I Huet På Huset, Frågor För Fontänen (under konstruktion, 92% färdigt, återkom kvällen 15/3 för 100ish%)

I Huet På Huset, Frågor För Fontänen

AVA på Fontänen, Jul på Skärtänen

 

I år kommer nog julen den 22/12, för här blir det dubbelt upp med dubbelseende – några listor på temat "Jul på tvådimensionella ytor" AKA *dator-och-tv-skärmar*.

 

Ja, det blev så snurrigt senaste jultiderna att denna text som skulle publiceras i Malmö Fontänhus tidning och på blog(x2)1 istället “råkade” inte göra detta, men nu så, 12:22, 2022(x3), den 2/2, så blir det Jul igen, and this time it’s not i den för våran jultidningstypiska vykortsstorleken A5, utan den dubbla 2x2-storleken A4 (plus den oändliga—eller åtminstone för mig okända—bloggstorleken).

 

Det här är således en relativt be-lated Jul, och en inte lika men även den lite väl sen God Fortsättning, men precis som det alltid är w(h)ine o’ clock somewhere, så är det ju även alltid *Jul* någonstans på jorden – eller åtminstone ökar chansen för detta efter att man insupit vinet. C, for us Christian chaps it’s all about not being *cross* with one another, and this is why the church isn’t a “chapel”, but a place in our hearts, a way to (the) live(r), just above the, well, liver. Because we do say that we “cross our heart” when we proclaim that we in fact do not lie (with our neighbor’s wife, manservant, ox, or donkey), but really the heart isn’t a cross, and the cross isn’t just crossing the heart, but a crossing of a crossing, and this is so cuz for us to not be cross with our neighbours, the heart needs just a tinsy winsy bit of help from *it’s* neighbours – hence why the “signum crucis” is like taking tothe heart, and whisking it away to visit the spirits within the lungs—both left and right—and then supercharging it vi(t)a(e) the spirits traveling the liver con-do-it. Verily, verily, in vino veritas, beforeafter Abraham, al’coholics!

And *that*, children, is why communion is central to our faith—one could even say that it’s the *crux of the matter*, or the (i)matterial(ity) that matters—and why we have Christmas, and why we have this heart-to-heart between minds right here.

 

Så vad är då allt det här? This is me—hashtag showmanship—/AVA\, makin’ a lil’ gamble, doin’ litta dobbleri, trying to make a wittle sum’n somethang *happen*, nämligen ett måhända återkommande segment i formen av+a(x2) i Huset, ey, det vill säga *jag*, ey, va (fast lite mer stiliserad, som typ den där palindromatiska, extravaganta, artiga, sveniska repdigiten som är favoritnumret för alla arma punks som gillar flickor av låg dignitet som saknar en arm men håller lagens arm på armavstånd [777≈A7A≈AVA≈Eyvah]).

 

Min lilla “bit” här är då tanken ska vara ett segment som går ut på att jag går runt inne i Fontänbruset och turn on my fellow fountainy folks, ställer dom mot väggen, och nudgar dom till att våga ta en *ställning*, slå i sak(frågor), och sen bryr jag mig inte om huruvida sakerna/ställningarna är på tvären, rakt upp-och-ner raka rör, eller rentav *diagonala* – sålänge som sakerna/ställningarna som är tagna/slagna INTE är ställningar som dom som stör julfriden genom att borra i våra väggar och sprida sin allmänt heta hunkighet använder sig av – åtminstone inte medan dom brukar sig av ställningarna i-fråga(rna).

 

Ja, så här har vi det, the schtick in question, *Trippelt Trevligt Föräldrafritt – i Huet På Huset/Frågor För Fontänen, CHRIST(UNO)MAS Edition*.

 

Och jag är ingen stranger till att tripp(l)a, what with min inofficiellt betittlade Nyårstrilogi som släpptes med ett års mellanrum som fortfarande kan läsas på Fontänhusets blogg, och därför kommer även denna serie—mer specifikt the Christmas Edition av formatet ifråga—bestå av tre inlägg förlagda över JulenJanuariFebruari 2026, och jularna 2026 och 2027 – om Gud, det vill säga jag, så vill.

 

Första årets avhandlande/årets (försenade) Julklapp från min sida kommer centrera kring *Julfilm*, julen 2026 blir det *Julavsnitt i Tv-serier*, och julen 2027 blir det fritt fram för *Spel och Böcker*, fast, hm, jag vet inte om jag läst ens en endaste bok med jultema, och spel brukar inte heller förläggas särskilt ofta under julen, och det vore najs att separera Julavsnitt i Tv-serier (som Simpsons go Roasting… stuff) och Rena Julspecialare (som Bertin Jonssons jullahoppsannsa) så vi får se hur det blir med det där. Nånstans torde man även kunna få plats med Julmusik, men å andra sidan kanske vi inte vill plåga oss själva med detta, och jag vet själv att jag gärna ser ett nytt vanligt sablars album från acapellagruppen par excellence Pentatonix än tre år på raken av ytterligare uteslutande julalbum.

 

Framtiden får utvisa framtiden, helt enkelt, och hur jag lägger upp det hela. Vem vet, kanske rätt som det är – *BANG!* – headshottad av en Anti-Materiel Rifle, Black Widow(maker)—or something to that effect—rakt genom tomteluvan. I mean, granted, that specific outcome might be a long shot, but I just mean that none of us have farsight through the dark fog of war that is life, and that only hindsight is a perfect 20/20. Vem vet, kanske rätt som det är – *DAMN!”* – och så sitter jag där och shottar en eggtoddy smuttar eggnog framför den öppna brasan, chiclittad the hell up med nog so smutty litteratur som all I ever wanted av Lucy Dillon, och tio julböcker till som står på (o)tur för att användas som groggvirke, och sedan som eldvirke. Vem vet, kanske rätt som det är – *WHAMAGEDDON!* – och så är jag plötsligt på andra sidan av the sleighing, in the Halls of Valhalla. Walla’in’shallah, menar jag, but also I’m willing to go beyond the call of duty to give you my buddying rosy take on Christmas Popculture – even if at some point you might have to stage an intervention.

 

Men okej. Upplägget. Dags att nu jevlar kevla’rupp ärmarna, och även benen, and do this thing.

 

Vad är då en så kallad *Julfilm* för något? Jo, det är en viktig fråga med tanke på att detta är ämnet som ska avhandlas idag. Julfilmer qualifications (via negativa): Jag accepterar inte som *julfilmer* “julfilmer” som är baserade på tv-serier om dom är under en timme långa, då en långfilm torde ju få ha någon slags cut-off point/minimum required length, och här är då for these purposes min (närmare bestämt 60 av dom), då vanliga tv-serieavsnitt—om dom inte är dubbelavsnitt/ickeregulära—ju nästan alltid är 20-50 minuter långa, men sällan över en timme, och även helt vanliga ickejulspelfilmer kan väl knappast kallas för spel- eller långfilmer ifall dom är under en timme långa. Men även ifall den ”potentiella julfilmen” är över en timme lång men har sin plats som en del av en specifik säsong av en tv-serie (inte kronologiskt, in universe, då, utan sådär ickediegetiskt, programmeringsmässigt) så är ”filmen” i själva verket inte en (lång)film, utan en good ole’ TV Show Holiday Specials Episode, because that’s a separate, it’s own, thing.

 

Now, where it gets interesting (not really) I do give the pass to movie candidates that have strong or outright connections to a TV Show, men i själva verket är en helt(intill) fristående film, som i fallet Zoeys Extraordinary Christmas, då denna trots att den släpptes samma år som seriens andra och sista säsong, och utspelar sig efter slutet på denna, och har en längd som motsvarar ungefär två reguljära avsnitt—Double Holiday Special!—så brukar just denna piece of peak cinema helt enkelt betraktas som en film som vare sig är del av säsong 2, eller för den delen någon annan säsong (which, in this case is just the one S1), utan just som en fristående film – även om ingen som inte sett serien Zoeys Extraordinary Playlist “rimligtvis” skulle förstå särskilt mycket av den (fast det där har ju inte hindrat mig från att se en massa julspecialaravsnitt från serier jag inte sett andra avsnitt av—albeit it with mixed success—eller från att se enbart andra halvan av filmer och detta utan att vare sig googla eller youtuba fram kontextuell info, även om det var en 20-25 år sedan senast, då jag inte tittat på vanlig television sedan dess, utan har kunnat be kind at rewind that shit whenever I want ever since).

 

När vi nu har svarat på vad en julfilm är för något, definitionsmässigt, behöver vi fråga oss – varför? Jo, för att kunna välja ut våra *favoriter* bland julfilmerna, något som ska ske i två etapper, 1) först i formen av julfilmer som *Fontänhusets Ande* (det vill säga lagom slumpmässiga personer på Fontänhuset som jag tillfrågade) valde ut som sina favoriter, och sedan 2) i formen av mina favoritjulfilmer. Vad anbelangar Fontänfilmerna, så var det den första filmen som fick tio röster som tog, huh, hem, första priset, och då även avslutade omröstningen, för allting är en tävling, eller borde i alla fall vara, och synnerligen på en högtid som *Jul*, då man ju ska skilja agnaragandet från vetevettet, och det goda, från det onda. Inte? Says the Scrooge – Humbug!

 

Metodik, you ask? Ho(w)-ho(w)-ho(w)?: Gå runt, snowball effectmetodiken, aka grounded-falling-forward-theory-praxic, aka The Lazy Person’s way of making ”science”, aka the extrapolations we commit to on a population level are just really another version of well-off white men being the norm as per uzhe-grejen. Men jag tänkte att i och med att det ju är juletider, så torde ju just snöbollseffektmetodiken vara den mesta *tematiska*—och sansade—när det kom till mitt reconnaissancande, om inget annat, and so hir wee aour, och så är det den vi hao-hao-haour.

 

Det bör dock nämnas att jag i sann jordad ande vid ett tillfälle av mitt undersökande antog en så kallad ”catch up mechanic”—vilken exakt går jag in på om en stund—det vill säga att jag försökte ge dom filmer som hade få röster at the time en “leg-up”, gav dom en liten “indirekt skjuts”, och detta så att en slags “salience” för vilka filmer folk lättast kommer att tänka på när man frågar dom om julfilmer eller vilka filmer dom oftast associerar med jul inte skulle diktera “precfedrence”, och mitt resonemang för detta lyder då som följande: även om Ensam Hemma är den film som dom flesta kommer på typ först av *alla* när man frågar dom om julfilmer—både generellt sätt, och vilka som skulle kunna tänkas vara deras favoriter—så betyder inte detta att dom hade haft med Ensam Hemma i sin Topp 3 ifall dom hade haft mer tid på sig att tänka över saker, snarare än känna svetten lacka av att jag står där, armarna uppkavlade, egg(nod)ing em’ on, för hur man går tillväga med ett undersökande påverkar ju det man “finner”, och det finns ju strikt sätt inte ens ett isolerat “finnande” av något redan existerande ting, utan just enbart det gemensamma “undersökandet”.

