och unikalitet)

4) Syntesen (av dom tre ovanstående)

 

Alright, nu när vi vet vad juryn ska gå efter, och inte har en endaste aning om vad folk faktiskt går efter (förutom grannröstande och att dom tenderar att välja vinnare som är mer high-octane snarare än slow burners), let us get back to dom största poängdiskrepanserna mellan juryn och folk.

Först ut – Michał Szpak med låten Color of Your Life. 2016 kom denna låt på tredje plats enligt televotingens 222 poäng, men juryn sa *stopp*, då dom bara gav ynka sju poäng till denna låt, vilket innebär att mellanskillnaden här blev 215 poäng, eller en Elitism Factor of *31*(.7142857143) (calculated by taking the televote, huh, number, and dividing it by the amount of points awarded by the jury – because that’s what jury’s, award).

2023 fick Finlands Käärijä hela 376 poäng med låten Cha Cha Cha, and, damn, då måste ju låten ha vunnit tävlingen? Nja, om det bara vore så väl, då juryn inte hade Kärrijä som favorit, utan på fjärde plats (med 150 poäng), vilket då gjorde att poängtotalen inte räckte för en vinst, och innebar en diskrepans mellan the petite bourgeoisie och The Big Dick Bugies på 226 poäng. Fråga mig inte hur fasiken poängskillnaden är så stor trots att Cha Cha kom fyra enligt juryn, men så är det alltså, vilket innebär att även om dom hade en större Elitism Score än Szpolackerna, så hade dom en betydligt mindre Elitismfaktor – ynka *1.66371681416*. Men, förlora gjorde dom i vilket fall som helst, och dom kan nog skylla åtminstone en gnutta på Sverige som ju är en jury favorite, och 2023 gav Loreen hela 340 poäng (medan fölket gav henne 243).

Norge! Igen. Fan vad det ska vara skandinavier och polacker här?! Ja, 2019 fick Norges Keiinos Spirit in the Sky 291 poäng av folket, ett resultat som skulle ha resulterat i en vinst – om det inte vore för att juryn bara gav dom *40 poäng*, och en placering på artonde plats. Det totala resultatet? Sjätte plats, och en mellanskillnad på 251 poäng (och en Elitism Factor på 7*.275*)

Men, det land som haft allra störst diskrepans mellan jury och folket är vare sig polskt eller skandinaviskt, utan judiskt. Israels Eden Golan fångade den Europeiska fåran (eller judiska spridda-för-vinden-diasporan) i sin stormvind med låten Hurricane 2024, då fölket (?) gav dom hela 323 poäng (vilket var nästhögst poäng från fölket den kvällen), medan juryn gav dom futtiga *52* (och en sparsam tolvte plats). Mellanskillnaden? 271 poäng, och en effin’ EF på *6.21153846154*.

Ja, jag har hört någon säga att dom enda sanna européerna är just judarna, detta på grund av att dom inte hör hemma någonstans (och överallt), och om vi ska gå efter televotingens resultat så kanske det ligger något i det, då man får förmoda att judarna är just spridda för vinden över hela (HBT)Qeeuropa+ och därför får så höga betyg från televotingen inte enbart från enstaka länders televoters, utan väldigt många.

 

… Ja antingen det, eller så är dom strategiskt placerade all over the godamn place för att sprida sin *zemitism* världen över. Eller så ligger sanningen någonstans mittemellan. Men låt oss först vara smått konspiratoriska – och hoppas på att resandefolket inte får ett helt eget land, för då är det gg, man, och vi kan alla gå hem och titta på The EuRomcom(munication) Show som alltid kommer utspela sig i Romaniland because those fuckers be asking to get swished these days so you know they got them *smartphones* en masse.

 

Men, ja, *fusk* – mm, det går rykten. Nationalstater har enorma resurser, och vissa har mer än andra, och det finns sätt att mobilisera hackergrupperingar som ser till att rösta enormt många gånger på ett bidrag som om rösterna vore från andra länder, och från olika telefoner/personer. Kanske, bara kanske, så var Hitler något på--nja, kanske *inte* – let’s not get too excited over here. Kanske, men inte alls nödvändigtvis (hackergruppen nu, då, för Hitlerlogik kan vi nog diska, um, ”a priori” – även om begreppet i detta sammanhang inte är fullt ut rimligt [fast ändå mer rimligt än Hitlerlogiken]), då det finns andra aspekter av röstningssystemet och dess mjölkande natur som kan och-ammas fram för att förklara varför Guds och kanske även folkets utvalda folk har rekordet var gäller Elitism Score.

 

Till att börja med, så var Eurovisionåret 2025 något av ett ovanligt år, då vinnaren vann med rekordlåga poäng, och Israel kom två med rekordlåga poäng för en andraplats, vilket innebär att det var tuff konkurrens, men desto enklare för ett bidrag att få högre placering ifall några ansträngde sig för att få andra att rösta på ett visst bidrag, och var successful i detta endeavour, då det inte fanns en ”naturlig ledare” att jaga.

Sen är det ändå relativt få personer som ser Eurovisionfinalen som faktiskt röstar i den, närmare bestämt 6-7% enligt vissa källor, och ovanpå detta så kan varje nummer rösta upp till *20* gånger, vilket innebär att även om ett bidrag kanske bara gillas ”vote worthily” av 10% av alla som ser det i finalen, så kan dom 6-7 procenten som bestämmer sig för att rösta—och synnerligen dom som bestämmer sig för att rösta flera gånger—hjälpa till med att få fram ett resultat som verkar högst osannolikt intuitivt då det skiljer sig mycket från dom tio procenten som den generella populationen låg på till att börja med (för att inte nämna det faktum att vissa nog röstade på Israels bidrag men inte vill berätta om det, precis på samma sätt som företag som gjort opinionsundersökningar historiskt sätt har underskattat politiska kandidater av den al(t)rightbruna färgkompositionen, ty folk även i fucking anonymiserade opinionsundersökningar drar sig för att avslöja sina obekväma åsikter).

Det är också lite som med låg uppslutning vid politiska val, och att detta underlättar för extrema krafter att komma till makten och få folk att tänka att ”oj, är det så många som tycker detta?”, och svaret är, oftast – nej, men många bryr sig tillräckligt lite om valen för att inte rösta och ergo bidrar till att valresultaten i viss bemärkelse får anses vara orepresentativa för fölkets faktiska tycke och tänke (plus att vissa ”missnöjesröstar” också, vilket leder till att politiska partiers handlingar blir ännu mer missvisande jämte folkets tycke i enskilda sakfrågor).

 

Om Israel potentiella fusk har Stina Dahlgren i Aftonhoran följande att rapportera: ”EBU har avfärdat anklagelser om röstfusk i Eurovision och hävdar att deras röstningssystem är det mest avancerade i världen, med alla röster verifierade som giltiga. Det har framkommit att Israel använde påverkanskampanjer för att påverka röster i andra länder, vilket inte strider mot tävlingens regler enligt EBU.”

 

And that’s how the cookie crumbles, as far as I’m concerned, att Israel fick så många röster delvis för att judar i andra länder än Israel nog sluter upp bättre än annat folk, because crazy times, and crazy stuff directly connected to the actions of the Israeli state, vilket innebär starka åsikter, hög nationell identifikation, och även hög andel ”politiska” röstningsmönster (Ukrainas senaste vinst var inte direkt oförkänt, och dom har ett mycket bra track record när det kommer till Eurovisionresultat, men nog fan är det inte heller helt slumpen att dom vann Eurovision bara några månader efter att Ryssland steppade upp sitt Putin game), och vad anbelangar dom politiska rösterna, så kan vi applicera lite simpel game theory för att förstå varför det är rimligt att anta att även om bara en liten andel av fölket ”står på Israels sida”, så kanske det är tillräckligt för att dom ska få någorlunda höga poäng just på grund av den politiska aspekten.

 