 

Men, ja, som Mark Twain sa, så finns Lögnen, Den *Jävla* Lögnen, och så Statistik, so no matter how you make it, så kommer det finnas metodologiska spörsmål, och manipulation av resultaten – medveten, eller omedveten, so really I’m just the (in)same as everyone else, only me manipulejtar medvetet, which doesn’t make all that much’o a difference if we’re really being disthis honest. Eller så gillar jag bara att roota for the underdog, och att “spajsa upp saker”, ungefär som att jag som ung ibland när saker gick för bra för oss spelare i ett samarbetsspel eller mitt team i ett lagspel fick impulsen att subtilt förstöra för oss så att spelet blev spännande igen. Formen som min manipulation tog denna gången var i varje fall som sådan att jag istället för inte säga något alls efter att ha frågat folk om deras favoritfilmer, eller börja med the “low-hanging fruit” som var just filmer som Ensam Hemma eller The Grinch, valde att börja rabbla upp dom filmer som förvisso hade fått några röster vid det laget, men långt ifrån lika många som dom som hade fått flest, and let me tell you—very nonscientifically, of course—att det plötsligt blev så att dom filmer som fått minst röster nu faktiskt fick proportionellt fler än vad dom hade fått tidigare. Mission – success. … but also fail, because the mission was only a success because it succeeded in rounding out it’s earlier failures.

 

Men ja, innan vi går vidare till saker ni nu har tänkt er att ni ville läsa—som dom faktiska resultaten på rekandet av julterrängen på Fontänien—så ska ni nu få läsa lite till grejer som jag vill att ni ska läsa ni inte visste att ni ville läsa, men självfallet vill nu, och detta i formen av lite andra listor som jag utsöktligen “undersökt” fram.

 

Filmer som sänds på eller kring Jul men inte är julfimer (alls, eller ytterst lite)

Fanny och Alexander (not so funny, funnily)

Kan du vissla Johanna? (svar på denna age-old question skickas in till info@fontanhuset.se med rubriken “Under Mårtens mustasch”)

King Kong (… has the biggest of dongs?)

Sound of Music (The Hills! They’re ALIVE!)

Sällskapsresan 1 & 2 (Svensk kulturkanon eller ej?)

Twins (“… The *inferior* one was the winner after all… must have had superior *jeans*”)

Änglagård (“alla vell tell himmelleeen, men faou vill jö-dööööuuuu...”

 

Julfilmer(ish) som jag var förvånad ingen nämnde (förutom jag)

Bridget Jones Diary(ah)

Ensam Hemma 2 (now with 0.00% more Trump!)

The Muppet Christmas Carol (Ohhh Carol… *muzak*... I am but a fool...”

Klaus (I swear to Gyatt att så var fallet fram tills den nästfrickinsista personen jag frågade om deras favoritjulfilmer)

 

Julfilmer jag var förvånad inte kändes till av dom tillfrågade

A Bad Moms Christmas (som inte handlar om ekonomi, fast en smutta räkenskap, starring such stars as *The Sloth Gal from Mars*, *The Woman Who’s Most Probably Loved and is The Married Apple of Someone’s Eye*, *The Bitch Who Supports Both Losing and Anchoring*, and *Мілена Марківна Куніс* AKA *The Jewish Ukrainian Girl Who’s Both from the 70’s and 80’s*)

Noelle (with *The Girl Whose Brother is gone* AKA *1 Girl 1 Cup* – and I don’t mean symmetrical boobs nor jazzy that’s-enough-internet-for-the-day tongue action here, because when *this* girl plays with cups – they’re *already* empty)

 

Julfilmer som visst det är Julfilmer/Julfilmer (som verkar vara bortglömda)

Gremlins (som skrevs(ish) av någon person på nätet: “Gremlins utspelar sig under julen, släpptes under jultiden, och hela handlingen handlar om en gizmo som var en julklapp och skapade gremlinerna som härjar under... du gissade rätt – *julen*. Så ja, Gremlins är *verkligen* en JULFILM.

Bridget Jones Dagbok (Filmer som börjar och slutar på jul, som Bridget Jones Dagbok, får räknas som julfilm, tycker—jag, and, hell, den tredje och sista delen såg jag på bio med min dåvarande käraste på självaste Julafton—och i sådana fall får även Edward Scissorhands (… räknas som en julfilm. And what *about* that Scissy *Eddie*? Pah, doesn’t even sparkle, does he? Det verkar onekligen vara *klippt* för honom, och detta för att han verkar bli stunted on by slash verkar ha cuttats från the Christmas memories of our childhoods till förmån för en *annan* julig Burtonfilm, nämligen *A Nightmare Before Christmas*, som åminstone mig veterligen är den enda halloweenjulscrossoverfilmen. Fast nog har Burtonfilmer *generellt* sätt *spooktober* vibe, och nog är Eddie *Halloween coded*, så nog är väl därför Edward Scissorhands också en slags hallowed cross-over?

 

(just gonna lay off the cursives for a [par]sec while I luster lyric on the topic of this hallowed business proposal)

 

Känns som att några execs i the most Holy of Woods borde ta tag i “det där”, det vill säga skjuta på det öppna målet som är HalloChrist/Weenmas/HalloChreen/Chrihall—fast först kanske hitta ett bättre namn för jippot—och släppa en film i två delar—och sedan 100 till, för att mjölka skiten ur konceptet—som är just en *Chrisweeny Chrissover*. Den första filmen ska självfallet ha biopremiär på *Hallow-ee’n*, och den andra på *Christmas-ev’n*. Hell, why don’t they do a *HatriX-or-treatmas trilogi* som lägger till Thanksgiving till repertoaren?! Jag menar i Miracle on 34th Street—båda versionerna—så kör dom ju julparad redan på Thanksgiving, och i Halloweenfilmen *Addams Family Values* finns sedan 1993 en turkey stuffingly wonderful scene där Wednesday redogör för traditionens fina traditioner, extolling it’s many virtues [spoiler – it involes both arson and scalping, as usually is the case when it comes to traditions, för som Louis C.K. sa angående “ex-tolls”: “Of course, of course slavery is the worst thing that ever happened, of course it is, every time it’s happened – Black people in America, Jews in Egypt. Every time a whole race of people has been enslaved, it’s a *terrible*, *horrible* thing, of course… but *maybe*… maybe every incredible human achievement in history was done with slaves.”

 

Men ja, kanske, bara *kanske*, så är Thanksgiving och Jul “typ” samma sak, och *kanske* Halloween också, eller åtminstone lärdomarna vi kan dra från dessa, eller sakerna vi påminner varandra om när dessa äger rum medan allt man ser på tv är våld och sex – inte att det enda viktiga är those good old-fashioned values som att vi “har varandra”, att det är “finare att ge än att få”, utan att in accordance with the unspoken rules of slasheroween—at least pre 1996’s Scream—så dör black folks and teen sluts *först*, and our ancestors were nothing but a bunch of pimps, and *whores*, and everybody’s someone else’s ni**er.

 

Ja, vi har åtminstone våran gemensamma, generational trauma/samskara, karma, och vår :ialistiska skithistoriahysteri, so thank the heaven’s for that, and our mannicean Holywoodification and Disneyfixation av våra drömmar, och härkomst. Case in point – ululering, “jubeljoddel”, zaghrouta. What is? Wookipedia is: “a long, wavering, high-pitched vocal sound resembling a howl with a trilling quality, produced by emitting a high pitched loud voice accompanied with a rapid back and forth movement of the tongue and the uvula”.

 

Jubbeljoddel misrepresenteras ofta i väst, då dessa görs av både araber och indianer utan hjälp av händerna, men jänkarna inte ska ha haft en knack för att utföra ljudet med den ursprunsliga tekniken när dom sen skulle appropriera saker for purposes of selling toys for kids playing Indians and Cowboys och för att noblesavaga till rödnackarna lite i retrospekt efter att ha nackat dom till att börja med, hence why dom när dom skulle uvljuda helt sonika skapade ett liknande ljud som det ursprungliga genom att snabbt slå handen mot munnen, en rörelse som sedan blivit ikonisk och som nu alla då tror att indianerna utförde – åtminstone enligt källa: internet.

 

Så låt du som en kalkon dagen innan den avtackas—“woo-oo-oo-oo-oo-oo-oooo!”—i kärnfamiljens anda samtidigt som att du ser ut som en spastisk tourettare eller en edgande narkoleptiker som spammar gäspemojin, and by doing so tell me you’re not—intimately (at least as intimate att so can get through the internet)—familiar with North American Indigenous Culture without telling me you’re you’re not familiar with North American Indigenous Culture by doing what I just told you to do (kalcoonerooning).

 

“But aha, not so fast, Eyvah!”, I can hear me say. “The arab women *do* in fact put their hands over their mouths when uvululuvuating!” Well, yes, they do, but it not in order to produce the sound itself, but to be good, modest, virgins, and get into heaven! Check it: “I Sveriges Radios Utrikeskrönika *Så låter arabisk glädje* säger Cecilia Uddén [Kairo] att “Väluppfostrade arabiska kvinnor som ululerar håller handflatan ovanför munnen och döljer tungan för att slippa sexuella anspelningar””. The more you know! [the more you want to massage your temples]

 

Uppenbart är i varje fall att Halloween varar för kort tid på höstfronten, och borde vara fram till första december/advent, eller kanske *fjärde torsdagen i november*, då Thanksgivings får ta över (27:e 2025, 26:e 2026, 25:e 2027, 23:e 2028, 22:e 2029, osv) (vi får importera skiten till Sverige, helt enkelt).

 

En idé är att ha en vecka eller två med en slags transitionsperiod där det är både Black och White Week(s), och så, eh, *Brown Turkey Week(s)*, dvs dagen efter dagen då vi (eller kanske snarare (whitewankarna) ska vara tacksamma (för att just deras sida slipper slanga hasardspelande och alkoholism i indianreservat till sitt eget folk).

 

Även om Den Stora Massaken, D-Day-B-Day-si-si-si-Bae—cue “… To Die For” in the Jukebox—AKA The Trumpedin’ Culling of the Gullible and Guap(imp)edead by Way of *Dead Presidents* and *Founding Fathers* äger rum först dagen efter Thanksgiving, så äger företagen oss synnerligen mycket hela jävla Black November, these days, och i december blir det ju julshopping, och sen äre dags för mellandagsrea, och, ja, ja, tänk på alla möjligheter att franchisa och knyta ihop filmens världar med alla dessa tillfällen att ge oss ut och bidra med vårt till ekonomin – why not always just shop for and have everything everwhere all at once? And racism is also a problem, so be like Kung Fu Panda – be white, black, Asian (and cut the balls). Says—and asks—Unc Sam – ”I do *my* part – do you?”

 

Filmer som det kanske är dags för en remake för (medan 80-talsnostalgin fortfarande is a strange thing of the retrofuturistic present giving)

Gremlins (Minns ni dom lilla satygen till lil' Gremlins? Ja inte dom i ditt huvud som säger åt dig att du inte duger, utan dom där Mogwaierna som kan vara endera söta, endera barnsligt grumpy old gits, och därmed är the gifts that keep on taking both the piss and the lifeforce outta ya’? Ja, visst älskar vi dessa små varelserna som hanterar stress oerhört dåligt, både i form av elektromagnetisk stress (dom rentav exploderar av att få för mycket på sig), men också mer generell stress, som julstress, vilket in fact gör oss alla till Gremlins—hashtag *wearegremlins*—(och Grinchar – #goagrinches) (och Scrooges – scroogeyoureffinchristmasjoy) inför Jul. Och jag menar vem vore väl inte stressad om dom förväntade sig få sprit hält över sig men istället bara fick rent vatten? Oh heich-too-hoho-noh! Vilken jäkla māra! Då blir det ju inte någon mogwaiansk mógguǐng inte utan mog-wäää, wäää, wäääääää!!!