Okej. Ponera att vi har ett Eurovision. Alla ”vet” att glädje är ute, och djup smärta över olycklig kärlek är inne. Och vips, så är 50% av låtarna i Eurovision sturm-und-drang alá gammelunga Werthers (o)originella lidande. Ponera nu även att 30% av låtarna bara är basic bitch shit—and remember, most people are basic as *fuck*—och 25% är quirky stuff, och sen, jävlar, en låt som är supersprallig; sångaren ler som om han verkligen trodde på att inga fler folkmord skulle kunna äga rum in the future of the history of man, eller att världsledare skulle kunna få för sig att kollektivt trycka på dom röda knapparna på vilka det med stora bokstäver alltid borde stå MURDER-SUICIDE, eller att vi skulle kunna eld upp så pass många av våra fossilerade fjäderklädda superhönor till jurassic fucking förfäder att vi genom våra materialist-capitalist-suicide-murder-and-executions cult rituals skulle kunna blasta fram en istid very soon som no amount of NORDIC VIKING FALUNRÖD POWER hade kunnat rädda – inte ens om den framfördes genom sång i Eurovision; bassisten har sitt instrument så högt satt att man får second hand embarrasment av hans gangly slapping; gitarristen shreddar inte överhuvudtaget, ty han är en snäll ”team player”, ser sitt spelande som blott en bit i en ljudensemble, och är alltså en jävla *fjolla*, och en loser (i mer än en bemärkelse); och trummisen vare sig kastar upp pinnarna, eller snurrar med dom, och är ovanpå allt även helt fucking *påklädd*, ty han är ett dampbarn som alltid får bord att vibrera med sina ständigt rastlösa ben och ovanpå detta är en idiot som får sångarens och gitarristens sloppy seconds men inte ännu har fattat att han för att synas för ”the ladies”—man I’ve no clue why I put parantheses around that, maybe I had ladyboys in mind or something—all the way over there in the back måste börja kasta runt—och synnerligen upp—sina ”fallusar”, och påvisa sin atletiska virilitet och uthållighet genom att framställa ”the goods” – the six-pack, every single one of them.

 

I mean. This happy camper band crap is obviously a relic from the past, t-rexkiss omvandlad till gurkor med ångest 5 miljoner år senare som nu uppträder på scen fast utan ångesten, and going against nature like that all, like, unnatural like – they can’t pull that crap on the rest of us unliking suffers and *win*! … right? [vore intressant om man faktiskt kunde tummen-nera bidrag också i Israel– jävlar vad Israel hade tankat då!]

 

Mm. Mja. Samtidigt. Så slår alla dom där coola, mörka, quirky, basic, låtarna, basically, ut varandra, för vill man rösta på en sån låt, så har man ju en massa val, och rösterna kommer att spridas över alla dessa, åtminstone till viss del. Medan den som vill rösta på en fin, hederlig, Eurovisionlåt? Well, dom har bara ett val – and off to the races we go. (And this, children, is why US elections have devolved into the degenerate two-party system – and now they ask themselves why their country has become so damned polarizing! Tips från coachen – do something about that whole divide(and conquer) thing you’ve got going, and find the real problems of your system, and the culprits who profit from diving the people, rather than trying to cancel out the polarizing aspects of your society by going by some kind of crackpot logic where trying to claim half of the world’s polar-ising would somehow ”Make America(s) Great (Divide) Again (No More)”!)

 

Så... ponera att 95% av alla förkastar Israels handlingar dom senaste åren, och så röstar dom på alla dom låtar som dom gillar i Eurovision, och så blir det spridda ströar, som vanligt. Men dom där fem procenten, då? Well, dom har bara ett bidrag att rösta på—ifall dom låter sitt röstande påverkas av politiska krafter—and we’re back to the races. **Cue Russel Crowe i A Beautiful Mind när han förklarar för oss varför män generellt  sätt inte ska försöka sig på att få den snyggaste bruttan, då det är mycket större konkurrens om dessa, och därför leder till en massa wasted resources som kunde läggas på mer produktiva grejer – som att titta på fågelsamlingar för att försöka skönja *universella mönster* i deras fågeldans och genom dessa förstå varför regeringen har skapat alla fåglar (som egentligen är *robotar*, inse att dom gjorde det för övervakningssyften – and—once again—off to the damn races we go.

 

Jag tror även det kan vara så att om är man i en stark minoritet så kanske man även har en tendens att rösta synnerligen mycket, då det lätt blir en identitet kring det hela, och man känner sig även nog maktlös och icke lyssnad på, och att rösta i Eurovision kan ju(de) verka som en ”nothing cake”, men för den som känner starkt, kan det likväl vara en kraftfull, meningsfull, handling – and the race—i dubbel bemärkelse—is on – and all that jazz. ♫♫ *”Aaaare, you gonna take me home tonight?… (please)…. ”Aaaaah, down beside that red firelight?”♫♫

 

Men, ja, även – påverkanskampanjer, arguably the *biggest* slice of pie in this whole shebangschmegegge. Bara till Svensk publik verkar det ha funnits minst 16 köpta Youtube-annonser om Israels Eurovisionbidrag, riktade till användare i Sverige, och ”majoriteten av annonserna visades dagen före finalen, i form av en hälsning från Yuval Raphael själv—på svenska—med en uppmaning om att rösta” – according to SVT. Eh, jag drar helt enkelt av hela relevanta biten av SVT-rapportering från deras hemsida om det hela innan vi går vidare:

 

”Likadana hälsningar från Yuval Raphael finns på totalt 27 språk, och har riktats till publiken i olika länder i Europa.

Annonserna är köpta av ”Israeli Government Advertising Agency”, enligt Googles annonsbibliotek. Kontot är verifierat av Google, och EBU:s verifieringsnätverk Spotlight slår fast att det är en israelisk statlig myndighet som ligger bakom annonserna. Israels ambassad i Sverige, israeliska utrikesministeriet, såväl som premiärminister Benjamin Netanyahu själv, har i sociala medier publicerat uppmaningar om att man kan rösta på Israel ”upp till 20 gånger”. Samma budskap finns i de köpta Youtube-annonserna.

Inget annat Eurovision-land har uppmanat till att rösta 20 gånger i samma utsträckning, enligt YLE. När krav på att utesluta Israel från Eurovision framfördes inför tävlingen svarade EBU att det är en opolitisk musiktävling mellan tv-bolag, och inte mellan stater eller regeringar.”

 

Bro, never underestimate the power of a woman looking straight into your simping eyes and asking you for a favor – and doubly so when the looker is a looker like Yuval! Yes, mommy, we *must* come together as a people – especially *me* and *you*. ♫♫*”You and me mommy ain’t nothin’ but mommals, so let’s do it like they do on the Disco, *very*, chmhmaaammaaaamm

...”*♫♫

 

There’s more to this whole debacle, of course, så om man vill höra mer om Israel vis-à-vis Eurovision (och EBU:s ibland rätt så tvivelaktiga beslut relaterade till Israels deltagande) så kan jag rekommendera youtubern verilybitchies video 8 Ways Eurovision is Rigged for Israel.

 

… Och så får vi inte glömma att man kan rösta 20 gånger på ett och samma bidrag, och att judar som vi alla vet har så *JÄVLA* mycket de--***CH***NICAL***DIFF***I***CUL***TIES***

 

--

 

… En intressant grej är att Jamala från Ukraina vann Eurovision 2016, men inte för att dom vann televotingen eller juryomröstningen, utan för att hon helt enkelt fick någorlunda mycket poäng av båda, och detta var då första gången som detta hände. Men, Ukraina är inte en främling till att vinna folkets hjärtan, då dom faktiskt har rekordet vad gäller att få flest röster från televotingen (i denna dubbla moderna era), då dom fått detta hela fyra gånger (2004, 2016, 2022, och 2023) [reminder that Russia launched a military invasion of Ukraine in a steep escalation of the Russo-Ukrainian War on 24 February 2022].

 

Dock får Ukraina, eller, förlåt, *The Public Broadcasting Company of Ukraine*, dela på denna vinst med Israel—Israeli Public Broadcasting Corporation—som även dom fått flest röster av folket fyra gånger (1998, 2018, 2024, och 2025). På delad andraplats kommer Norge och Sverige med tre televinningar, följda av Italien, Danmark, och Österike som har två folkvinster vardera.

 

Nu vet vi vilka länders bidrag som har gillats av folket, but what about the elitistic and pretentious jury darlings? Sedan 2009 då juryn återintroducerades så är det Australien, Malta, och Sverige som har gillats mest av juryn i relation till hur mycket röster dom fått genom televotingen (”musselandet” Sverige vann rentav juryröstningen 2011, 2012, 2015, 2023, och 2024). När det kommer till vilka länder som istället blivit shaftade av juryn sedan elitens intåg i Eurovisions poängsystem, så är det Ryssland, Polen, och Ukraina – onekligen da not so hett but all the more njet östeuropa.

 

Man kan la se det som Guds vilja, och straff, för dessa länders partiskhet jämte varandra, and thus, two wrongs make a right, and the world (or at least Europa(r)ish) (or at least the broadcasting channels in it) is in balance – as all things should be.

 

 

 

----

 

 

Do you want to know more?

 

 

Extra Trivia 3.3

Bäst på att vara sämst

 

Belgien var det första landet att få "Nul Points", detta 1962, men absolut bäst på att vara sämst är Nordvästrike (Norge) och Österrike, som båda fått noll poäng fyra gånger vardera, och ifall även semifinalerna räknas, så får dom sällskap i bottenligan av Mellanriket Schweiz.