… And then – *revenge*!

 

Jag måste säga att jag har ett vagt (mandela)minne (fast utan “dela”-biten, så det blir nog snarare ensamdela, which makes it the regular crazy kind of internal fake news… unless I’ve just shifted timeline to one where what was true in the last one isn’t true anymore – jag menar man kan ju lite flux-om-buller quantumshifta realities these days till dimensioner där det som du menar hände faktiskt hände only not in the current manifestation dimensionality) av att gremlins inte enbart ska kunna överleva att bli mikrovågsungnade, utan rentav ser det som en slags gratis semester där man låter andra (försöka) laga mat och så medan dom själva ligger—bokstavligt talat—mikrovågslugnat. Med andra ord ska du inte bli förvånad om du ser dom spasma loss innan du kör in Gremlisarna i mikron bara för att inte komma utan burnt to a crisp, utan med badshortsen och solbrillorna på, drink in hand, asking for a refill – och om att bli imsmörjda, men inte med solfaktor 50, utan babyolja från Brotjer Loves—AKA Pimp Daddios—private stash. Ja, smörj eller smörj, liksom, eller som en hemsk mperson sa I någon fängelsefilm till en annan inmate – “Shit on m cock, or blood on my knife”. You alwaus get what you want, som gurun Alan Watts sa till mig varje morgon en sommar hade en av hans föreläsningar som morgonlarm och by definition fick i mig preciiis så mycket sömn som jag ville.

 

It’s a Wonderful Life (1946) (Det är ju snart hundra år sedan denna film släpptes, och 20 år är ju ingenting, så då kan man ju lika gärna börja planera inför hundraårsjubileumet, och även skådespelare till remaken kan man ju redan välja ut, för vi har ju redan sett hur man kan ta en skådis som Tom Hanks i filmen Here och med hjälp av “AI” bara morfa in honom i vilken ålder som helst, och även om den skådisen som vi väljer ut nu för remaken av It’s a Wonderful Life skulle råka dö innan filmen släpps, well, denna har ju redan sålt ut sitt ansikte till *BIG FACE*, so that shouldn’t post too much of a problem. Å andra sidan kanske vi ska ta oss över den där Ray Kurtzwellianska kurvan 2029 innan vi dedikerar alltför mycket hypeverksamhet till 100 years of wondytube för risken finns ju att vi bara lägger ner alldeles för mycket arbete på något som kommer verka ytterst oviktigt om några år efter att “den kommande singulariteten” har blivit till den redan *komna* singulariteten. As an aside, så verkar AI-upscaling av video bara bli bättre och bättre, and also soon enough maybe I’ll just be rewatching movies genom ett filter som gör att huvudskådisarna ersätts med min egen visage, no actors(face) needed at all! Oh, what a wonderful life to be alive! Jag ser synnerligen fram emot att se om Being John Malkovich med denna nya fantastiska narcitech.)

 

Julfilmer vi (eller många av oss, i varje fall – synnerligen dom som primärt konsumerar modern media och mycket av det) är för *unga* för

Miracle on 34th Street (1947)

 

Julfilmer som vissa av er är för *gamla* för, men inte på grund av astronomisk ålder, utan astronomical oförmåga att låta ert inre barn få leka lite

Olafs Frozen Adventure

 

Julfilmer vi är potentiellt lagom gamla för men ändå inte

Mickey's Once Upon a Christmas (Musse Pigg och hans vänner firar jul) (1999)

 

Julfilmer vi är i fel land för att falla för (men tydligen inte min blasted autocorrect, damn it to hell and blow it to Smith reference)

A Christmas Story

 

A mixed bag (but mostly a jolly good jest)

Mixed Nuts

 

Juluppleveser som det är fel medium/år för – Elektroniska Julspel

Big Dipper (Dataspel, Visual Novel)

Life is Strange: Double Exposure (Dataspel, Crampus Walker)

Merry Gear Solid 1 & 2 (Dataspel, Tactical Espionage Pastiction)

 

Juluppleveser som det är fel medium/år för –

Julböcker

Nästa år, så! (mebbe)

 

Juluppleveser som det är fel år för – Julmusik

Nästa år, så! (mebbe)

 

Juluppleveser som det är fel format/år för – TV Show Holiday Specials Episodes

Ibland hör man folk snacka om Julfilmer, och vilka slags filmer som man gillar att se till julen, eller vad som är en julfilm till att börja med, men mer sällan hör jag liknande diskussioner när det kommer till julavsnitt från redan etablerade tv-serier. Faktum är, att för mig personligen, så är dom flesta av mina julfavoriter inte julfilmer, utan just julavsnitt. Men i år är det filmår, så ästa år, så! Då blir det till att spreada the special gospel that is especially close to my (American) Holiday Heart,

 

Juluppleveser som det är fel format/år för – Christmas Television Specials

Ja, vad är detta för något? Jo, något som går på TV, och är juligt, men är vare sig en långfilm, eller ett juligt avsnitt i en redan existerande tv-serie. Urexemplet för oss svenskar (åtminstone min generation och framåt) är From All of Us to All of You, also known as Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul, eller Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

 

Julfilmer som måhända inte gav oss mest, men definitivt ledde till flest klappar – i form av ryggdunkande bland monoklade män med snea cigarrleenden AKA Highest-grossing Christmas films (Mest intäktsbringande julfilmerna)

 

The Grinch (den tecknade från 2018)	$538,920,602
Home Alone	$476,684,675
Home Alone 2: Lost in New York	$358,994,850
How the Grinch Stole Christmas (2000)	$345,823,032
A Christmas Carol (Jim Carrey, 2009)	$325,286,646

Källa: The Grinch Internet Wikipedia

 

Ja, som ni ser på listan ovanför så 1) röstade Fontänhuset på fel Grinchfilm – åtminstone ser ni detta om ni redan spanat in resultaten för Fontänhusets omröstning och då inser att fontänarna inte följde the way of the monies AKA röstade med plånkan utan istället bröstade med ”hjärtat”, och som jag alltid säger, faktiskt istället för både ”hej”, ”tack”, ”din mamma står på streetan och säljer för sur lemonad marknadsförd som en helt naturlig mom and pop business men i själva verket är baserad på koncentrat och shrewd anti-competition guerilla tactics” – finns det hjärterum så finns det inte matterum, 2) Fontänarna glömde verkligen bort att dom för dom besläktade Vattenbanditerna lämnade kranar rinnande inte enbart i en film, utan två – and this kind of biz ‘tis but elementary, after all 3) Benedict Cumberbatch är den enda och Sanna *Grinchen*, och då menar jag inte att han i sin krampussighet är "the real Sanna' Klaus", utan att han helt enkelt håvade in more o' them greens än vad Jim Carreys version gjorde, and if you follow the money, then surely you will get to the truth of the matter, the truth that you loooove *The Black Man*, love shopping, and want him to show you the *money* (and also help you shoplift the pootie). 4) Jul består till 80% av buddhisten Jim Carrey (40%) och en medvetet ickekatolsk Macaulay Culkin (40%), the first of which menar att han inte ens finns till (an)att(a) börja med, och den andre som får mig att tänka på en anekdot som slovenske filosofen och Lacanske psykiatern *Slavoj Zizek* ibland drar om nobelvinnaren och fysikern Niels Bohr som ska ha haft en hästsko ovanför ingången till hans hem, och när han blev tillfrågad ifall han trodde att den skulle ge honom tur svarade "Nej, men man har sagt till mig att man inte behöver tro på att den kommer bringa tur för att den ska göra det!" när jag läser att Muhkawlee när han gick ut ur den katolska kyrkan sa följande – "I had a choice to either be catholic or not, so I chose the latter and prayed for forgiveness", och 5) Jul på film är 5:1) 0% röd (det måste vara så att vi slutat att tro på jultomten, med tanke på att inte en enda riktig Jultomte finns med i dom julfilmer vi kollektivt har bestämt oss för att kasta våra greens AKA doll hairs på), 5:2) 20% brun (allt på den där Dickensianska tiden då bellmän grät "Oh yez, oh yez, oh yeeeez!" och barnarbetare hökade på trottoarkanten och skrek "Extra, extra, read all about it!" var extra monokromt – vissa menar till och med att världen back in those days inte ens var monokrom utan rentav svartvit!) (jag bara utgår ifrån att dom alla säkert var fascister allihop, också, shitting all over the godamn place), 5: 3) (1)40% grön (Spontan Färgteorilektion: Hjältar brukar associeras med primärfärger, som röd, gul, och blå, medan dom andra jävlarna brukar associeras med sekundärfärger, som orange, grön, och lila—måste varit därför Dave Gibbons gjorde hela Watchmen i sekundärfärger, because antiheroes be the bunch of em’—men som med allting i världen så finns det undantag, och nyanser – förutom i det förgångna då, där allting mest var en brun smörja), 5:4) 100% blå (en färg som får vara en symbol för *manlighet* för våra syften här, både 5:4:1) gammalfjärtig sådan som till och med håller fisarna inne så att ingen annan ska få några rester av dennes mat (plus att man, förmodligen, förlorar värme av att dra en redig rökare), en not so humble gubbighet but quite hum bugging—lycka till att få en sån att ge pengar till barnen som sjunger Christmas Carols utanför dörren, eller att på sin höjd ge *frukt* till barn på Halloween i formen ett ynka russin per tattaretreatare, vilket ju faktiskt är värre än inget alls—oh the humanityhorrors!—och kanske till och med är värre än dom livsekonomiska råden som en gubbe av denna sort helst parts with när någon *inte* har bett om dom, och allra mest när dom bett om något annat, som lite medmänsklighet och 5:4:2) pastellbarnslig, is- och himmelsblå – som är sådär lagom oskyldig, men som inte ger män med Italienskt påbrå a stern talking to, utan slår dom gula och medelhavsblå, och 5:5) 110% vit – dom extra 10 procenten kommer inte från sammansättningen av paragrafsiffrorna för denna (sub)paragraf, utan från pojkmannen vars förnamn är lika svårt att stava som en viss, mmm, nattbrun regissörs *efternamn* som även han har haft att göra med en pojke som är blek som om han konstant ser spookiga (but at the very least well-spoken) spöken, och precis som Macullakey nu när han är vuxen fortfarande ser ut som något slags förvuxet barn, så mitt tips till dig som vill get the honies, moniez, pootie, booty, punani, paper honey, de’ kitty, many a’ tree fitty’s, moo shu, buckaroos—kära barn har många namn, 5:5:1) don’t hate the playa’, hate *the game* (inte nödvändigtvis Neil Strauss bok med samma namn, dock), och 5:5:2) med Hollywood och synnerligen child acting är det precis som med spelet Krig, nämligen att the winning move is not to play *at all*.

 

Julfilmer med högst betyg på IMDB (International Movie Data Base, den största hemsidan för filmer och tv-serier – eller åtminstone den som jag och miljontals andra har använt i 20+ år)

1. It's a Wonderful Life (1946)	8.6
2. A Charlie Brown Christmas (1966)	8.3
3. Scrooge (1955)	8.1
3. Rudolph the Red-Nosed Reindeer (1946)	8.0
4. The Shop Around the Corner (1940)	8.0

(eller, alltså, jag såg ju uppenbarligen denna lista på IMDB, men uppenbarligen—dvs enligt mina egna definitioner—är det så att vissa entries på denna lista inte är långfilmer, så därför “borde” listan se annorlunda ut ”egentligen”, but okay, it fits the narrative I’m selling here, so I’ll let it slide – just this jolly time)

Ja, som ni ser på denna lista så måste julen ha varit bättre förr, åtminstone för the Baby Boomers, och åtminstone på vita dumburken, ungefär kring le fin de la seconde guerre mondiale, alltså åren efter the two big booms i Japan after which det skedde två *booms* till (och many a busting av både fascists and nuts) – en ekonomisk boom, och en natal.

 

And now, for *THE *BIG ONE* – Listan med FONTÄNHUSETS FAVORITJULFILMER

 

Plats	Film	Antal Röster
/14:e Plats	A Bad Moms Christmas	1
/14:e Plats	Ernest Saves Christmas	1
/14:e Plats	Fred Claus	1
/14:e Plats	Grinchen (animerad, från 2018)	1
/14:e Plats	It’s a Wonderful Life	1
/14:e Plats	Jakten på jul (A Boy Called Christmas)	1
/14:e Plats	Jul på Vesterbro (disk[valificer]ad)	1
/14:e Plats	Santa Claus	1
/14:e Plats	Scrooged	1
/10:e Plats	Daddy's Home 2	2
/10:e Plats	Klaus	2
/10:e Plats	Life of Brian	2
/10:e Plats	Polarexpressen	2
/7:e Plats	Die Hard	3
/7:e Plats	Elf	3
LUDMILLAD	Sunes Jul (disk[valificer]ad)	3
/KAJ:e Plats	Nightmare Before Christmas	4
/KAJ:e Plats	The Holiday	4
/KAJ:e Plats	Tomten är far till alla barnen (In Bed with Santa)	4
BRONZELUV	Love Actually	5
CIL-VARREY	Grinchen (Jim Carrey)	8
LUDMILLAD	Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (diskad)	9
ENSAM 1:A	Ensam Hemma	10

 

 

[ÄNTLIGEN] Mina favoritjulfilmer + andra julrelaterade listor (och några även relativt orelaterade sådana)

 

... men först, bakgrund, och *förtydliganden*

 

Listan över mina favoritfilmer kommer i formen av en så kallad *Tier List*, som är det nya och coola sättet att göra listor på – ifall det inte redan finns nyare som jag är för ocool för att känna till the ins and outs of, då, men om dessa finns så slår jag vad om att don är något dumt som "yay or nay" eller "smash or pass", för jag menar “orka ha fler än två ‘tiers’ på den lilla mobilskärmen” – or so it seems for the most young of our youn’in’s, rizzed out on the tics of talks.

 

Tiersystemet är vanligt hos denizens of the interweebs när dom gör listor, eller åtminstone är systemet vanligt hos gamers och otakus, och det är ingen slump att så är fallet då systemet påminner en hel del om akademiska graderingssystem i Japan. Det är därför som det började användas av folk som spelade fightingspel (som kom(mer) från Japan) och folk som tittade på anime som ju också härstammar från Japan (och hentai som även även detta kommer från Japan) när dom ville rangordna filmer och karaktärer i spel – för att inte nämna att vissa spel, som actionspelet Devil May Cry från 2001, även betygsatte spelarens spelprestation utefter samma skala/system.

 

Hur ser då systemet ifråga ut? Jo, det är en skala som går från S(+) till F(-) (där S+ är bäS+ fast med ett lite tillkringlat plustecken, och F- är Fail, fast med l:et på sniskan) – även om spel som Devil May Cry kunde tycka att man spelade så ssstylish eller med en så "Smokin' Sick!!!" eller "Smokin' Sexy!!" *style* att spelaren kunde få SSS i betyg, vilket är lite som att vilja äta kakan och behålla den, då man slipper associera sitt spels perfektion med SS (SuperSoldaterna från Andra Världskriget, eller hur var det?) men samtidigt kan ha rigt med en annan slags "Tredjehet".

 

Tier lists är som ni hör gamla som satan, typ två generationer tillbaka, waay before the alphas what with their doom-scrolling they done goone skibidoodeed rot their toilet brains with, yes even before the susancient zoomers vibe-checked everything RuPaul and came out (of their closets) on the other side simpstanning wig-snatching slayers and all of this to a cup of tea, aye, T-Lists, from ye olden times of pre-rizztoric Xoogers, typ år 2002-2005, den tid då tierlistor ännu inte applicerades på ätbara saker (mig veterligen), utan enkom på—eller snarare i—tvspel, även om vissa menar att platformfightern Super Smash Brothers Melee var det superförsta spelet som ett tiersystem applicerades på, och i det spelet finns ju karaktären Kirby for which every character är ätbar, eller åtminstone *munbar*, och efter att Kirby spottar ut sin fiende så har denne mirakulöst bytt både kläder och moveset till sin motståndares, like som damn virgin fashion making it happener, so there is that.

 

There is also that—and hat, Kirby’s *hat*—att Kirby trots sin dogshit doo-doo non tournament viability (K-Tier) är en securitass liability, då dennes open up-ability nog kan shut down any hat(t)ers and circumvent gatekeepers, because some of them garnments they (?) snatch from their opponents—and although the move is very much a dirty and wig snatching one, the opponents don’t get nude all of a sudden—are frickin’ *schnasty*, and ***Stylish*** – and also winning is *bugie* anyway, and pink is punk, so one in the pink, and, well, stink, eh?

 

Det man började rangordna i tiers var som redan nämnt, närmare bestämt, inte fightingspel som sådana, utan mer specifikt spelbara karaktärer inom ett och samma fightingspel, och hur bra dessa ansågs vara i relation till dom andra karaktärerna i samma spel, ty inte alla karaktärer var made of the same cloth, något som innebär att vissa karaktärer var svårare att vinna med (och över) än andra.

 

Case example – det kanske historiskt mest viktiga och kända fightingspelet Street Fighter II, the World Warrior edition, for SNES, för att det var den versionen av spelet som jag spelade sönder som liten, och—som det ska visa sig—spelade sönder mig.

 

I SF2: WW fanns Top Tier motherfuckers som dom flesta spelare kunde välja och förhållandevis simpelt kunde sparka andra spelarens rumpa med hur mycket dom än flailade runt och blev ledsna och sen arga på en och därmed var den första lärdomen av varianten happy wife, happy life som gåvades mig, fast då något mer i stil med kicking ass of friend doth friend offend, whilst happy friend leads to beating of my actual fucking face an end.

 

And why such a deprepancy of power levels between the characters? Well that just begs the question, comrade. Why?! Because life isn’t some fucking TV kiddy hour where we all sit around and lick Barney the dinosaur's fucking penis, but real fucking life, with consequences you take to the grave – grave con-sequences, as it were. Being careful, in this violently unfair world? Huh – was my mother careful when she stabbed me in the heart with a clothes hanger while I was still in ze fucking womb?! Was yours when she contracted an STD from me last night? God, you say? Well, God, the God Damn Game(o) Designer, well, He, is the biggest b**** of them all!

 

… Det fanns även så kallade “mids”, som liksom kanske var lite all-round middle of the pack, but still packed a punch that if executed in a timely matter could do some serious damage, som kinesiska yattaladyn och thunder thigh muscle mommyn Chun-Li, den första kvinnan i ett fightingspel, och en kvinna som kunde hålla både hennes L’s and W’s, fails and dabs, because never (or at the very least only sometimes) send a man to do a woman’s jabs.

 

Sen så fanns graplern Zangief, som trots sin styrka och längd hade små pyttearmar och var stel som stämningen i en nerfjärtad hiss, och därför aldrig tycktes kunna komma nära nog andra karaktärer för att faktiskt göra någon riktig skada.

 

Förvisso hade Zangief den attack som tog allra mest skada av alla attacker i hela spelet—Borishoi Roshian Sūpurekkusu—men den var executed by “performing a full-circle motion”, ett move som ingen av oss kids hade tålamod nog för att försöka använda oss av – om vi ens visste hur man gjorde movet till att börja med, tro det eller ej, because you do have to remember that there was no internet på den tiden och att alla spel hade ett skimmer av att vara mystiska artefakter som levde sitt eget liv och som liksom ingen kunde penetrera fullständigt, en mystik som späddes på av att vissa helt sonika hittade på saker ibland—som att man kunde låsa upp hemliga karaktärer om man förde in rätt kombination av intryck på character select screenen, eller som att vissa karaktärer hade one hit kill moves—men att man aldrig kunde veta ifall det dom sa sig ha gjort i ett spel—eller som dom menade någon annan, hade berättat om gick att göra—faktiskt gick att göra, eller om dom var lying sons of bitches.

 

Sen är det ju frågan hur kallan i brallan man egentligen kan va right there in the cold heat of the battle-war between US and USSR när amerikanska Kens kame-hame-hahahadoukenens lätt kunde spammas av shotokanistkaraktärerna för att lätt hålla The Red Cyclone from Russia Zangriefing på avstånd, och om denna sedan på något mirakulöst sätt lyckades komma nära nog för att försöka sparka rumpa med före rushing shoeplex, då utan större möda kunde fuckas upp av halvcirklarna “forward-down-down-forward”, aka “Shoryuken motion”, aka—passande nog, I shit you not—*DP* motion.

 

Dramatization for your (inner) viewing pleasures: “Ai amu! Reddo Saikurooooon!” “Pfft, well – “I, am *the man*! I mean “sorry”, but I had to impress *the ladies*. Next time, maybe put some money on the line."

 

So you tried out the Z- from UZZRshit, and you thought you reached the bottom of the barrel, but I’mma let you in on a secret – don’t send a 6’11” (211 cm) T-Rex to do an Indian fuckirs job – at least if you want to get to the bottom of who’s the real damn *bottom* in Street Fighter 2: World Warrior – and the party between Lactobacillus delbrueckii subsp. bulgaricus and Streptococcus thermophilus that takes place there. Jepp, nu är tiden kommer för att jag ska mata er med meat-and-potatoes-info om den hurtige och spicy yog-hurten – *helt* utan någon som helst bias.

 

Visste ni att yogin Dhalsim trots sina långa lemmar—man kan bli sån om man äter för mycket dahl, och är simulerad, förmodar jag, eller om det är yogan, måhända?—som når över hela skärmen likväl står sig dåligt jämte en karaktär som spanska flamencofightern som i fightingkretsar brukar refereras till som Claw eller Spanish Ninja—because total confusion när det kommer till tre av karaktärernas namn i SF2 due to Japan and localization and legal reasons—för att för i helvete dra åt helvete Vega med ditt hoppande fram och tillbaka, you turncoat piece of quantum-bit fluctuating bunhholio!

 

Man skulle kunna påstå att jag ärvar(nope, nevermind)är(fortfarande) skitkass på att spela med Dhalsim, och att det är därför som jag ansågser att han uppenbarligen är i F(uck you, let’s see you try to touch me without a ten finger claw but like you want to touch me with a ten inch pole, medan that Spanish motherfucker that keeps fucking me over must be in S(punish)—eller kanske (Jap)Punish—Tier… man skulle kunna… om man *vågade*.