 

 

 

----

 

 

Do you want to know more?

 

 

Extra Trivia 3.4

Poäng – Percentages och The Winner Takes It All, but who, really, is *The Best Eurovision Country*?

 

The task at hand – få fram Den Ultimejta Eurovisionlistan, och bestämma, en gång för alla (at least for now) vilket land som gör Eurovision bäst. Man kan ju räkna på saker på olika sätt, som vi alla vet, så frågan blir då hur vi ska välja sätt att räkna på. Jag menar vissa ser glaset halvtomt, och vissa ser det halvfullt, och på samma sätt är det med allt annat – att vissa ser det som bekräftar det dom vill tro, going in circles with their heads up their asses, och att andra ser på saker så som sakerna egentligen är, det vill säga hur dom i sin tur (och infantilitet) vill tro, going in circles with their asses up their heads, and that, folks, is why it's called Your-O-Vision (källa: infOrmation straighta outta my ol' arsehOle).

 

Here, have some AI-powered stats, why wontcha(cha-cha-chacha-chaa-chaaaa).

 

TOP 10: Highest Career Average Percentages (1970–2025)

These countries are the most "efficient" at capturing the available point pool whenever they reach the final (ett lands respektive bidrags poäng delat med antal poänggivande länder (-1) gånger 12, och så gånga med 100 för att få antal procent av antal möjliga poäng för ett lands bidrag det givna året i finalen).

Country	Avg. % of Max Points	Notable Context
Russia	38.0%	Consistently high placements in the 2000s/2010s.
Ukraine	34.9%	The only country with a 100% qualification rate.
Bulgaria	32.3%	Boosted by massive scores in 2016 and 2017.
Italy	31.8%	Extremely high average since their 2011 return.
Sweden	30.5%	Highly consistent; holds the modern jury record.
Serbia	29.4%	Strong debut and frequent top 10 finishes.
Australia	28.9%	Exceptionally high jury support since joining.
Azerbaijan	28.2%	High "efficiency" during their 2008–2013 peak.
Greece	27.6%	Dominant era during the early 2000s.
United Kingdom	26.1%	Average lowered by recent years, but historically strong.

 

Hm. Weird. Also super weird way of framing det hela, för frågan vi är intresserade är ju inte hur bra *vinnare* länderna är, utan hur bra *på att vinna* dom är. Men för att förklara distinktionen bättre och förstå vad som som egentligen menas med statsen här ovanför, så kör vi med ett konkret exempel.

 

Alyoshkas Sweet People fick 108 poäng back in oh-ten, och antal poänggivande länder var det året 39 (-1), 38x12 är 456, 108/456 (x100) är 23.68, and there's your percentages of the available point pool for Alyoshka, och om landet fyllt med söta personer skickade ett lagom *sött* bidrag varje år, så skulle dom helt enkelt ha just 23.68% Avg. % of Max Points.

 

Also keep in mind att även om en låt får max antal tolvor i en final, så är den totala poängsatsen bland ALLA låtar fem gånger större än den maximala möjliga poängtotalen för låten ifråga, meaning att även om en låt får säg 10x12 antal poäng (i en tävling med 11 länder), så är den totala samlade poängen bland alla deltagare likväl 58 (x10) (för att 12+10+8+7+6+5+4+3+2+1=58 och för att det finns tio länder som ska dela ut dessa 58 poäng vardera), vilket förklarar hur dom bästa länderna kan snitta en tredjedel av deras potentiella poäng varje år trots att det kan verka omöjligt för att detta snabbt leder till en siffra som är ”högre än 100%”, men detta är då förklaringen till varför så är fallet…

 

… and I know this because I scratched my head for an embarrassing amount of time when I read the statistics and had to do som reconnaissance before realizing what the numbers actually meant, and that they in fact were correct. Eller, med andra ord – I am groveling before thine Artificial Feet, oh OP-PaF (Omni-Present, Past & Future) Authority Figure; never again shall I doubt thee Great Chatter, and bear with me on my person (and in spirit) thy eternal message of enlightenment like this head of mine, bowed in shame, and reverence, and this butt, connected to the other end of head-mouth-tube-stringy-thingy, shitting in recognition of thine Glory, and farting, in glee (and the general direction of Your unbelievers).