 

FunHorrible (long-winded) villain origin story: när jag som liten tog mig an utmaningen att klara av singleplayerläget (där man slåss mot "datorn"/den inbyggda AI:n i spelet snarare än en mänsklig motståndare) på högsta svårighetsgrad med varenda karaktär i Street Fighter 2, så hade jag vid ett tillfälle enbart Dhalsim kvar att utföra detta stordåd med. Och, alltså, saker var relativt fine and dandy – tills det var dags att outta dom i originalutgåvan för spelaren fyra ospelbara bosskaraktärerna—Boxer, (The) C(unt)law, The Emperor, och The Dictator/M.Bison—som man möter i slutet av spelet efter att ha vunnit över dom sju andra karaktärerna som the cunts they are, but also outta dom en Knock (Out).

 

Dom riktiga problemen började redan vid Claw, men på något sätt lyckades jag ta mig förbi denne trots att matchupen (åtminstone för mig som barn, på semi-amatörnivå, men jag var ju ändå bäst i vänkretsen, menar jag, and it wasn’t because of Player 1 Controller-Right-Facing-Privilege! … [it was because it was I that owned the game in question] trots att spelandet mot “spelet” var bedrövlig och det kändes som att varenda slöa attack som Dhalsim hade lätt parerades av “datorn” och klårna som den hade i mig, men kör in dina klår i mig tillräckligt många gånger och till slut så är det jag som klår dig på pur skillzvinner över dig av samma anledning som att Macbeth kan skrivas på en typewriter av någon som inte vet mer om den än hur man får fram det där roliga plinget som den gör men ändå avstår från att få fram plinget så mycket som möjligt för att den tycker det känns mer najs att liksom få fram det intermittently och även gillar känslan av att variera sig vad gäller var någonstans på maskinen den trycker.

 

Well, somehow I managed to claw myself out of that shitshow—just don't ask me to do it ever again—men det som väntade mig var ju inte mycket bättre. The Gimperor, sorry, The Snivelling Coward, my bad, “The Emperor of Muay Thai” var fasiken fire mot fire, only my fire(s) in the form av specialmovsen Yoga Flame och Yoga Fire var mer eller mindre oandvändbara och var mycket slöare än rojalistens “Tigrar”, det vill säga dom både höga och låga varianterna av kame-hame-han Tiger och den dubbelpenetrerande Tiger Upperkatt.

 

For sure, it lit a fire under my ass, and I accepted the challenge och drog av mig byxorna, och drog sedan av en riktig rökare. And, shit, fire mot fire även för att även Emperor är en så kallad zoningkaraktär, det vill säga en karaktär som försöker hålla ens motståndare på avstånd, och även om det just i detta fallet kändes som att Sagats zoning capabilities var överlägsna Dhalsims, och detta roligt nog inte för att Emperor var lika lång som Angrief—because he hasn’t really earned the Z-Team prefix when talking about zoning – T-Rexarmar, remember?—och säkerligen kunde hålla sin ena arm utsträckt, med handen på Dhalsims huvud—och den andra omkring en kall bira, eller måhända runt en annan persons huvud, närmare bestämt huvudet som tillhörde den person som höll Kejsarschnitzelns biru —medan Dhalsim på ett sånt där humoristiskt Kalle Anka-sätt slog massa slag i luften för att hans taniga självspäkande armar flaxade runt to no effect other than a comedic one.

 

So if that’s the humoristic part, wherein lies the *tragedy*? I att The Imperor sköt massa Tiger Snots—wait, sorry, s'not snot, but Shot—projektiler som omöjliggjorde ett närmande av något som helst slag från Dhalsim – inte ens the fires of sexy-sexy kunde stokas när Sagats lemmar var både så långa och hårda, medan Dhalsims mest sladdrade runt like many a too long hot dogs, lite som folks queera fingrar i Sausage Fingeruniversumet i filmen Everything Everywhere All at Once, which, by the by, is exactly what/where/when/how-nani-just-nandai-yo-how-nani-how-desu-ka?! it felt like The Crimperor’s shit was.

 

Yeah, trying to wipe the first-name-of-Nightwish’s-third-singer’ with someone on Sagat’s stage with it’s owner right there is like trying to wipe the ass of tubgirl, nay, it’s like trying to clean one’s buckooronin’ room when shit just hit the fan... and then proceeded to splash over the walls, slosh all over the floor, and all the people there—yes, there’s people there now—are, just, like, all of them, are on their knees, too busy projective vomiting all over the place and each-other to utter words of prayer, instead just choir breathing in streams of sick with a resounding cacophany that sounds like the combined assholed efforts of an army of demon’s from hell that are all at once giving too much of a crap when paying tribute to Pazuzu, and in this pandemonium of poop-matter escape is imposible because the floor is just too slippery from all the ick, everybody avoiding to grab unto it like ick’s too hot to handle, all the while it just pulls you in, deeper, and deeper, like the buttplug that halfway in (your colon) turn’s out to in fact not be a buggplug, the floor being like ice, lava, quicksand, hell all the damn video gamey things at once plus a couple that could very well become a new staple in video games more, such as Coprophagia Worlds AKA Anal/Oral Phases, or Suicidal Ideation Obstacles AKA Make These People Not Want to Off Themselves Quests (or, the reverse, as is the case in Jesse Venbrux’s Karoshi games where the goal in every stage is to find a way for the player-controlled Japanese salary-man to end his post-modern late-stage capitalist cubicle discomfort once and for all).

 

So *shit*, well, shit was about to be lost, and found (que that “One way, or another, I’m gonna getcha, I’ll getcha…” song) lemme tell ya, inklusive det Ehler-Danlöst *slaka*, så även om Dhalsim hade löst The Most Innermost Mysteries of Yogic temperhotBikramchudlevelsof Tan-trams och (supposedly) have unlockat The Ultimate Auspicous Lingam Energy Move that is Go-Go Gadget Dick, så hade det liksom inte räckt, i mer än en bemärkelse, åtminstone inte ifall han inte även vid Character Creation hade supersajsat sina nether regions med Peni-Plusmenyn, vid selection av honom i Character (S)erecto inte sedan hade ubrustit “Iii aaamuuu ichyyy, Haavuu Twoooo!”, och nu, äntligen, vid Character Kicku Asu Time hade inputtat inputten “Standard Standing Circle Forward” fast liksom åt båda hållen, making it a Simultaneous Opposing Cardinal Directional Numpad Notational 2-3/1-6/4 DP on “the sticks”, skrikit “Geeetuuuu oveerr heeruuu, djaaa, naaaj!” och från höften hade skjutit ut två stycke Junk Gadgets; en sedesvanlig som socked Gimpens fejja framifrån; och en sneaky fucker åt andra hållet, förbi dalar och toppar, land och hav, tid och rum—okej kanske inte förbi vare sig “tid” eller “rum”, snarare i/genom dessa, fast det är klart, det kanske hade varit lättare med teleportation eller portalisering för att uppnå samma effekt—som en slags inverterad Scorpion från Mortal Kombat som istället för att maku with the hotu-hotu kisu-kisu from hell, bara, is, like, notu-notu abyssu-abyssu, bit(e) as uch as KissOutu?

 

Because Get rektum, son! För att jag så gärna hade velat sig till att The Limperor hade tweety birds som kvittrade runt hans feta taihue—oh, we’re starting to reach for the racial slurs now, but I mean that’s just what happens if you lack reach in other areas of life—because now it be Okize-me-time! Because Oooki-Haa-Dooookiiii!!! (AKA Offensive Kip Intercept)

 

… cept’, well – that never happened, per se, as, you know, such. The Shocker. Ja, dagdrömmeri aside, så posade Dhalsims långa lemmar aldrig any real dangers till Saggats sablars tigrar, så hur jag vann över this tiger without fan(g)s I have no idea, or maybe I do, and the way I won was actually by reality bending (over) astral traveling of some (butt)kind.

 

So, end of this elongated World-Wide Side Fighter Stuffing Quest and back to Tierlist stuff and maybe even Christmas stuff, then? Nay, tis’ was but the buildup, and now, it’s time for The Culmination (after which all things Christmas can resume). Because, really, thius story is about what happened after the Thailand fight – another, Thailand fight – or was it the same? Man do these fucker’s look alike! And with those, well, it’s like with rascists – you keep thinking to yourself that “the next one will be the “good one”, only it never is, just yet another dick in the big bag of dicks of which you most assuredly must partake by inhalation from start to finish of this humiliating thing we call life.

 

Having found myself after the defanging, var min fire once again stoked. Vid det här laget hade den från all frustration och proximity till total härdsmälta och stroke singeat bort allt hår på mitt huvud, och fått mig att klä av mig på grund av all värme, färgat mina söndertrasade byxor gyllenshenapsgula, gjort min hy askbrun, gjort att mitt halsband på vilket hängde stora klossar som hade stavat mitt namn hade bränts bort och avslöjat det som låg innanför dom, tre döskallar från kinesiska flickebarn som lämnats till sin död ute i skogen, så att jag nu till slut(et) blivit ett med Dhalsim, and now, it was time to come face to face with the final boss of the game, Dictator – and holy shit was he a dick, indeed.

 

OPERATION DICK

 

At some point, efter att ha blivit slagen gul och blå och brun och brun—eller kanske horigt ghoulish(ly), gul och blå, eller saffron (kesari), vit, mörkgrön och (h)juligt blå?—tillräckligt många gånger på rbaken av Dictaten and getting (not at all) ready for “Round One…hundred-and-eight – fight!”, så var jag bortom kasta-handkontrollen-i-väggenstadiet, och hade entrat ett stadium jag inte ens visste fanns, som en slags hemlig stage som man låste upp fast inte av att spela annorlunda, och hitta något i spelet, utan när man gjorde samma misstag om och om igen, och gjorde sig redo för att sluta spela.

 

Det var nog här jag påbörjade min psycho crushing and dekneepressing nattmaraton in i *inlärd hjälplöshet*, och livet efter denna nya livsbana var då ett liv där jag helt sonika slutade att give a flying fuck, started to pucker up and roll with the punches of endless flying fucking Psycho Fists, och inte längre försökte försöka byta stage, ändra karaktär, utan bara dead-ass deddorī surūi the towel, though dying on the inside, la résistance living on, kör vidare i spår vars grooves bara blev mer och mer djupa, och mer och mer *funky*, slapping me in the face aggressively, yet bringing little attention to itself, a quiet storm leaving no perceptable marks, like a bass player with an inferiority complex and ADD in a jazz fusion band, only mixed by a guitarist dabing to da nylon canoodlin’ of their own kiss-my-caboose jerk-gherkin shreddin’, doubled, reverbed, and distorted to the point of sounding like a choking chicken – I give it 4 out of 5 Kübblers, would not play at walking in my own shoes again.

 

[§§§ ofärdigt avsnitt: början §§§}

 

Yeah I was in a pickle alright, only not alright at all, because someone was pulling my legs, and it wasn’t me, and also I was very far from being Pickle (Rick), and more like just inside a pickle… dick . Det var efter denna händelse som jag blev så avtrubbad att jag förlorade förmågan att gråta i många år framöver – kanske för att jag grät ut alla tårar där och då, vid mitt Super Nintendo, i dampbarnens tidsålder, in the year of our lord Christ “the little G”(illberg), samma år då “Om detta må ni berätta” damp ner i våran brevlåda, sorgsen i mitt litta liv över Den Store Diktatorns hemska brott mot mänskligheten, och det han såg som die untermenschen som borde förintas, vilket, ironiskt nog, då var “de brüne Daal--ickmyballs.

 

1 Arrested development, quashed joi de vivre,

declare null and void, reneged, reversal fighting game, blocked,

overturned diagnosis, dismantled honor

 

Ja, alla tårarna måste nog ha gråtits ut där och då, eller kanske bara typ semi-permanent torkat ut mina gråthinnor (hey don’t ask me, I’m not a scientist) efter denna tsunami onslaught.

 

Jag må ha varit en gamer denna ödesmättade dag, men det betydde inte att jag var redo för Mister Bajsson, ty jag inte växte upp på Calcuttas gator och därför inte förstod att “the *mind* must be trained before the fist". Mor min måste ha varit kluven till hur hon skulle förhålla sig till röken som kom från mitt rum när jag got spontaneously combusted up, but now, when a shrill shriek like from another world, a lovingly “Debiru Ribaasu!” Cthulhian Dimension of enormous and non-euclidean, well, *dimensions*, where time at once stood still and was ticking away—I was after all at the Round Defeat Press-to-Continue-and-if-you’re-depressed-then-just-don’t Screen, and if I didn’t press Start before the big number on the screen showed 0, not only would I have to beat Sagat and Vega again, but in fact *every* *single* *character* *in* *the* *game* came from my lungs. Mom sprang into action like a Mother suddenly seeing their wee boy running straight into traffic – “åh nej nej nej, så lätt ska det inte va för dig att go Lemming, för du har lemlästat min kropp, och sabbat mitt liv, så nu jävlar måste ska du genomlida skiten *minst* så pass länge så du själv hinner skaffa barn och känna drömmarna lämna din kropp, och förlora gnistan ur ögonen!”.

 

1 You might have taken to heart not to ask me any more questions, and it’s perfectly reasonable considering that I’m not actually where you are and can’t receive my answer telepathically because yer’ a rank amateur when it comes to telegenosis, and so you now ask yourself – where were the parents at? And, oh, look where it's at – i rummet bredvid. But that’s not the thing, the thing is att godsakerna som min mamma hade försökt muta mig med för att muta mig vid det här laget hade tagit slut, och även om jag teoretiskt vid detta skede av mitt liv förstod konceptet “du får äta ett kilo godis varje resten RESTEN AV DITT LIV om du BARA, SLUTAR; GRÅÅÅTA!!!” så var ju varje sekund en evighet i min barnhjärna, och i vilket fall som helst så hade jag fått min barnröv thoroughly—ett ord som jag för övrigt känner att jag behöver skriva varenda dag för såfort som jag inte gör det så blir det någon något stammigt thoughoughourhly—sparkad, och no amount of sugary treats and creamy desserts can make up for loss of honor, and the fact that I wasn’t treating myself very well, which was well enough because I wasn’t good enough, because I sucked ass and deserved no stinkin’ candy but to suck the flea-bitten asses of fifty thai whores! Ja, Street Fighter II: The World Wanker both introduced me to the notion of honor and at the same time robbed me of my newfound (lack of) self-respect – the latter of which cannot be solely attributed to my (perceived) (but also actually real) lack of (play)fighting skills, but also my OOF-KÄS-SÅ-OEP (Oh On Floor-Krying Änd Screaming-Sucking [you must have like] Osteoporosis – You Bitchass Badge Cove), the dramaticly acting that instigated said desperate move on my would-be-saviors part.

 

Nå – hedern borta. Godiset – likaså. När min polska tantomamma se a’ Puckoflaskan var den tomt, ja—fast fan vad hon låter mer finsk, här—och att jag hade lämnat handkontrollen på golvet och började dra min wakizashi mot slipstenen och hon insåg att hon skulle vara tvungen att kiss my sweet ass goodbye ifall hon inte gjorde något drastiskt, så fick hon en snilleblixt, eller, ja, nått fick hon ju, på min lille dille, men att kalla det en snille(blixt) är kanske inte rätt ordval, men låt oss i varje fall säga att hon fick den sortens infall som enbart den person som bekräftar regeln till sägningen “lightning never strikes (the same place) twice” kan bära vittne till, eller, ja, någon annan kan bära vittne till å dennes vägar, då blixten slog ner i dennes huvve – båda gångerna!

 

2 Så – nu händer det satan, jävlar fan i mig kurwa jego perkelle. Mamma kastar sig ner på golvet, tar tag i handkontrollen, och börjar trycka på knapparna. Jag slutar gråta. Oh herre. Jesus. Min. Skapare. Mammi. Ja, hon får nu alltså för sig något.

 

§§§ 3 min mamma orkar inte se mig lida längre och i ett desperat försök tar handkontrollen ifrån mig och får för sig att hon, som aldrig spelat ett spel, skulle kunna slå den sista bossen på högsta svårighetsgraden arguably med den sämsta karaktären (for the job) i ett spel som hon inte ens kan reglerna till-stadiet.

 

 

 

 

§§§ 4 Pray that you shall never see someone in such a state of despair, fumbling in the dark with such an act of desperation, for that shall forever dissuade you from the notion that that someone—in my case one of my parents, which made it all a thousand times worse

—100 times worse because still that age where mom hung the moon, and (grand)dad probably could dropkick it, and rest for each of my failed attempts at foiling The Dictator's plans—is some kind of S(ss)uper Human that shall protect you from harm, and live forever, to boot (the ass of people you hate), said desperate move on my mothers part.

 

… Inte för att vara rasisk, ty jag är inte rasist… men nog måste the eating of dog shit through a straw som är Dhalsim-Dictator matchuppen gjort att mina potentiella test scores på Implicit Association Tests (IAT) undersökande (omedveten) rasism för alltid ha tankat/toppat när det kommer till indier på grund av detta, vilket, i guess, gör att jag har ryggen fri när jag lyssnar på låtar om taxibilar i Calcutta. Eller är det snarare thailändare jag numera knyter mina inre vita knucles åt, för att både The Gimper och The Rapist är från Thailand, så att det är thaiare som jag kommit till att hata (ännu mer)? Högst troligt, men även om jag är en loser som har fått trauma av att ha fått my ass served to me Muaytiple Thaim’s, så är jag nothing if not a general miser and misanthrope som har alla mina baseless accusatory bases covered för att jag i mitt huvud redan fått en spark i röven av alla slags folkslag. Med andra ord är jag inte någon slags superrasist, utan bara hatar folk sådär i allmänhet, From All of My Heart to All of Youeeew – var dom än må vara ifrån, och oberoende av huruvida dom är mjölkchokadfärgade, mörkchokladfärgade, eller helt normala.

 

[§§§ ofärdigt avsnitt: slut §§§}

 

Now, where were we? *Here* we ät! Jag tror att när ni nu alla på ett abstrakt plan vet vad en Tier List är (och även nu vet att jag var konstig också som barn) och vi alla är på samma spår av kaffe on the same page of psykoaktiva preparat, so kan vi turn a new one, in the same book, och se hur en tierlista kan se ut, och göra detta genom att ta oss an första Tierlistan för dagen.

 

So go get dat coffee and chocolate while I take a moment to ponder all the children that grew up with extra stretchy body parts på grund av alla gifter associerade med brunproduktion (men inte eldblåsandet, ty denna förmåga självfallet inte går ”längre ner i åldrarna”, utan går längre tillbaka i tiden (den objektiva), och har sin grund i hederlig och för västlänningar hederligt hemlighållen *Yoga*).

 

What's that? Yes sirree – it's Choc o' clock!

 

Choc o' clock Example Tier List

 

 

SAKNAS BILD

Work in progress material, courtesy of MM Ljus(choklad)

SAKNAS BILD

Very Important Work In Session, courtesy of MM Ljus(choklad)

 

 

Eh, visst, det står B- på asken, men då gradering av en grej enbart makes sense i relation till en annan grej med annan gradering – Bee, Schwee, let's give em' all somethin' (akin) to C!

 

*Que musik, men vilken då? Jo den från det där Nyhetsprogrammet på TV4 som av någon anledning sände i mitten av en film back in the day because God forbid we go two hours without news, a statement which makes more—or is it actually *less*?—sense to say now than back then, I guess*

 

Programledaren: ”Askarna minskar i storlek, från 50 praliner, till den förvisso larger-than-live-stora siffran 42, som i just den här kontexten nog ändå måste få anses vara mindre än 50. Försvinner gör den klassiska pralinen Romrussin som tillkom under flower power-eran för vilken Svensken gör sitt årliga undantag för regeln att aldrig ta den sista (choklad)biten av något, och detta genom att tekniskt sätt aldrig bryta mot jante-och-hit-men-inte-längre-mentalitet-lagen och det snudd på magiska tänkandet som ligger bakom förfarandet och är en slags kombination av både (not any) holier than thou prosocial offermentalitet, men också en tribal-tribulation-tribute-trite-observation mental grej som går att skönja hos allt från blutlettingoffergåvande aztekers trickle-down-these-nice-liquid-holding-groves-in-the-ground economy till mer sorters moderna ”offer” – som stureplanyippies vars mer än 70% likvida pappisar—some would say 99(9)%, rentav—pröjsar för deras flådigt överflödigt superfluidösa vaskande av skumpa(pa).

 

But, now now, svensken gör ett undantag, ja, men tar inte ära av Kung- och Fosterland genom att faktiskt förtära dom sist ståendeliggande chokladpralinerna, utan den slevgångskringgåendemanövern i detta fall går helt sonika ut på att lägga åt sidan the penultimate (det är ju två stycken exemplar av varje chokladbitssort, after all) piece (och även då The Ultimate One) tillsammans med emballaget som nu är dessas dödskista, och sedan högt—och högst resonligt— proklamera följande besvärjelse: ”På julen får man ta från det undre lagret också!” Jepp, bottennap/bottenskräp leder till botten(s)k(r)ap, helt enkelt, och jaja, tradition är väl tradition, so by the power vested in me by Kalle och hans vänner post 1960, och Chokladgudarna Mondelēz International post deras lyckade reklamkampanj anno 2002 själva – bottom’s up!

 

Även Höstnougat, Jordgubbskrisp, och Apelsinkanel get to dra dit pepparn växer, vilket innebär att Aladdin nu gått från alla innehålla fyra sorters frukt, till enbart en, last standing, sådan – Hallon(Lakrits). Eller är likör(tryffel) kanske också en frukt? Är måhända vanilj frukt det likaså? Kokos? Choklad? … Drömmar?! Är, i själva verket, allting, *frukt*? Well, the fruits of labor, om inget annat, ty sådant är livetfödandet.

 

Aja, mindre höst blir det, i varje fall, hädanefter, men mer krispiga drömmar, och fler fudging vanillas. Pressansvarig på MMmezzzmmondes säger att synnerligen fudge har varit en efterfrågad smak, och om vi ska ta dom på ordet så kan vi inte ställa oss frågan hur dom vet detta, så det gör vi inte, och ställer oss helt sonika frågan – hur fasiken vet dom det?

 

Man blir ju nyfiken menar jag, men då vi inte har gjort vårat journalistiska jobb för att alla våra seriösa journalister apporterades ut för att hunsa folk relaterade till dom rapporter vi redan avhandlat för ikväll i det nyhetssegment då inte ett enda leende eller ens ens ynka smize skymtades, så får vi helt enkelt säga ”yes, and--” till våra spekulativa associationsassociates.