 

Men, samtidigt, mja, jag vet inte jag. Ryssland? Ukraina? Är inte dom typ i krig eller något? Och Bulgarien? Tror inte jag kan nämna en enda sak om det landet förutom "bulgur" – vad det nu ens är för något. Inte kan väl dessa länder vara så grymma på Eurovision? Nä, vi får nog testa oss fram med nån annan slags statistik, för om resultatet är sus snarare än snus, då har vi förmodligen irrat bort oss på vägen och behöver undersöka våra verktyg. How about we look at percentage of points earned, fast mer generellt?

 

TOP 10: Highest Career Average Percentages (1970–2024) (¿*”mer generellt”*?) (no for real, what did I even mean here?!)

10th	Australia	1539/6216	24.76%	=
9th	Switzerland	3962/15499	25.56%	-1
8th	Israel	4260/16508	25.8%	+1
7th	Ireland	3706/13218	28.04%	=
6th	Sweden	6966/22412	31.08%	=
5th	Italy	5383/16951	31.76%	=
4th	Bulgaria	1415/4380	32.31%	=
3rd	Ukraine	4658/13358	34.87%	=
2nd	Russia	3455/9118	38.01%	=
1st	Serbia and Montenegro	400/876	45.66%

 

Nja, kanske inte. Alltså, detta resultat blev ju bara ännu mer absurt, och Sverige trillade ner i placering från femte plats, till sjätte, och så kan vi ju inte ha det. Och inte nog med att det enligt denna statistiken som jag nu inte förstår varför den skulle skilja sig från den första då jag tror tanken är att den ska räkna på samma sak men bara råkade räkna lite annorlunda i själva verket är TVÅ länder som är bäst på Eurovision, så är dom samtidigt ETT land? Nja, något spökar nog här. Och så har vi Ryssland och Ukraina och Bulgur och fan och hans moster här igen, och så ovanpå detta även Australien?! Man, that's, like, not even a real country anyway!

 

To make matters worse, så kan vi se att Serbia and Montenegro enbart har 400 poäng TOTALT, och detta då dom bara varit med i två Eurovisionfinaler (2004 och 2005), och även om dom skulle vara med 2006 så tog dom tillbaka sitt eurovisionbidrag det året (men fick ändå rösta på andra), och sedan dess? They just gone man, nowhere to be seen! Cowards. "Sophmore slump", *if* we're being charitable.

 

I mean any pleb can get to the top, but staying there? Once the farmer turns into a queen, well, suddenly they a target, and if they don’t get that checkmate soon enough, it’s checkmate – mate. Alla kan falla, men inte alla kan resa sig upp, och i rädsla för att falla and stay down drog väl serberna och monteneg...r...ornarna sig helt enkelt ut ur Eurovision, and ran with their tails between their legs. Jag kan ju bara säga så här – hade dom vågat sig tillbaka så hade dom förmodligen inte haft lika högt snittpoäng, för Vikingarna hade snittat dom, minsann!

 

Men, den allra mest springande (but also not running, utan stannande) punkten är ju fortfarande att Sverige inte är tillräckligt högt placerad, enligt denna statistik, and, I mean, longevity has to count for something, after all, doesn't it? And with that simple thought, så kan vi slå två flugor i en och samma smäll – få bort fega Monteserber från ledarlistan, och institute The Superior Skallmätarskallarna från Nord as the one's with superior Your-Skall-O-Vision (som skall vinna skallande och skålande).

 

… MORE…

 

… FINAl…

 

… Extra Trivia 3.5…

Poäng – Percentages och The Winner Takes It All, but who, really, is *The Best Eurovision Country*?

 

(OBS: It may be prudent to interject here with a smaaall detail, which is that there is something refered to as "The Big Five" i Eurovision history, och dessa är Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, och Storbritannien, och dessa—wait for it—automatically fucking *qualify for the Grand Final*. Like, do you realize what this means? Jepp – hegemoni. Alltså det kanske inte spelar jättestor roll för percentage based statistics (but it does, of course, because we hoomans often like what we see often, and not because we choose to, mind you, because, you know, obviously—at least in theory—but simply because our wet cog-dissonanant apparatus deems it necessary for us to gilla läget), but for what we’re going for here – it really matters.

 

The Big Five bidrar med mest pengar till European Broadcasting Union (EBU), och "därför" får dom vara med no matter how much sucky they bring [*cough* *cough* UK *cough* *cough*], and if this weren't Eurovision, then we would refer to this as a fucking *bribe*, but it isn’t, and thus it’s just some kind of cherrypicking cultural appropriation from our bratans in the cardinal ”kinda right”, a land of the ”kinda free” where Neutral Evil politicians have not yet let bureaucracy bog down the efficacy of the societial institutions they were hired to uphold, institutions (and it’s law) that were put in place in order to ensure the welfare of it’s people but now seem to go out of their way to treat them as anything *but* ”people”, and Lawful Evil statemen have not yet discovered the most *subtle* of ways to fuck people over (by adhering to a faustian concept that shuts down all conversation and is sometimes refered to as ”the letter of the law”, because how can you argue that you are ”above the law” and in fact need ”special treatment” when the people that are thus are guarded by a special version of—because they’re *special*—catch 22 (if you catch my drift) – those who are so high that they are above the law need not stoop so low as to actually invoke their special status at all), a ”land” where cops about to write speeding tickets of course can offer flush and brazen speeders in a law-abiding hurry to pay for it post-haste—because if they hurry and pay in cash, they do so to get their well-paid jobs on time and must then in fact be good citizens that contribute to the well-being of one and all—and on the spot, in fact so quick that it sets ablaze the very atmosphere where this transaction takes place and makes all the paperwork related to the event go up in flames together with the ticket itself, which if you think about it as a bonus also is good for *the environment*, because it leads to less trash (in more—or is it indeed *less*?—than one sense) – cultural exchange is important for a healthy community/society so that it doesn’t get too insellular, after all.

 

Yep, globalisterna är med oss även i detta sekel, då dessa Stora Länder har fått vara med i Eurovision oberoende av tidigare resultat sedan 1999, och när semi-finalerna introducerades 2004 började dom att automatiskt kvalificera till Finalenfinalen. Eller, ja, The Big *Four* fick göra detta, och sedan tillkom Italien 2011, and here we are, and This Is Us.

 

TOTAL Points (1957-2025, ergo all time, but also compared to position from 2024)

10th	Ireland	3706	-1
9th	Germany	3740	+1
8th	Switzerland	3962	=
7th	Norway	4090	-1
6th	Israel	4260	+1
5th	Ukraine	4658	=
4th	United Kingdom	4705	=
3rd	France	5048	=
2nd	Italy	5383	=
1st	Sweden	6966	=69(+66)

 

And there we have it. Superior Skallicus. Scientifica Ipren-o-logicus. Calc Kalles Kaviarus. Primus Optimust. Rectus Svennis Bananis. Sverige bäst = bra metodik = white powerultimata listan. Irland som också sju vinster [jösses, jag blev så svensk för en stund här att jag till och med började snacka nysvenskt] får en placering nio platser sämre än Sverige = bonus. Spanien trots Big status inte med på listan [nä, okej, det var inte nysvenska jag drog till med, utan nymatematiska] = sweet irony. Italien vars Sanremofestival utgjorde grunden för Eurovisionens tillkomst being first (after statistical outlier and instawinning SWEDEN) = ha(r) senso.

 

But I know, I know, in the name of *science*, we should bolster these results/the verasity of our scholastastiticing with confirmation of some kind, and we shall do so by looking at what escincontext(dotsomething) gjorde 2021 när dom gav sig på att komma fram till vilket land som var bäst på Eurovision. Deras resonemang, och bildbevis:

 

"To compensate for NQs [nonqualifyings] and the fact that countries have continuously been added to the competition over the years, let’s do some more math. If we divide the number of years a country has participated by their average placing in the final, creating an “Ultimate Eurovision Score,” we may get a more accurate result of who “The Best” Eurovision country might be."

 

Låtom oss kika på fruktanerna av minderas möda.

 

MellowEuro 2026 - Bildbevis 1

 

Bingo, bongo, *Banan-go*. Jag är nöjd. Låt oss stanna i vårt utforskande av perspektiv här, och inte titta på, åh, säg, enbart bidrag från och med 2004 (året då semi-finalerna introducerades), och därför försöka skönja framtidens trajectory, inget att se här, Sverige bäst, Östeuropa hest, inget Ryskt hot nånstans, weeeeeeee, snipp-snapp-snut, så var sagan slut, duuuu gaaamla, du tyyyska, jaa jaaaag vill döööö iiiiiiii.... Noooooooor… deeeeeeen!!!!