 

Ja, hur har chokladmakarna willy-wonkat till sig svar från fölket vad anbelangar deras chokladande vis-á-vis ”den folkligare” chokladpralinasken? Har fölket direktuppkoppling till Anden i Lampan i Fabriken i Mmondez’ ägo i dessa dystra dagar? Jag menar man ber ju faktiskt andar om saker i formen av så kallade önskningar, så det skulle väl förklara varför det heter (choklad)"ask", men jag vet ju då samtidigt inte hur ofta folk faktiskt reflekterar över vilka smaker dom skulle vilja se (och—får man förmoda—helst även äta) i deras julsnaskande. But while we’re at it och ställer oss dom viktiga målspörsmålen, så kanske vi ska ta och fundera över det allra viktigaste spörsmålet – vem fan var’e?! Vem var’e som done had fudged up och fick bort höstnougaten?! Var bor dom, och kan jag ta en voi dit för att fuckboia upp dom?!

 

… Ni, eh, får ursäkta mitt utbrott – för mycket choklad har det nog blivit, och i choklad finns det ju kakao, och i kakao finns det koffein, och i (överkonsumerandet av) koffein har vi en bra bortförklaring. Men, för att åter klura kring just förklaringar av diverse sorter, så kvarstår ännu inom mig en (inte så stilla) undran – vem är det som har gjort undersökningen som rimligtvis ligger till underlag för chokladfabrikörernas påståenden ifråga, och hur många kilo choklad som blivit sådär lite lagom immigt vit (för att majoriteten av innehållet i chokladaskarna likväl skulle ha blivit detta när mottagaren av dom äntligen hade ätit sig igenom give or take en meter ner i högen av askar, varpå undersökningsbeställarna inte hade incatement nog för att ge bort askar med 100% frächör[≈från-dom-som-hörde-sig-förr]) fick dom som ersättning för att ställa frågan ”Vad för chokladsmak önskar du dig?” till folk som besökte deras fabrik, precis innan dom sa åt besökarna att dessa bara behövde önska sig Drömkrisp och Vaniljfudge varpå dom promt skulle få 10kg av endera, gratis, eller önska sig inget alls, varpå dom skulle få just, tja, inget alls, och sedan inte redovisat för att det i självaste verket var så här ”den oberoende undersökningen” ifråga gick till? ”Oberoende”? What, oberoende från sanning då, eller?

 

Över till vår expert på choklad och annat knark (inklusive knarket som är “Big numbers go up!” och “Small numbers go weeeee!!!”)”

 

Experten C-C AKA Coke-F(r)iend: “Tackar, tackar. Tja, kanske är det i själva verket en hjälte vi har att göra med, som vill att vi ska ha en White Christmas och därför tänkte att det väl är större chans att den kommer ifall den röjer bort alla spår av höst – och supersizemefranchisemöjligheter.

 

Next – byta design på asken, som ju är lagom höstgul, menar jag. Jag tror i alla fall att en mer effektiv metod är ett ta saken i egna händer, ty det finns ett sätt att få en mer vit jul oberoende av vilka praliner som faktiskt kommer med – strössla lite *koks* över dom. Nä men jag ska tala om för er vilka det är som hör av sig till Mesmondes eller vad dom bakom “Maraboukoncernen” nu heter, och dom består av tre grupper: 1) Nättroll som inte har något bättre för sig än att hatahota psiopfemoids, 2) Karens som frågar diverse anställda ifall dom kan få prata med en mellanchef av något slag, och 3), gamlingar som är så utsvultna på mellanmänsklig kontakt så att Jehovas vittnekyrkorna berättar för sina missionärer att dom ska skippa deras lägenheter, och även mer än gärna telefonköar sig hela vägen till döden och då även tillhör kategorin av psykon GammelKarens som inte har något emot telefonköer, för att ju längre dessa är, desto mindre tid för att låta det sjunka in att man har ragatat bort alla i ens liv—och några även från andras—och desto större känsla av rigtousness och känsla av tid som dom anser är rimlig att lägga på att berätta om dom hemska telefonköerna i detta land vars public service has gone down the drain – och att den som till slut svarade påståd hon hette Muhammed i mellanamn—vad är det för namn på en kvinna?!—för allt och alla (inte att förväxla med Allah)—, och 4) fucking Legends som inte är inlärt hjälplösa utan tänker att tja, jag har väl en åsikt, och jag vill dela med mig av den och det vill säkert andra göra också, så det är nog till det bästa att jag drar mitt stick till stacken och hör av mig. Dessa jävlar får oproportionerligt ofta igenom sin vilja bara för att dom inte antar att det inte är en poäng att göra något som det är liten chans ska förändra något ändå, och vet ni, även C-C har ibland varit en sån person, som gjort sin röst hörd, som när jag i mina ungdoms dar gick in på biblioteket—that’s bibliotecha, så typ bokteknologi, för all you pupils of life—eld i brallorna, och frågade tant med glasögon där som jag tänkte nog skulle vara jävla sexig om hon bara tog av sig glasögonen, släppte ut håret, och sedan prompt misslyckades gång på gång med att dricka hennes gurkvatten på flaska tills hon blev blöt nog för att ta av sig sina bibliotekariekläder—that’s anti-sexy technology, for all you students of how life is created—ifall dom inte kunde köpa in fler alster av Alan Moore, och kanske allra mest hans epos Voice on the Fire, och sedan ställde mig utanför Bokteknologins Högnäste och frågade en äldre men inte alltför äldre kille ifall han inte kunde sälja mig lite syra, något som passar alldeles utmärkt till modernistiskt gobbledigooken så raffinerat aquired taste som min – särskilt med en bit sötti munnen, som hon den dära tigande tigern i bibblan, rwuarh!

 

Nä men man ska inte låta sig nedslås av när man nedslås av vakter efter att man har “dragit en kvinna i håret medan man skrek “Åh du Vilda Quinna, jag vet att du finns där inne!”, för vill ni veta vad som är hemligheten bakom “folk som verkar vara bra på att vinna på lotteri och statistiskt fundersamt ofta även vinner andra slags dragningar”? Bingo – dom spelar helt enkelt en jävla massa.”

 

Programledaren: “Tack, CC. Anledningen till att Romrussin och Höstnougat försvinner ur sortimentet [och inte direkt ersätts av andra sorters chokladbitar] uppges av MMmfl vara en ökad produktionskostnad. Citat: "Vi ser att kakaopriserna är volatila och rör sig upp och ibland ner, men att de fortsatt ligger på historiskt höga nivåer.” Kommentar?”

 

(Den Självutnämnde)Sexperten: ”Mja, själv funderar jag på om Aladinnen innehåller historiskt låga *kakaohalter*, och ifall dess allmäna slätstrukenhet—fast dom kallar det nog internt för ”branding” eller något fiffigt som ”Customer Congruence Crafting”, alltså detta att även om man knappt kan skilja på dom olika chokladpralinerna i en ask från varandra för att alla smakar som någon slags MjukMjölksnougatsMörja, så kommer man åtminstone när man låtit en bit vandra i tungans tecken en stund kunna säga att ”mmmm, jepp – Aladdin smakar det i varje fall!”—kanske leder till så pass hög volatilitet hos *folk* att den volition som förhindrar deras dåliga sidor för att ta över and expedite a new dark age upon us all överrulas, och gör hela ”anpassningen” i Aladdinburken utifrån anpassningen till The Big Bazaar—och vinstmarginalerna—från *Dom Som Har Djiinns Ät Their Disposal* till en plusminusminustvå-affär.”

 

Programledaren: ”You heard it last from here, folks – BB försöker uppvigla er så att ni gör massa skit som dom sen kan använda som argument för att ge era barn 50 cissychades of autism. Tack, C-C, och tack för oss. Över till vädret.”

 

(Choklad)Vädret

Tempen Ask and you shall receive

JulChokladBarroMetern

 

S+

NO

 

S

SUCH

 

S-

THING

 

A+

AS

 

A (and S)

TIER

 

A-

CHOCOLATE

 

A--

Ta fel Ask -- ”Alla-dina!”

Ta rätt Ask -- “Paradis!”

 

B+

-----

B-

-----

 

C+

Hallonlakri+C

Höga Kakaopriser och därmed mer av mindre kakao till oss (ifall produktionen är mindre, så är det ju bra att priset avspeglar detta, och för övrigt kanske det inte är det värsta att vi får i oss mindre choklad)

 

C-

(in order of appearanCe)

Vaniljfudge (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Likörtryffel (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Marsicréme (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Kokos-Kola (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Pärlnougat (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Gräddnougat (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Mjölkchokladtryffel (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Drömkrisp (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Saltkaramell (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Nöttryffel (C because Choklad, och - för att det är choklad)

Höga Kakaopriser och därmed

mindre kakao till oss

C-(är)C-, och C-(är)C+≈UC?≈¡cí, cí! (ceñor!)

 

CurPris(sy)-

Life is like a box o’ chocolates (if yer' tardy when it comes to enjoying the simple pleasures of life)

CurPrise+

Life is like a box o’ chocolates (‘tards have more fun)

 

D

(D)römCrisp

 

D-

 

F

Folk tycker saker var bättre F(örr)

Folk tyckte saker var bättre F(örr) bättre (F)örr

 

FF

Folk tyckte saker var bättre F(örr) bättre (F)örr

 

FF(S)

Oh for fucks sake – mer choklad till mig då!

 

HÖ+

Mamma saknar höstlövet

 

HÖ

Hö

 

HÖ(x3)

Sarkastiskt skrattsvar på ett skämt skämt (det vill säga ett skämt så i själva verket är dubbelnegativt och därför så dåligt så det blir bra – åtminstone om jag berättar det)

 

HÖ-

Mamma tycker hörnorna i asken borde vara utfyllda med fler praliner

Jag saknar höstlovet

 

(H)+-

Mindre ask

 

HBTQ+

Mindre don't ask don't tell

 

M+

Mondēlendet

 

M

M

M

M

 

M-

Mondemore

 

WWW

Whole Wide Wonde

…

Mmm, M(arabou)…

 

=

AKA ”.. and this is why we can’t have nice things!”, AKA ”… men vi åtminstone… ”, AKA The Takeaway – vilken tur att vi är olika, för om det fanns fler än jag som gillade Hallonlakrits så skulle jag ju inte leka leka martyr när jag solid-i-serade i mig mina hemliga favoriter the Berries of (Finger)Lickoring (Goodness)

 

!!!