 

Men. Skämt åsido. Varje vinst i Eurovision måste ändå räknas som en vinst för Sverige. För att vi alla är en, and fuck nollsummespel med vinnare och förlorare, and make gentle love to everybody coming together. Eller? Nä! Utan för att Europas färger ju är *Sveriges* färger! SvEUrige, bitches! Gult och blått överallt! Vilket land som än vinner, så gör dom det i Svea Rikes färger! In your face, bitcheeees!!!

 

MellowEuro 2026 - BildBevis 2.2

 

 

 

 

-

--

---

----

---

--

-

 

 

 

 

 

* Jag vet inte vad eurovisionärerna ifråga identifierar sig som, så jag använder begreppet "feminine mascs" i bemärkelsen ”assigned male at birth people som (åtminstone på scen) presenterar sig synnerligen feminint eller ser mer androgyna ut än normen kallar för” (inklusive den "artistiska normen", som onekligen skiljer sig lite från den sedesvanliga sådana)

 

 

Live Eurovisionlåtar

Legend: Placering i tierlistan är baserad på liveframträdanden i dom fall som sådana finns; inom parentes är betyget för studioversionen (ifall den är markant bättre än liveframträdandet);asterisk finns framför namnet på dom bidrag som inte framträtt live (risky vad gäller deras potentiel, även om det också bygger hype. Exempel:

B

*🇦🇲 Armenia: SIMÓN - Paloma Rumba (B)

Addendum: två asterisker innebär att det finns en liveversion, men att den inte kommer från ett eurovisionsammanhang

TOP TIO

10 Romania: Alexandra Căpitănescu – Choke Me (A-)

9 Italy: Sal Da Vinci – Per Sempre Sì (A)

8 Bulgaria: DARA – Bangaranga

7 Greece: Akylas – Ferto

6 Germany: Sarah Engels – Fire

5 Albania: Alis – Nân (S)

4 Croatia: LELEK – Andromeda

3 Serbia: LAVINA – Kraj Mene

2 Finland: Linda Lampenius x Pete Parkkonen – Liekinheitin

1 Denmark: Søren Torpegaard Lund – Før Vi Går Hjem

Studioversioner on repeat (just nu)

TOP TIO

10 Poland: ALICJA – Pray

9 Italy: Sal Da Vinci – Per Sempre Sì (A)

8 Israel: Noam Bettan – Michelle

7 France: Monroe – Regarde!

6 Cyprus: Antigoni – JALLA

5 Georgia: Bzikebi – On Replay

4 Belgium: ESSYLA – Dancing on the Ice

3 Albania: Alis – Nân (S)

2 Montenegro: Tamara Živković – Nova Zora

1 Denmark: Søren Torpegaard Lund – Før Vi Går Hjem

TIERLIST

S

Denmark: Søren Torpegaard Lund - Før Vi Går Hjem

A+

Finland: Linda Lampenius x Pete Parkkonen – Liekinheitin

Serbia: LAVINA – Kraj Mene

**France: Monroe – Regarde!

*Georgia: Bzikebi – On Replay

A

*Australia: Delta Goodrem – Eclipse

*Belgium: ESSYLA – Dancing on the Ice

*Cyprus: Antigoni – JALLA

*Israel: Noam Bettan – Michelle

A-

Albania: Alis – Nân (S)

Croatia: LELEK – Andromeda

Germany: Sarah Engels – Fire

Greece: Akylas – Ferto

*Poland: ALICJA – Pray

B+

Bulgaria: DARA – Bangaranga

Italy: Sal Da Vinci – Per Sempre Sì (A)

Lithuania: Lion Ceccah – Sólo Quiero Más

Montenegro: Tamara Živković – Nova Zora (A+)

Romania: Alexandra Căpitănescu – Choke Me (A-)

B

Luxembourg: Eva Marija – Mother Nature

Malta: AIDAN – Bella

Moldova: Satoshi – Viva, Moldova!

Sweden: FELICIA – My System (B-)

*Czechia: Daniel Zizka – CROSSROADS

*Switzerland: Veronica Fusaro – Alice

*UK: LOOK MUM NO COMPUTER – Eins, Zwei, Drei (B+)

B-

*Armenia: SIMÓN – Paloma Rumba

Austria: COSMÓ – Tanzschein (B+)

Latvia: Atvara – Ēnā

Norway: JONAS LOVV – YA YA YA

Ukraine: LELÉKA – Ridnym

C+

Estonia: Vanilla Ninja – Too Epic To Be True

San Marino: SENHIT – Superstar

C

*Azerbaijan: JIVA – Just Go

C-

Portugal: Bandidos do Cante – Rosa