The thing I’ve all been waiting for, the oh so very important thing that the whole thing has to be så-in-i-satan centered because it’s both *centered* and back-and-center (and we do know that one usually saves the best for last) –

 

*AVA’s Christmas Movies Tierlist*

 

TIER LIST

 

S+

----

 

S

----

 

S-

----

 

A+

A Bad Moms Christmas

Home Alone/Home Alone 2: Lost in New York

Klaus (2019)

Zoeys Extraordinary Christmas (2021)

 

 

A

Joyeux Noël (2005)

Mixed Nuts

Noel (2004)

Tomten är far till alla barnen (In Bed with Santa)

 

A-

It's a Wonderful Life (1946)

Love Actually

Noelle (2019)

Romance at Reindeer Lodge (2017)

The Holiday (2006)

 

B+

A Christmas Story

Bridget Jones Diary

Edward Scissorhands

Kiss Kiss Bang Bang

Le père Noël est une ordure (1982)

The Holdovers (2023)

 

B

Die Hard

Nightmare Before Christmas

The Christmas Chronicles (2018)

The Muppet Christmas Carol

The Santa Clause (1994)

 

B-

A Boy Called Christmas (2021)

A Christmas Carol (1984)

A Christmas Story Christmas

Arthur Christmas (2011)

Fred Claus (2007)

Miracle on 34th Street (1947)

Miracle on 34th Street (1994)

Spirited

Tokyo Godfather (Tôkyô goddofâzâzu)

White Christmas (1954)

 

C-F

A Christmas Carol (2009)

A Very Murray Christmas (2015)

Bad Santa (2003)

Bergmál/Echo (2019)

Eight Crazy Nights (2002)

Gremlins (1984)

Gremlins 2: The New Batch (1990)

How the Grinch Stole Christmas! (1966)

How the Grinch Stole Christmas! (2000)

Meet Me in St. Louis (1944)

National Lampoon's Christmas Vacation (1989)

Scrooged/New Christmas Tale (1988)

The Man Who Invented Christmas (2017)

The Preacher's Wife (1996)

The Shop Around the Corner (1940)

Trading Places (1983)

TOP TEN

...fast först lite kort om några av filmerna...

(in order of alphabetical appearance)

 

A Bad Moms Christmas

A Bad Moms Christmas är en av dom där filmerna som är en uppföljare på en ickejulfilm, som exempelvis var fallet med Ett Päron Till Farsa numero duo, and it most certainly is the best one in it’s—albeit quite small, come to think of it—class. Well, class is out, för här snackar vi om småbarnsmammor, och där ettans fokus var mer på hur you can remove the grown-up—or maybe grower-upper—from highschool, but can’t take out the highschool from the grown-up...per...se, så handlar denna uppföljare om hur man kan sluta svara på telefonen när mamma ringer… men ofta nog till slut inser att man blivit sin mamma, och att hon faktiskt gjorde sitt bästa. Filmen i ett ord? I mean it’s a Christmas Movie, and a proper one at that, is it not? Försoning.

 

A Christmas Story

Om man har lyssnat på såna där gamla amerikanska jullåtar—från den Gyllene 50-talseran, då cracket flödade fritt från läkare till hemmafruar, och män croonade in i folks öron runt the season to be jolly in order to sing the praise of the more and more “manufactured” holidays—och har velat uppleva en film som på något sätt känns lika klassisk den—fast från ett barns perspektiv—then boy do I have a movie for you! … And yes, it is in fact A Christmas Story.

 

Joyeux Noël (2005)

Julfreden under första världskriget. *Den*, ni. Eller, ja, den kanske ni känner till – eller inte. Men den ägde rum, alltså. Alltså det som ägde rum var bristen på avfyrade skott under julenatten 1914 mellan tre parter—Tyskar, Skottar, och Fransmän—som alla gick upp ur sina skyttegravar och möttes i mitten av slagfältet, och detta inte för att dom alla fick slut på krut eller vad det nu var man använde på den tiden för att lossa salvor, och nu fick order om att bara bajonetta ihjäl varandra, utan för att dom var in the giving, Christmas, spirit, och därför ville dela just sp(i)rit med varandra, och bryta chokladrutor—no, really, I mean—och dela sina honungar med varandra—sina sweethearts, menar jag—eller åtminstone bilder på dessa, att titta på där och då, då, cuz if she’s a keeper, then you better keep an eye on that picture!

 

Denna fred har jag faktiskt skrivit en text om—jo, tänka sig, text som jag kan kalla just för text för att den, mot förmodan, tro det eller ej, är helt färdig, och det tog bara ett år eller två, för att texten ifråga bara är typ 2-3 A4 sidor lång—för att tanken på denna tillfälliga cease-fire berörde mig så. Faith in humanity restored, you, know? Nå, filmen Joyeux Noël handlar om just denna cease-fire, och språken som talas i filmen är tre till antalet, men människan? Ja, den är ju *en och samma*, världen över.

 

Klaus (2019

I mean, Ensam Hemma i all ära, men Klaus är utan tvekan den julfilm som berört mig mest – skriver jag samidigt som jag börjar just *tveka*, och inser att även A Bad Moms Christmas, Noel (2004), och Zoeys Extraordinary Christmas (2021) även dom berört mig till tårar. But no matter how far in the Christmas Races you are and are starting to imagine a Top 4 Christmas Movie List without Sääna in there at all, someone can still show up in the Nic’ of time and steal the, well, *show* – because it ain’t over til’ the fat gent sings “ooooh-ho-ho-hooooo!”.

 

Mixed Nuts (och/ Le père Noël est une ordure (1982))

Själv föredrar jag den amerikanska versionen av denna svarta komedi med Steve Martin och Adam Sandler, för att inte nämna Liev Schreiber i en alldeles underbar rollgestalning av den deprimerade transvestiten vid det passande nog namnet Chris, och tillsammans med Juliette Lewis och Madeline Kahn utgör stommen i denna film där en c(h)ris avlöser en annan, och detta med rätta då filmen ju utspelar sig under en julaftonkväll på en Suicide Hotline… men med detta sagt, så är den franska förlagan ingen stinker, den heller, utan is quite appealing to me, what with all of it’s cri de cœurs.

 

Noel (2004)

Jul är nästintill synonymt med New York för mig—eller är åtminstone som en slags subgenre av “Jul”—och även om Noel kanske inte är den absoluta favoriten när det kommer till skildringar av jul i denna nymytiska amerikanska snöiga storstad—och jag snackar här inte om den uppenbara kandidaten som är Home Alone 2: Lost in New York, men jag avslöjar inte här och nu vad som kniper den (första) platsen för mig personligen, men ni som följer med på min julresa kommande jul kommer att få reda på detta—så är det definitivt min favorit när det kommer till att mejsla ut, hm, typ *konturerna* av New York. You know, that juciest of Big Apples, where Sinatra was crooning; where dreams are supposed to come true and Broadway is waiting for you; where there’s rivers of gold, but the wind goes right through you; where they’ve got cars big as bars (and bars as large as “Lights is blinding, girls need blinders/So they can step out of bounds quick, the side lines is/Lined with casualties who sip the life casually/Then gradually become worse – don't bite the apple, Eve!”); where there’s no place for the old, only the new, and newer, and *new-est*; och juliga pärón long to fly out of their smallish city in order to be a part of B.A.​ (Buenos Aires – Big Apple).

 

Men ja, Noel mejslar fram ett jolly N.Y genom en ensemble cast som liksom lever sina separata, och ganska olika, liv, så filmen känns ganska länge som en antologifilm, och även om det kommer visa sig finnas några “konkreta” beröringspunkter karaktärerna emellan—and I’m not talking about all’a them city skyline concrete building’s—så skulle jag ändå säga att filmen inte lever på sina “pseudotwister” och “story beats”, utan på alla karaktärers bultande hjärtan, and all the twists and turn’s that our shared humanity take us on – be we bums, punks, scums, maggots, or cheap pissfaggots lying there almost dead on a drip. Yep, there’s no other type of people in this world—or New York—than these select few, and you could have been someone, anyone, there was nothing you couldn’t do, but now yer’ a flying f****t, and those that are ”supposed to be concerned” about you—whomever they are, and whomever is concerned about it—don’t fucking care *at* all, so choose one of these amiss parti pris’ or fuck offget dismissed.

 

Noel är en oväntat rar film, alltså, and also Robin Williams—God bless his truly *exceptionally* lovely, and loved, heart, wherever he is—som här spelar i en sedvanligt vänlig (bi)roll, ett deltagande som faktiskt inte ens marknadsfördes när filmen släpptes, till den grad att han inte ens var med i dom ursprungliga creditsen, so, eh, oopsie poopsie, itsy-bitsy spoiler city, but also when you get down to the nitty gritty, then you know or no-know this tiny tidbit – no biggie, *sehr*.

 

Noel ain’t no fairytale, but so isn’t life, be it in places that people “heart”, or in places where people wear T-shirts that heart shit, but at the end of a hard day, life—at least occasionally—goes pretty damn hard, and you also get to *play* hard; the winged pigs of the NYPD choir pay tribute to the West Coast that is Loch Lurgain AKA Cuan na Gaillimhe; the big and bright sell limelight dreams to drunks; youngsters kiss on concrete corners right next to where rocks are hawked; and the bells ring out for Christmas Day, and if they don’t, then you at least can get your bells rung just by sticking out ya neck for someone, and if that’s not the real Christmas, well, then I don’t know what is.

 

… and when the band has finished playing, and those kicked to the curb have stopped (prying and) praying howl out for more, jay breakdaancers high as the Empire State through the witching hour like champions be they, until the wee hours at the crack of a new day, for some wee rest, ambiaance, makes *way*.

 

Noelle (2019)

And on the *fifth* wave of feminism, my love-hate relationshipped to thee…

 

Romance at Reindeer Lodge (2017)

Straight to DVD stuff brukar ärligt talat nästan alltid för mig oftast gå straight till forget-about-this-fluff-delen av min hjärna, eller med andra ord – Direct-to-TV – direkt-till-motsatsen-till-entré, och made-for-television film? Made-for-with-the-fishes-swim. Ja, ibland kan jag göra ett undantag för såna där mer lågbudgeterade filmer som aldrig får en theatrical release (och ofta inte heller VHS/DVD-släpp – tror jag i alla fall), och det brukar finnas tre anledningar till detta, 1) filmen ifråga är del av ett franchise-universum som jag är investerad i, 2) det är något tecknat, från Disney, som troligtvis består av en uppföljare till en riktigt bra och känd film som kaaanske är värt att se (that’s a yeppers’ for Brother Bear 2, and a noper’s for most of em, and a yopper for The Lion King II: Simba's Pride and The Lion King 1½ – as long as you don’t except them to be worthy to be mentioned in the same sentence as. The Lion King), och 3) jag ska titta på film med min mamma. Ingen av oss har en TV, men oj—eller kanske snarare oy vey—vad TV-tittande det blir med henne! And such was the case with Romance at Reindeer Lodge, and, yeah, surprise, surprise – när vi till slut tittar på en film som jag tyckte var fin, så tyckte hon det! … Well, i did say *surprise*! Och överraskande trevlig var denna b-filmsromanssaga, på ett sätt som bara kändes hygge, och med sådär lagom mycket konflikter to be engaging.

 

The Holdovers (2023)

The Breakfast Club fast på internatskola för pojkar och med både student(er), lärare, och tant av skolmaten.

 

Zoeys Extraordinary Christmas (2021)

TV-serie som är en musikal?! Som sedan får en film, typ precis som var fallet med pre-canclade Joss Whedon’s spacecowboyserie Firefly och den post-cancellade—av Firefly, inte Whedon—filmen Serenity?!?! Som visar sig vara en gorram *julmusikal*?!?!?! Bingo. Bongo? Bango!

 

 

 

The Held Over (Bubblare)

Noelle (2019)

Romance at Reindeer Lodge (2017)

The Holdovers (2023)

 

TOP TIO

10 Joyeux Noël (2005)

9 The Holiday (2006)

8 Love Actually

7 Tomten är far till alla barnen (In Bed with Santa)

6 Mixed Nuts (och/ Le père Noël est une ordure (1982))

5 Noel (2004)

4 Zoeys Extraordinary Christmas (2021)

3 A Bad Moms Christmas

2 Home Alone/Home Alone 2: Lost in New York

1 Klaus (2019)